De dödas tystnad

Jag önskar att jag kunde vara med dig och dina åtta ljus. Du kan se på mig som på ett av dina ljus, det ljuset som brinner dåligt, det stukade, det böjda, men ändå, hurra, jag är ett av Michaels ljus. Jag önskar att jag kunde se dig ta på indiankläderna för första gången. Jag tycker väldigt mycket om dig. Men säg ingenting till någon.

Utdrag ur ett brev från J.M. Barrie till Michael Llewelyn Davies

Henrik:

Jag läste Peter Pan och det var något som skavde. Mellan raderna läste jag in en väldigt problematisk sexualitet. Saker som pekade mot pedofili. Jag var också besvärad över att jag såg det här. Blev paranoid. Var det bara i mitt huvud? Några googlingar senare var det bekräftat att författaren, J.M. Barrie, hade ett och annat att brottas med. Jag lade undan boken ett par månader. Men den dröjde sig kvar. Det var något jag var tvungen att ta itu med, något jag behövde diskutera med någon, något jag ville bearbeta litterärt. Det blev en dikt. Det blev ett brev till Agnes Vittstrand, som har skrivit om sina erfarenheter av sexuellt våld i barndomen, och hennes förläggare Freke Räihä, som jag kände sedan Författarskolan. Hon ville samarbeta. Vi ville samarbeta.

Agnes:

Ja, jag ville samarbeta väldigt mycket faktiskt, för detta händer liksom inte, att någon hör av sig till ett incestoffer för att, lite förutsättningslöst, skriva dikter om pedofili i barnlitteraturen. Dessutom var kopplingen mellan pedofili och Peter Pan helt självklar för mig, eftersom jag stött på pedofiler som använt sig av just den sagan för att framställa sexuella kontakter med barn som odramatiska och lekfulla.

Vi började skriva dikter och snart också andra texter. Vi följde olika trådar och såg offrens alla självmord och överdoser. Vi läste fler sagor, såg filmer och läste artiklar. Materialet växte, en bok började växa fram och den fick arbetsnamnet Bårhuset och det omöjliga samtalet. Samtalet och dikterna blev en slags undersökning, vi lärde oss tillsammans och kände att vi ville låta andra ta del av samtalat, dels för att läsa men också för att kunna samtala offentligt med andra. Vi skriver inte för att vi tycker att några böcker ska plockas bort från biblioteken, eller för att någon ska ta avstånd från sagorna. Tvärtom tror vi att det är bra att låta det obehagliga komma nära, för det går inte att bojkotta våld, man måste lägga sig i för att göra skillnad.

Vi får lära oss att stå ut med att personer som våldtar barn också kan vara roliga och trevliga, skriva fantastiska sagor och göra bra filmer eller musik. De är inte ljusskygga monster utan kan vara framstående författare, politiker, musiker, affärsmän och idrottstränare. Det bär emot att tänka på att någon vars verk vi kan uppskatta skulle vara förmögen att våldta barn, men denna ovilja att se fungerar som skydd för förövarna. Oviljan att acceptera att sexuellt våld mot barn förekommer, och är ganska vanligt, drabbar enbart de utsatta barnen.

Henrik:

Jag hatar när folk säger saker som "det går inte att förstå vad som hände med judeutrotningen" och sånt. Går det inte att förstå är det ju kört liksom.

Agnes:

I en diskussion på ca 700 inlägg om pedofili är detta första gången du använder ordet "hatar" om något. Rätt och rimligt tycker jag. Haha.

Vanligaste reaktionen om man är störig nog att berätta att man blivit våldtagen som barn är "Jag kan inte förstå det!"

Den som säger det syftar då alltid på förövarens beteende, trots att offret finns där som ett, kan jag då tycka, rimligare identifikationsobjekt. Alltid detta värdelösa och självgoda fokus på sin egen oförmåga att förstå, som ett sätt att skapa avstånd mellan sig själv och företeelsen för att kunna tycka att man själv är obesudlad och god. Och ja, går det inte att förstå så är det kört.

Vad var det som gjorde att du började tänka på pedofili?

Henrik:

Det som gjorde att jag först kopplade ihop Peter Pan med pedofili var dels Peters rädsla för beröring, att alla flickor är attraherad av honom men han ville bara ha en mamma, sammanblandningen av honom och Kapten Krok, att det är som att han överväger att bli piratkapten efter att Krok är död. Men droppen var Kapten Kroks fysiska reaktion, hans upphetsning, över att se den sovande Peter. För min egen del är bilden av ett sovande barn det mest lugnande jag kan tänka mig. Det var väl kontrasten.

Vad är tydligast för dig?

Agnes:

Tydligast är fingerborgar, att det inte finns någon verklighet, känslor existerar inte riktigt ... och inget annat heller. Att Krok och Pan flyter ihop, att tiden är som ett hot och att barnen måste hålla exakt rätt storlek för att kunna glida genom de ihåliga träden ner i kojan. Att kontrollera barnens kroppar så att de inte blir för stora; jag känner igen det. Humbert Humbert mäter Lolitas lår och säger att nu får de snart inte bli fler centimeter, Alice (i Underlandet) måste byta storlek, krympa för att komma genom dörren.

Henrik:

Varför fingerborgar?

Agnes:

Fingerborgen är ett verktyg för att avdramatisera penetration. Svårt för ett barn att förstå det som en våldtäkt om man bara leker att man är en fingerborg som någon sticker fingret i. Jag har jättekonstiga halvminnen kring denna typ av “lekar”. Det är ett ganska grymt och förvirrande lurendrejeri.

Vi vill kunna prata om sexuellt våld mot barn utan panik, och utan hysteri. Vi vill förstå. I Bårhuset och det omöjliga samtalet undersöker vi sagor och filmer som groomingverktyg och jämför med verkligheten bakom dem. Vi undersöker författarnas pedofila praktik och teori, från det viktorianska England till barnstjärneindustrin i Hollywood, vi diskuterar dem och spinner vidare, spinner runt, diktar och tramsar. Om vi kan prata om det som är jobbigt så blir det mindre hemskt att tänka på, lättare att erkänna och kanske möjligt att upptäcka när det pågår. Det är helande att göra erfarenheter av sexuellt våld legitima (det krossar patriarkatet lite också). Att visa att det går att tänka på och kommunicera om utan rädsla, nyfiket till och med. Detta omöjliga samtal har politisk och litterär sprängkraft.

Fingret i fingerborgen.

Ser ni hur det går till?

Man stoppar in det i öppningen.

Wendybarnet syr ihop mig med min mörka skugga.

I saven klibbar blad mot kroppen.

Wendy, bara fingertoppen,

och allt som rimmar på den.

Gissa.

Agnes Vittstrand

Henrik Johansson

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad. Agnes debuterar 2015 med den genreöverskridande Allt som tar plats.

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Han är aktuell med novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kom på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter.

Läst: Palimpsest

Jag har recenserat Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom för Mål & Medel.

Och här är recensionen.

Palimpsest är tecknaren och illuströren Lisa Wool-Rim Sjöbloms första verk där hon står helt på egna ben. Huvudpersonen heter också Lisa och jag väntade mig en självbiografisk historia om hur det är att växa upp som adopterad i Sverige och söka sina rötter i Korea. Det är det, också, men hennes starka fokus på hur adoptionsindustrin fungerar gör boken till ett illustrerat och självupplevt grävreportage där karaktärerna letar efter och översätter dokument från barnhem och skriver till organisationer och myndigheter. Som läsare slängs jag mellan torftiga dokument och stormande känslor. Sjöblom utmanar den lika officiella som folkkära bilden av Sverige och svenskarna som godhetens apostlar och adoptionen som en kärlekshandling utan offer, och hon gör det med en penna som snarare är sorgsen än ilsken, med stor respekt för människorna i hennes närhet. Genom sitt fokus på industrin och strukturerna blir det mer av en kollektivroman än en personlig uppgörelse, hon undviker på det sättet också den klassiska reseberättelsen om någon som haft det svårt, kämpat, fått det bättre och sedan blivit hel

Albumet finns att köpa på t ex Bokus och Adlibris.

Mottagandet av Johanssons liv

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga de senaste månaderna vilket kanske låter negativt men egentligen beror på att jag haft så mycket att göra. Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse kom ut i mars och sedan dess har det varit releasefester och uppläsningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.



Fest och uppläsning är nästan alltid kul, men recensionerna har jag sett fram emot med både ångest och hoppfull förväntan. Och det har varit många positiva reaktioner, någon negativ också, skönt, annars hade det känt konstigt.



Ulf Lundén på Dala-Demokraten skriver att "Henrik Johansson är en frimodig författarröst med tydlig förankring i arbetarlitteraturen. Hans mission är att utveckla och förnya formen. Det rör sig om många korta texter, en smått absurd och satirisk dikt." Gunnar Brulin är inne på samma spår i Mål & Medel: "Henrik Johansson är en förnyare av arbetarskildringen, det han gör med traditionen är nödvändigt och han gör det mycket bra"



Även Björn Kohlström tar fasta på det innovativa:
"Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes."



Den negativaste recensionen är också den roligaste. Josephine Askegård på Arbetaren skriver att
"Men det ska sägas, det krävs viss ansträngning att hitta bland trådarna som vävs in och ut, dyker upp oväntat och försvinner för att återkomma några stycken senare.
Men unna dig att släppa det som inte roar. Jag tycker det mesta är nattsvart."
(recensionen är låst för alla utom prenumeranter).



Rasmus Landström skriver i Flamman om tre böcker av ur den senaste vågens arbetarlitteratur, det är förutom min bok också Baggböleri av Freke Räihä och fabriksliv av Eric Pettersson.
"Johansson skriver med humor och värme och ofta är hans berättelser författade i sagoform, som om det var en proletärlitteraturens H.C. Andersen som höll i pennan."



Nåväl, det var en handfull av recensionerna.
Annat roligt som har hänt på sistone är att jag är en av mottagarna för Byggnads kulturstipendium (för att göra en handledning i att skriva om klass), att Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse har fått stöd av Kulturrådet (och då skickas ut till 287 bibliotek. Yay!).
Och så ska jag läsa på Litteraturscenen under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
22 september kl. 11.00.



Och snart tar jag semester!