Veckans krönika i Arbetaren
Sedan jag sade upp mig från mitt kockjobb och började skriva romaner
har jag tänkt mycket på skrivande. En av frågorna har varit: Kan
litteraturen förändra samhället? Och som en följdfråga: bör
arbetarrörelsen, som jag är en del av, publicera, recensera, stödja och
skriva skönlitteratur?
Att litteratur kan förändra kan låta diffust, men det skulle betyda
att böcker kan få människor att diskutera, analysera, tänka och att
dessa tankar leder till handling. Man läser om några som vågar kräva
skyddsutrustning och tar sedan mod till sig.
I en recension av min debutroman, Av kött och blod, påstår Annelie
Jordahl att det är så. Inte bara generellt utan att ”Den här välskrivna
debutromanen kan ingjuta livsmod ute på arbetsplatser”.
Jag hoppas att det är så. Men jag tvivlar. Ständigt.
För den som skriver om klass och om arbete är tvivlet en given
följeslagare. Jag postar mitt manus och tänker: Hur fan skall en
förlagsredaktör kunna relatera till skärsår, hettan, kökslavarnas
jargong? När refuseringarna regnar in är det en bekräftelse på det
irrelevanta i att skriva om underordning och kroppsarbete. När
ytterligare en roman om medelklassens misär kommer ut är det nästa
bekräftelse. Ingen är intresserad. Inte vi själva heller.
”Om man är dubbelt så bra på basket kanske de snackar med en.” –
Orden minns jag från en ungdomsbok om indianer i USA. Så känns det att
skriva en roman med arbetare i huvudrollen. Och det är sant.
De svenska arbetarförfattarna är de bästa det här landet har
frambringat inom litteraturen. De var tvungna. Vi är tvungna. För att
tvinga oss fram i den litterära offentligheten måste vi skriva bättre.
Och det gör vi. Klass kommer bli ett centralt tema. Det är bra, men
anledningen är dålig. Det kommer handla om klass för att klassklyftorna
ökar dag för dag.
Då: Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson.
Nu: romaner av Kristian Lundberg, Åsa Linderborg, Susanna Alakoski.
Poeter som Jenny Wrangborg, Emil Boss, Cecilia Persson, Johannes Anyuru.
Men också vågen av serietecknare som sprängt gränserna för vad serier
kan vara: Sara Granér, Henrik Bromander, Sara Hansson, Liv Strömquist.
Och tusen andra.
Men jag sitter på bussen, och tvivlar. Då läser jag i Metro om de
exempellösa framgångarna för EL James erotiska roman Femtio nyanser av
honom. En kvinna som säljer sexleksaker bekräftar journalistens frågor:
Ja, folk köper mer s/m-attiraljer nu, och kundkretsen ökar. Gamla Agda
och Gunnar letar sig fram till piskorna och handklovarna.
Om en bok
kan få folk att köpa lack och läder, nog fan kan den få något att våga
säga ifrån på jobbet eller trycka in nödstoppet. Litteratur kan
förändra.
Arbetarrörelsen bör publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur.
Relaterat:
Arbetarlitteratur - några tankar
Vampyrer och arbetare på Bokmässan
