Min anmärkning: Den absolut första novell jag skrivit. Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen.
De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning frukosten; Erin sov fortfarande, antingen det eller så var hon så omtänksam att hon låtsades. Äggröra, rostat bröd, citrusmarmelad, en kanna te och, inte att förglömma, en ensam röd ros med skuren stjälk i den smala glasvasen; han glömde nästan den lilla chokladbiten och skrockade åt sin egen tanklöshet, ett ständigt ämne för familjära skämt och pikar. Frukostens doft kittlade honom i näsan, men han la band på sig för att äta tillsammans med sitt hjärtas dam på alla hjärtans dag.
Ljudet från hans kurrande mage och toffelprydda fötter var lågt, men trappan knarrade en smula när han gick upp till sovrummet; han hoppades kunna överraska henne i år. När han sträckte fram handen för att öppna dörren hörde han ett undertryckt fnitter och ett välkomnande ”Kom in!”.
Erin vred sig, nöjd som en solande katt, och klappade sig på magen. Hon lade armarna om sin makes hals och borrade in näsan i gropen där axeln mötte halsen. Hon sa:
”Vad synd att du ska jobba ikväll. Jag vill inte vara ensam.””Sarah ska ju vara hemma, sällskap har du i alla fall.”
”Jag vet inte...”
”Ska vi ändra oss?”
Erin tog en klunk te och Doug sa:
”Jag vet inte om Brendan är en bra kille eller inte. Men det är klart jag litar på Sarah.”
”Då får hon gå då?”
Han kröp längre ner i sängen och hade en skrattrynka i ögonvrån när han sa:
”Alla Boyles är odågor, det står jag fast vid, men hon får väl träffa sin odåga ikväll då.”
”Tack! Jag visste att du skulle ändra dig.”
”Med tanke på att hon är sin mors dotter, hade hon väl ändå klättrat ut genom fönstret...”
Brendan kämpade med sitt bångstyriga hår, vätte kammen och försökte igen. Kate Boyle hade högra handens armbåge vilande i vänstra handflatan medan hon rökte; hon höll bort cigarretten för att inte bränna honom när hon kom fram och pussade honom på kinden.
”Men mamma...”
”Förlåt älskling, jag blir helt tårögd. Du är så himla fin. Du ser precis ut som din pappa gjorde när han var i din ålder. Du kan tacka gud för hans ögon.”
”Och satan för håret.”
”Säg inte så, älskling.”
Brendan log åt den gamla visan om pappas ögon, skrattade och sa:
”Dessutom är jag charmigast i hela Dublin, eller hur?”
Hon kunde inte slita ögonen från honom. Så stor han hade blivit, och så stilig. Allt hade gått så fort. Hon sa:
”Vad gör hennes pappa?”
”Han är någon slags chef, eller förman i alla fall, nere på brandstationen.”
”Jag gör en kopp te till dig också.”
Det får duga, tänkte Brendan och knäppte på sig skjortan. Bara nu gubben Ward inte låste in Sarah och slängde bort nyckeln. Förra träffen hade gått dåligt; han hade varit nervös, klumpig och framfusig, och när hennes näsvingar rört sig så där ilsket hade han blivit livrädd och bett om ursäkt; hon lät sig smickras till någon slags förlåtelse, och faktiskt en antydan om något mer, kanske på Alla hjärtans dag. Jävla slips till att vara omöjlig att knyta, men han tänkte inte be mamma om hjälp.
”Vem ska du träffa ikväll?”, sa Liz. Hon lutade sig mot dörrposten och hade ett retfullt leende på sina smala läppar.
”Försvinn, snorunge.”
”Jag råkar veta att Sarah har utegångsförbud... Det har hennes lillasyster sagt till mig. Och vet du varför?”
”Du är bara avundsjuk.”
”Jo, för att hon inte ska träffa den där odågan Boyle. Vad tycker du om det? Din fina fröken ska inte träffa en Boyle. Så sa hennes pappa.”
Han nöp henne i nacken. Hårt.
”Aj! Mamma! Bren slår mig!”
Brendan gick gatan fram med lätta, fjädrande steg, till och med nöjd med slipsknuten. På torget väntade Pat och John på honom; de hälsade och synade varandra, ovana vid att se varandra i vuxna kläder. Pat tog fram en fickplunta ur kavajens innerficka, tog själv en klunk och gav pluntan till Brendan.
”Nå, har det hänt något än?”
”Vad menar du?”
”Du vet vad jag menar. Sarah – har det hänt något?”
”Det skulle du bra gärna vilja veta.”
”Okej, då vet jag att det inte hänt något.”, sa Pat. Både han och John började skratta.
Brendan skakade på huvudet och smålog. Han sa:
”Ska vi gå till Stardust?”
”Jag gick förbi innan; de pyntar rejält: rosor, girlanger, hela kittet. Alla går dit idag.”
”Bara Sarah kommer är jag nöjd.”, sa Brendan. Han tänkte fråga vad hennes farsa egentligen sagt.
Sarah låg på sin säng och lyssnade; hon kunde höra pappa stöka runt och göra sig redo för jobbet, egentligen ville hon gå ner och prata ut om gårdagens gräl, men hon var rädd att det skulle upprepas. Knuten i magen började släppa, och hon ville inte att den skulle knytas igen. Han visslade och var på bra humör, och hon ville inte att han skulle tänka på det hela kvällen. Hon bestämde sig för att försöka övertala mamma att få gå till festen. Mamma fick alltid någon milt och kärleksfullt i ögonen när Sarah berättade om henne och Brendan – en romantiker, precis som Sarah. Hon lade på The Police på skivspelare och tog några lätta danssteg; hon dansade med slutna ögon.
Sarah sminkade sig framför spegeln på rummet. Hon lyssnade efter ytterdörrens ljud och tittade på klockan. Där slog dörren igen. Sarah sprang fram till fönstret och såg pappa köra iväg. Hon sprang ner till vardagsrummet där mamma satt i soffan. Hon sa:
”Ska jag sitta hemma på Alla hjärtans dag? Alla ska ut idag! Du blev väl aldrig instängd på det här viset? Jag älskar Brendan!”
Erin kunde inte låta bli att småle åt sin tonårings desperata kärleksförklaring och kanonad av argument.
”Om du inte släpper ut mig klättrar jag ut genom fönstret!”
”Du måste försöka förstå pappa; han vill dig bara väl. Han är orolig för att du ska råka illa ut. Som Sheila: hur gammal var hon när hon blev med barn?”
”Litar ni inte på mig? Tror du jag är så dum?”
”Vi vet att du inte är dum. Du får gå och träffa Brendan, men kom hem tidigt.”
Utanför Stardust ringlade kön längs väggen och rundade hörnet. Brendan skakade hand med Billy som sa:
”Det blir dyrare för varje år; dessutom höjer de priset på drinkarna.”
”Förra året tog vi bakvägen in.”, sa Brendan.
”Jag har kollat nödutgångarna. De har låst dem inifrån.”
”Vi försöker med vakterna. Häng på.”
Med Pat, John och Billy i släptåg gick Brendan mot ingången, rak i ryggen med långa kliv och näsan i vädret. Han morsade på en av vakterna utan att sakta in. Vid nästa vakt fick han en handflata i bröstet och sa:
”Kul att se dig, Ron, min farsa hade alltid något gott att säga om dig.”
”Fan heller att han hade. Och även om han gjorde det skulle inte du komma in gratis. Tillbaks i kön.”
”Men nu är vi ju ändå här, släpp bara in mig och mina polare. Du kommer inte att ångra dig.”
”Du kommer ångra dig om du fortsätter tjafsa. Iväg med er nu, ungar.”
Berövade självförtroende och pengar kom pojkarna in. De försökte få i gång Brendan; han var nervös och tankspridd. John gav honom gliringar för att han var en toffel och inte slappnade av och hade roligt. Varför inte festa och dansa medan han väntade på Sarah?
Den skamfilade lokalen var fylld till bristningsgränsen med människor, hjärtan i tyg och papp och girlanger som sträckte sig från golv till tak och utmed alla väggarna. Så rött och rosa hade nog Stardust aldrig varit förut.
Till slut stod hon där: hans Sarah. Med rosiga kinder och rött hår. Hon var så söt och uppklädd att han blev blyg, men hon kramade honom hårt och tryckte sig mot honom. Han hörde knappt på när hon berättade om hur hon fått utegångsförbud men sedan hade hennes föräldrar ändrat sig. Bara hon inte gjorde något dumt och kom hem tidigt.
”Tycker din pappa att vi Boyles inte duger?”
”Va? Bry dig inte om honom. Jag är ju här.”
”Snackar han skit om oss?”
”Spelar det någon roll för oss?”
”Det spelar roll för mig.”
”Om du verkligen vill höra så – han tycker din pappa är värdelös och att ni är odågor hela bunten. Men jag tycker inte det. Fattar du inte det?”
”Jo, jag gör väl det.”
”Kyss mig nu, dummer.”
De satt hand i hand. I en sliten fåtölj där skumgummit tittade fram. Pratade, nojsade, pussade, kysste varandra. Brendan tände en cigarett som de delade på. Tog vartannat bloss. Pat försökte få med Brendan att köpa öl, något han gick med på, men det lyckliga flinet försvann inte från hans ansikte och han uppfattade inte Pats pikar i baren.
”Vad är det för ljud?”
”Vadå?” Nu hörde Brendan det. Det lät som en siren, eller ett larm?..
Det luktade brandrök. Stickande, kväljande rök. Människor sprang mot entrén. Han vände sig för att hitta Sarah och såg att det brann i några av fåtöljerna. Det brann. Den tjocka plaströken vällde upp mot taket. John tog tag i hans axel och skrek något i hans öra. Men Brendan hörde inget. Alla skrek. Sirenen tjöt.
Till slut stod hon där: hans Sarah. Hon var andfådd och svettig. Brendan drog henne med sig mot utgången. Hon stannade och skakade på huvudet. Hon pekade mot nödutgången. Alla andra sprang mot entrén. Någon ramlade och blev liggande. Det luktade bränt hår. Den där äckliga, unika lukten av bränt hår.
En hysterisk kille kom fram och skrek. Brendan knuffade honom åt sidan och de sprang, hand i hand, mot nödutgången. Brendan banade vägen med ena armen och drog Sarah med sig med andra handen om hennes hand. En flicka ramlade omkull; människor sprang över henne. Sarah försökte dra upp henne men drogs vidare. Vid nödutgången var det fullt med människor. Som sprang fram och tillbaka. Det gick långsamt att komma framåt. Han kastade en blick mot danshallen. Det brann uppför girlangerna. Han såg flammor i taket genom den mörka röken. Han hostade till. De skulle bara komma ut. Men ingen gick framåt. Varför gick ingen framåt? Han trängde sig fram mot nödutgången och hörde regelbundna dunsar.
Dörren var förseglad med kedjor. Grova kättingar av järn, massiva hänglås. En kille slet i dem. Dunsarna kom från Pat, han slängde sig mot ståldörren. Gång på gång. Med axeln före. Duns. Duns. Det lät som om något gick sönder. I Pats axel.
Brendan tog tag i Pat. Pat såg på honom med tomma, rädda ögon. Sarah drog Brendan hårt i armen och skrek att de måste ut. Det gjorde ont i lungorna. Var svårt att andas. Pat stod kvar när Sarah drog bort Brendan. De sprang mot entrén. Nedhukade. Hostande. Sarah höll sin sjal framför munnen. Brendans ögon tårades. De drog ner luft som drunknande som kippar efter luft. Djupt och desperat. Så fylldes lungorna med ny rök som de hostade upp i kramper. Det snurrade till. Brendan satt på knä och huvudet klarnade. Flera människor låg stilla på golvet. Vi kommer aldrig ut vid entrén, tänkte Brendan. Människor slogs för att komma framåt, klättrade på varandra, trampade på varandra, klämdes fast, skrek. Det var hundratals människor där. Ljuset slocknade. Det blev mörkt. Den enda ljuset kom från flammorna och vrålen av skräck och smärta blev högre.
Plötsligt visste Brendan. Han drog Sarah efter sig. Det tjocka, frostade glaset. Han hade glömt av det. Fönstret på toaletten. Räddningen. Vägen ut.
Doug ryckte till. Larmet gick. Han sprang upp. Slängde på sig utrustningen. Som en väloljad maskin. Precis som de andra männen. De rusade ut till bilen och slängde sig på sina platser.
”Stardust, det brinner på Stardust. Det är en stor brand. Vi skickar alla bilar.”
”Helvete!”
”Det är hundratals ungar där.”
Nolan bleknade. Han sa:
”Min grabb är där.”
Doug sa inget. Han skakade. Bara inte Sarah, bara inte Sarah.
Trots paniken, trots branden, trots röken i lungorna hann Sarah tänka: jag får inte gå in på herrtoaletten. Hon gick in. Andra var redan där. De hamrade med knytnävarna mot det tjocka glaset. Snälla, tänkte Sarah, snälla Herren Gud, gör så att jag inte brinner till döds här, snälla. Låt mig komma ut. Pappa, rädda mig, snälla pappa.
Brendan slet loss det tunga porslinslocket från toalettstolen. Sprang ut och slog det mot glaset. En kille slängde sig fram och bankade med nävarna. ”Ur vägen!”, skrek Brendan. Killen flyttade sig inte. Brendan slog honom i huvudet med porslinslocket. Han ramlade ihop, blödande. Sedan mot rutan. Full kraft. Och igen. Så hårt han kunde. Glaset började spricka. Det sprack! Han slet bort skärvorna och skar fingrarna blodiga. Kände luften strömma in. Kall vinterluft. Fler slag. Sedan såg de stängerna. Järnstängerna bakom glaset. De var fångade. Slet och drog i järnstängerna. Brendan drog in luften utifrån och skrek efter hjälp, skrek på mamma, på Gud, på pappa och brandkåren.
Doug Ward tittade på Stardust. Han hörde ljudet från branden och skriken. Han kände lukten av plast och bränt kött.
Slut.
Epilog.
Branden på Stardust 1981 kostade 48 människor livet, 214 hamnade på sjukhus.
Läs även andra bloggares noveller
