Bokig julönskan

I helgens bokbloggsjerka undrar Annika

Nu står snart julen för dörren och då är frågan vad du önskar dig för bokliga saker i julklapp?

Det var klurigt. Jag lånar de mesta böcker jag vill läsa. Just nu är jag inte intresserad av en läsplatta och det känns lite trist att svara "ett fett bokkontrakt".

Vad sägs om: biobiljetter!

Jag har tänkt se The Hobbit och Anna Karenina och kanske The Great Gatsby (följ länkarna för trailers).

Ja, biobiljetter önskar jag mig.

Olof Lagercrantz - Om konsten att läsa och skriva

Jag har läst Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva och när jag hädanefter förmedlar vilken syn Lagercrantz har på ett ämne eller vilka problem han tar upp så handlar det till stor del om min tolkning. Det kan tyckas självklart men är nog extra värt att poängtera då han mycket sällan presenterar några metoder eller övningar utan snarare skriver utifrån reflektioner och exempel. Redan i förordet poängterar han att det inte är en handbok han skrivit utan ”Vad det är frågan om är iakttagelser och minnen från ett liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet. Skärvor blott.”

Lagercrantz har en ödmjuk inställning till läsande och skrivande, men jag kan inte undvika att misstänka att den ödmjukheten kanske är en smula tilltvingad. Lagercrantz äger stora kunskaper i både läsande och skrivande, och det vet han naturligtvis om. Men någon predikant har han inte lust att bli. Det är knappast så att han är rädd att stöta sig med någon, men han är klok nog att inte uttrycka sig tvärsäkert, det behöver han inte heller, han har andra sätt att få fram sina poänger, även om jag efter avslutad läsning blir lite fundersam på vad jag egentligen läst och vad det gett mig.

Läsande och skrivande

Hans lågmäldhet är har kanske sin grund i hans syn på läsande och skrivande: att vi kan få bilder i skallen, uppleva andra platser och personer som så levande, av något som någon skrivit för tusentals år sedan på Lesbos är ett underverk, och om underverk är det svårt att vara kategorisk. En god författare klarar av att skapa identifikation hos läsaren, eller mer än så: en god författare får läsaren att glömma författaren och smälta in i den fiktiva världen. Böcker ett starkt argument gentemot verkligheten: hemskheterna stannar på boksidorna, Emma Bovary återuppstår efter varje läsning (för att plågas en gång till visserligen …).

Lagercrantz menar att dålig konst liknar livet. Som jag förstår honom menar han att man inte, även i ett självbiografiskt verk, bara skall skriva ner händelseförloppet ”rakt upp och ner” utan arbeta in en dramaturgisk kurva. Ett verk skall vara uppbyggd så att om vi ändrade en enda episod så skulle hela verket rasa samman.

I förbifarten kommer han också in på muntligt berättande och är klar med att det utgör en grund för skönlitteraturen. Genom muntliga traditioner lär man sig grunderna i dramaturgi och framförande: att med sina ord skapa bilder i andras medvetande.

Lagercrantz är inte snobbist på det sättet att han anser att läsande gör någon till en bättre människa, följaktligen skall läsande komma som ett behov inifrån och inte ske i fostrande syfte.

Läsande och respons

Lagercrantz har en hel del att säga om läsande, men inte specifikt om respons. Dock är han ovanligt klar när det gäller läsandet: ”Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam och klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text.”

Ju fler gånger man läser en text, desto mer hittar man. En första läsning ger något annat än en andra. Speciellt biten om att samtala med författaren gillar jag. Min egen läsning blir lätt alltför kritiskt, det tycks mig som att jag ser felen först, och ibland måste anstränga mig mer för att se författarens intention och textens potential.

Ska man leta efter en nackdel med metoden är det väl krocken med verkligheten. De flesta fackfolk, i synnerhet kritiker och recensenter, har helt enkelt inte ekonomisk möjlighet att göra som Lagercrantz och läsa Mörkrets hjärta tio gånger.

Ett annat sympatiskt arbetssätt han rekommenderar är att låta dikten stå i centrum, inte diktaren: det är texten vi diskuterar. Lägg sympati och antipati åt sidan, uppfatta inte allt som självbiografiskt.

En sak han varnar för att dock att analysera ett författarskap medan författaren fortfarande är i livet. Sympati eller vilja att gå i polemik riskerar att fördunkla analysen.

Lagercrantz tipsar inte …

… men han ger en del fingervisningar och exempel att lära av. Här är han tidvis mer kategorisk än han vill erkänna. Han varnar för att inte lämna något till läsaren, att beskriva allt och menar att man inte skall glömma att göra läsaren till medskapare. Som negativa exempel ger han Marcel Proust och James Joyce (kanske kan Knausgård vara ett nutida exempel?).

Som jag tidigare nämnt menar han att en episod inte skall kunna ändras utan att hela verket rasar samman. Det synes mig väl hårt. Just romanen tycker jag kan kosta på sig en och annan roande utsvävning som varken bidrar till intrigen eller skapar karaktär, men det kan så klart bli för mycket av det goda.

Nästan i förbifarten nämner han att upprepning är stilens död (vilket förvånar mig, upprepning är en av lyrikens grunder), onödiga ord tynger som en sten och att superlativen är riskabla.

Han menar också att liknelser och metaforer skall användas ”neråt” – för att förenkla. Och det är något jag inte hört innan och kanske värt att prova. Conrad liknar en stor ångbåt vid en vattenskalbagge som tuffar fram och det är just så man skall göra – inte tvärtom. Man skall finna det stora i det lilla. I sina metaforer och liknelser skall man söka en inre och inte en yttre överensstämmelse (kämpandet, stretandet hos skalbaggen att jämföra med ångbåten, inte utseendet).

Ett ovanligt handfast råd är att i detalj granska vad man skrivit. Han fann själv ofta ord och hela satser som kunde tas bort och uppmanar till att pröva att ta bort varannan mening för att se om de verkligen behövs.

På det stora hela har Lagercrantz en ganska hantverksmässig syn på skrivandet i det att han anser att det går att lära sig, gör man det ordentligt, med eftertänksamhet och grundligt, så blir det bättre. Mitt intryck är att Lagercrantz skriver, läser det han skrivit grundligt, skriver om, läser igen, vänder och vrider på varje ord, tar bort några ord, läser igen och skriver igen. Och det är väl helt enkelt den hårda och mödosamma väg vi dödliga måste gå. Det finns inga genvägar. Men det betyder inte att alla kan bli lysande diktare, något utöver det vanliga krävs. Man måste hitta rytmen i texterna. Man måste klara att förmedla smärta och kärlekskval.

Det är inget direkt tips men Lagercrantz betonar vikten av att vara sann, och beskriver också svårigheterna med det:

”Alla, som skriver, har verkligheten som sin uppdragsgivare. Att vara trogen mot det man uppfattar som sant blir uppgiften. Det betyder att en känsla av otillräcklighet med naturnödvändighet hör till skrivarverksamheten. En författare måste uppleva sig själv som en som ger för lite och ej exakt nog.”

Lagercrantz är en vän av tolkningar, symbolisk och allegori både i det att han menar att allt inte skall skrivas ut, men också att en levande text skall vara ett medel: en pil riktad mot fjärran. Texten skall peka på något annat, men lämna detta ”något annat” i läsarens vård. Medlet blir att lägga in bryggor: förbindelser bakåt och framåt i tiden, kopplingar till fjärran platser: berättelsens kärna måste ligga fast men medan den skrider framåt skall allt kring den vara i rörelse. Det är, i min mening, något som gör prosan till ett magiskt språk, något som säger att det finns något annat. Jag blir alltid glad när en läsare har tolkat in något jag inte avsett i mina texter.

En stor uppgift?

Även om uppgiften man åtagit sig är stor ser Lagercrantz skrivandet utan sentimentalitet, och anser det vara ett måste, för själv skriver han sämre hur mer belåten han är med sitt skrivande. Med gillande citerar han Samuel Beckett som säger att han skriver för att hon måste. Viljan, behovet, att berätta är så starkt att man måste skriva för att överleva.

Skrivkramp

Det är inte utan tillfredsställelse jag läser att Lagercrantz inte bara drabbas av skrivkramp men att orsaken och metoden att ta sig ur den liknar min egen. När det tog stopp var det ofta något som fattades. Han saknade den kunskap som behövdes för att avsluta texten och det var bara att läsa på eller tänka färdigt för att sedan ge sig på texten igen. De texter där han ägde stora kunskaper var också de som gick lättast att skriva och blev bäst.

Funktion och kritik

Lagercrantz beskriver sin bok bra när han säger att det är skärvor, iakttagelser och minnen, från ett liv i skrivar- och läsarlandet. Man kan säkerligen dra nytta av hans skärvor, men det är svårt att peka på några enskilda nyttigheter. Den är föredömligt koncis och kortfattat, och i mångt och mycket en njutning att läsa, och någonstans i bakhuvudet bär jag den med mig. Jag märker att jag till stor del har följt hans fåtaliga teser i skrivandet av den här texten, om jag gör det i fortsättningen är en annan fråga.

Boken är billig som pocket och väl värd ett köp. Bokus Adlibris

Tråkiga nyheter

När jag inte måste vara i Lund och plugga så sitter jag på Antikvanti och läser och skriver. Ibland bemödar jag mg med att hålla öppet också. Då kommer det in människor som diskuterar Metallica, söker böcker om porslin från Devonport eller letar efter böcker med djur i huvudrollen (men redan har läst Skriet från vildmarken och Den långa flykten).

För det mesta tittar jag in hos grannen: Our Books - Malmös enda antikvariat med fokus på engelska böcker. Idag kom innehavaren dock in och berättade att ekonomin inte höll längre så han slår igen. Trist som fan. Our Books kommer man förhoppningsvis kunna hitta på nätet i fortsättningen. Leta på Bokbörsen.

Jag förstår om människor som letar begagnade böcker i första hand söker på nätet, men för mig är det ändå något visst med att kliva in i det bokrum ett livs levande antikvariat utgör. Det är nu en hel del antikvariat som slagit igen i Malmö. Tre stycken på de senaste åren tror jag.

Antikvanti ligger på Hantverkaregatan 20, vid St Knuts torg.

Gift bort Madeleine med en kinesisk partipamp

Krönika i Arbetaren:

Jag har i en tidigare krönika föreslagit att den svenska monarkin ska privatiseras. Det var ett ovanligt idiotiskt förslag. Kungahuset bör istället drivas enligt urgamla svenska traditioner. Ekonomiskt sett vore det oansvarigt att avskaffa monarkin. Kungahuset är en av Europas billigaste och vad de tillför till varumärket Sverige går inte att överskatta. Jag kan till och med tycka att sparsamheten ibland blir absurd: till exempel döptes Estelle i samma dopklänning som mamma och morfar. När man inte ens köper nytt till den blivande regenten går man de asgamar till mötes som gapar om att apanaget skulle vara ”socialbidrag”.

Att modernisera kungahuset är att riva undan den grund varpå samhället vilar. I dessa splittringens tider är istället en återgång till det gamla önskvärd, men vi måste också lära av äldre, framgångsrika monarkier.

Jag tänker främst på den habsburgska monarkin. Habsburgarna var ingen betydande militär makt, precis som Sverige inte är det, utan ett sängvägens imperium som gifte sig smart och på det sättet konsoliderade sin makt och säkrade sitt territorium.

Och här måste vi kungavänner sätta ner foten: att gifta bort Madeleine med en amerikansk hedgefondkapitalist är slöseri med inflytande och skattemedel, vi har ju haft en mesallians med USA i alla fall sedan det var överdrivet klart att Tyskland skulle förlora andra världskriget.

Idén om att kärlek och äktenskap hör ihop är en hopplöst modern konstruktion. Visst, om pöbeln vill gifta sig med varandra spelar det ingen roll. Enkla personer saknar betydelse för rikets framtid. Men det blågula blodet måste styras med stark och försiktig hand. Allt annat urholkar tron på monarkin. Det vore mycket lämpligare att gifta bort Madeleine med någon av de kommande eller varande supermakter som vi har en svagare relation till. Kanske en rysk oligark för att trygga oss från ett anfall från den ryska björnen? Varför inte en kines? Kina lär vara den stjärnan om 20-30 år. Jag har alltid tyckt att Madeleine klär i rött. Många experter delar min åsikt på den punkten.

Harvardakademikern Doktor Robert Epsteins forskning visar att arrangerade äktenskap håller betydligt bättre än sådana som grundas av flyktiga lustar. I ”kärleksförhållanden” minskar känslorna med så mycket som 50 % på 18 månader, medan kärlek i arrangerade äktenskap tenderar att växa! En kunglig skilsmässa hade fått för katastrofala följder för varumärket Sverige.

En lycklig slump har gjort att Carl Philip är bisexuell och det ökar hans chanser på den kungliga köttmarknaden. Nu är vi tyvärr fortfarande beroende av olja, och kan vår framtida oljetörst säkras av att Carl Philip hamnar i ett saudiarabiskt harem är det ett billigt pris att betala.

Tio favoriter

Tuff uppgift idag i bokbloggsjerkan:

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en.

Jag listar dem utan inbördes rangordning så får jag se hur många det blir.

De barnboksförfattare (även om de inte kan "reduceras" till det) jag gillar bäst är dels de som har en bra historia, helt ok teckningar, men kanske framförallt hur de är att läsa högt. Det är viktigt som satan då jag läser för min son.

Tove Jansson - behöver väl ingen vidare presentation. Jag gillar hennes rimmade historier mycket, som till exempel Vem ska trösta knyttet? och Vad tror du att det hände sen?

Julia Donaldson - jag fullkomligt älskar boken och filmen om Gruffalo.

Astrid Lindgren

(hade Sven Nordqvist skrivit lite mer musikaliskt hade han varit med, men tyvärr Sven ...)

Ett par klassiker har jag också som favoriter:

Franz Kafka

Fjodor Dostojevskij

Virginia Woolf

Albert Camus

Herta Müller

Lite mer okända:

Thomas Bernhard

Maurice Blanchot - Läs Dagens vanvett om du kan få tag på den.

Se där, det blev tio stycken till slut.

Gå ner 8 kilo med författardieten!

Sedan jag skrev kontrakt med Federativs förlag för att ge ut Av kött och blod har jag gått ner 8 kilo. Först trodde jag att det hade att göra med en sprucken tand samt en nyfödd bebis men sedan fick jag reda på att Franz Kafka svalt till döds.

Socialsvängen - Aino Trosell

Aino Trosell – Socialsvängen

Aino Trosell föddes 1949 och är bördig från Malung. 1978 debuterade hon med Socialsvängen. Med tanke på att bokens huvudperson, Elisabeth, kommer från Härjedalen och vid bokens inledningen jobbar som socialarbetare i Göteborg är det lätt att dra parallellen till Ainos eget liv – hon kommer från Dalarna och har också jobbat inom socialsvängen i Göteborg. I essän Författarmyten skriver hon att det som håller henne kvar i skrivandet är:

Oändligheten av berättelser i gränstrakterna mellan fantasi och äkta liv.

Jag säger inte att boken är självbiografisk, men helt säkert har hon hämtat material från sitt eget liv (var annars?...). Anledningen till att jag ens tar upp det är att jag ser det som tidstypiskt för den tidens arbetarlitteratur. Facklitteratur som Gruva (Sara Lidman) och Asbestarbetarna berättar (Mary Andersson) trängdes med realistiskt prosa som Rapport från en skurhink (Maja Ekelöf) och på sätt och vis kanske man kan se Socialsvängen som ett slags ”faktion” – en blandning av fiktion och facklitteratur.

Men det är också uppenbart att realismen ibland är upphöjd eller berikad. Aino Trosell talar med ett cykliskt bildspråk när hon låter boken börja och sluta med scener om hur det ser ut på Masthuggstorget, det torg därvid Socialbyrån ligger. Vid bokens inledning river kommunalarbetare i brandgula skyddsvästar upp asfalten och vid bokens slut är asfalten tillbaka (och torget återbördat till sina egentliga invånare – Masthuggets a-lag). Cirkeln är sluten, den ursprungliga ordningen råder åter, men a-laget har fått en ny medlem, en rörmontör som går sjukskriven för nerverna. Allt är inte exakt som tidigare. Elisabeth är ”tillbaka vid sin läst”: tillbaka i sin klass (ett ämne jag ska återkomma till).

Så här i återblick kan jag kalla Elisabeth för bokens huvudperson, men halvvägs in i boken är det inte så självklart, ett tag funderar jag på om den snarare faller in i kategorin ”kollektivroman” med föregångare som Människor kring en bro (Josef Kjellgren) och till viss del Det druckna kvarteret (Rudolf Värnlund), eller om det möjligen är att betrakta som en novellsamling sammansatt av skickligt utskurna scener ur livet på och kring en socialbyrå. Att arbetsplatsen eller yrket skulle vara huvudpersonen. Men Elisabeth återkommer och hennes liv och relationer blir bokens röda tråd.

Det är kring hennes personlig kamp, mot sitt eget samvete och mot institutionens välmenade stelbenthet, mot omgivningens och hennes egna krav på klassresa, som boken kretsar. Det i huvudsak genom hennes ögon och huvud problemen med välfärdsstaten tas upp (för övrigt ett tema som Trosell delar med Salomonsson och Fridell). För att använda Per-Albin Hanssons ord är det tydligt att det goda samhället inte är uppnått:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Även om kampen på många sätt är individuell, privat och personlig är den gestalterad så att man förstår att den inte för den sakens skull är unik för Elisabeth – generationer av ”radikala” eller ”välmenande” socialarbetare före och efter henne har förmodligen brottats med samma frågor – att den vård man erbjuder inte löser de problem som klienterna har, att trots att hjälpen är en rättighet man har är det djupt förnedrande att sitta på kontoret inför vad som i praktiken är en makthavare och vända ut och in på sitt liv och redovisa varje kvitto. Den dubbla förnedringen i att både vara utslagen och offentligt erkänna samma faktum.

Man kan säga att bokens klimax samtidigt innebär en vändpunkt i Elisabeths dubbla klassresa: hon har utbildat sig och kommit upp sig, men det visade sig vara ohållbart, därför vänder hon åter. Det gör Trosell snyggt och symboliskt genom att låta Elisabets återvända både språkligt och geografiskt. Hon reser tillbaka till sina föräldrar i Härjedalen och börjar där åter tala dialekt (vilket hon inte gjort tidigare i boken). Här är hennes återkomst till föräldrahemmet:

• E hä någen da? Elisabeth flämtade till. Så mindes hon henne inte. Inte så stor och kraftfull. Den ena näven höll ihop koftan medan hon med den andra som skärm spejade ut i mörkret. Hon var inte rädd. Trygg och bredbent stod hon med det gråsprängda håret som en gloria över huvudet. Katten sköt fram mot matmodern och hon jagade bort den.
• Iväg med dej. Spring och sök råtter, sjasade hon och petade med foten ner katten från bron. E hä någen da? Försökte hon igen.
• Det är bara jag mamma. Stadstonfallet klingade främmande i den härjedalska natten. Elisabeth kom dröjande fram ur mörkret.

I dialogen arbetar Trosell med flera olika kontraster, dels språket naturligtvis – mamman talar dialekt vilket inte dottern gör (det är värt att notera att man i Göteborg inte heller talar utpräglad göteborgska), det skapar en kontrast mellan landsbygd och stad, dels har den hemvändande dottern uppenbart fått sin bild av modern förändrad – hon ser henne nu som stor och kraftfull och orädd (underförstått inte som liten och svag och rädd). Håret som en gloria gör att hon framstår som en räddare eller en ängel, modern står i ljuset och dottern kommer fram ur mörkret.

De kapitel som utspelar sig i Härjedalen gör också att verket i slutändan blir mer optimistiskt. Det som tidigare har setts som att det inte är värt något – hembygden och dess folk visar sig ha ett betydligt mer fungerande ”socialarbete” än statens institutionaliserade. Som av en ren slump och kontrast genom systerns arbete (hon som det aldrig handlade om). Det är till och med så att det inte bara handlar om ”socialarbete” utan om en organisering av de som är direkt berörda. Allt sköts genom en livaktig pensionärsförening som intressant nog är informell och inkluderande (man behöver inte vara pensionär för att delta). Det är här man kan se något slags alternativ till den socialhjälp som har blivit en byråkratiserad välgörenhet som mal ner såväl välmenade socialarbetare som socialbidragstagare.

Om bokens klimax är resan till föräldrahemmet, så föregås det av middagen hos chefen. Elisabeth kommer för sent och möts av dryghet.

Stämningen är spänd från första början. De roller och maktrelationer som existerar på arbetsplatsen bryts inte upp bara för att man nu är där på ”fritiden”. Elisabeths osäkerhet förstärks av den klassmässigt främmande miljön och det gör henne blyg och förlägen. Hon jämför chefens villa med föräldrahemmet, jämför möbler och tavlor: reproduktioner mot äkta, vanligt mot ovanligt. De bjuds in att sitta i matsalen (inte köket). Elisabeths psykologiserar sin egen osäkerhet inför överflödet och gruppen med att individualisera sitt ”problem” och kalla det för ”social fobi”. Till slut har bägare runnit över och hon utbrister:

• Försök leva era egna liv istället för andras. Ge fan i att rota efter snaskigheter som den värsta sensationspress … Hennes ord var som spottloskor mot de sidentapetserade väggarna.

Socialsvängen är en klasskildring: arbetarlitteratur. Den handlar dels om arbete, dels om att komma från en landsbygd och arbetarklassbakgrund och försöka göra en klassresa men inte ”lyckas” för att man helt enkelt inte klarar att passa in i en förljugen värld.

Trosell aktualiserar klass delvis genom att de värderingar som Elisabeth har skiljer sig från de med en trygg medelklasstillvaro, dels genom kroppsspråk och dialekt.

Socialsvängen på Adlibris och Bokus.

Aino Trosells hemsida och facebookgrupp.