Caradrius

Med Caradrius vann jag Fantastiknovelltävlingen 2017.
Det var en stor överraskning. Jag hade nämligen nästan glömt att jag hade skickat in bidraget.

Nu har skräcknovellen kommit ut i e-format och som ljudbok. Det är Fafner förlag som ordnat det. Omslaget, här nedan, är tecknat av Lars Krantz.

Caradrius på Storytel Adlibris och Bokus. Den kostar under 20 kr. Vilket klipp ;)

En recension har redan trillat in: Läsa & Lyssna.

Baksidestext:

Alice är allvarligt sjuk. Själv bryr hon sig inte. Men det gör Jack. De är unga och lever i samhällets ytterkant, ett skitigt och rått Göteborg, präglat av våld, Aids-noja och droger. En av Jacks torskar berättar att Caradrius har återuppväckts. Pestfågeln som helar de sjuka ska finnas i en rivningskåk. Jack bestämmer sig för att de ska finna fågeln. Han är villig att göra vad som helst, bara Alice blir frisk. 



Jurymedlemmarnas motiveringar till vinstnovellen:

“Caradrius” av Henrik Johansson

Niklas Krog: Välskriven och skruvad historia om ett liv i samhällets ytterkant, med sex och droger och mycket elände. Halvvägs in dyker det upp en magnifik Caradrius, som tar historien till sitt logiska slut, även om logiken inte blir uppenbar förrän i den avslutande meningen. Snyggt novellbygge.

Pia Lindestrand: Mycket välskriven skräcknovell, mot en bakgrund av rå socialrealism framträder ett övernaturligt fenomen som inte är ondskefullt i sig självt, men som är i händerna på giriga människor. En tonsäker skildring från AIDS-skräckens 1980-tal, om yttersta misär och innerlig vänskap.

Karolina Bjällerstedt Mickos: En välskriven, gripande socialrealistiskt skildring som visar att det fantastiska finns mitt ibland oss. Kombinationen av det jordnära, hudnära, blodnära och en mirakulöst botande fågel Fenix slår hål på läsarens alla försvar. Jag inser det jag alltid vetat: att två av människans tydligaste särdrag är dels driften att utnyttja och förstöra allt omkring sig för egen vinning, dels förmågan att resa sig över sin egen natur och bli något större.

Danskhataren

Idag är det exakt nio år sedan Ungdomshuset i Köpenhamn stormades. Den här novellen handlar om det, men kanske speciellt om en iransk medfånge jag träffade i häktet. Det är dock fiktion, även om det är baserat på verkligheten. Alla berättarjagets åsikter är inte mina.
Novellen är helt nyskriven och är inte med i min nya bok. Jag hade egentligen tänkt skicka in den till någon tidskrift, men jag kom inte på någon som jag trodde var intresserad. Och eftersom det idag är jubileum passade det bra att publicera den här och nu.

Danskhataren

Jag träffade Reza i fängelset i Nyborg, eller om man ska vara petig, i polisbussen från Köpenhamn till Nyborg. Vi var häktade, misstänka för att ha deltagit i kravallerna som följde efter att polisen stormade Ungdomshuset. Egentligen hade jag bara varit på Ungdomshuset någon enstaka gång. Det var inget ställe för mig. Bara massa punk. Men man kan ju inte låta politikerna bete sig hur som helst. I bussen försökte jag prata med Reza, men han var inte kontaktbar. Jag hade försökt förklara för rätten att jag inte borde häktas, att det skulle innebära att jag missade farmors nittioårsdag. De lyssnade inte på det örat. Jag hade redan köpt en present: en flaska hallonlikör. Det verkade fånigt att ge den i efterhand så jag drack upp den när jag blev frisläppt. Själva födelsedagen gjorde inget att jag missade. Farmor vägrade gå ur sängen så det blev inget kalas. Åklagaren hade inga bevis, mer än att jag var en av 70 personer som greps i en kniptångsmanöver. Faktum är att nästan alla som greps då var oskyldiga. En kille var ute för att köpa falafel, en annan pissade mot muren till Assistens Kyrkogård. Vi var 17 gubbar i samma cell. Luften var inget vidare. Polisen var tvungna att antingen häkta oss eller släppa oss efter 24 timmar. Som för att visa att de fullständigt pissade på sina egna lagar väntade de 28 timmar med att släpa mig inför en gäspande domaren som jobbade övertid. Mot mig slängde åklagaren upp en bild som han blivit serverad av svensk polis: att jag flera gånger tidigare varit inblandad i demonstrationer, att jag blivit frikänd tog han inte upp, att jag var dömd för våld mot tjänsteman. Han försökte få mig till att vara en farlig vänsterextremist. Jag förklarade att det kanske fanns ett uns sanning i det påståendet när jag var i Sverige, men i Danmark var jag snarare patriotisk. Jag blir nämligen aldrig så nationalistiskt som när jag är i Danmark. Det är rent självförsvar mot danskarnas arrogans. Jag hade visserligen varit i vad jag betraktade som en fullt laglig demonstration, men när polisen plötsligt hade stoppat den och börjat skrika ut skingringsorder såg jag det som min medborgerliga plikt som svensk att inte lyda dem. De beordrade oss att skingra oss i ”Dronningens og lovens navn!”. Det säger sig själv att ingen svensk medborgare med ryggrad och självaktning kan lyda en främmande regent hur som helst. Det var min plikt som svensk att inte skingra mig. Danskarna kunde skingra sig bäst de ville, det hade jag inga synpunkter på, även om deras haschrökare till drottningen inte direkt får mig att tänka på lydnad. En svensk lyder inte en dansk drottning. Därmed basta. Det sa jag också till min advokat, men han ville tona ner den biten av min argumentation, och så blev jag förstås häktad. Jag blev besviken på advokaten men egentligen mer besviken på att Sverige inte bistod mig på något vis. Det passar sig tydligen att tjata om Dawit Isaak och sånt, men varken ambassadören eller Carl Bildt, som då var utrikesminister, bemödade sig med ett besök och besvarade inte ens mina brev.

De häktade mig och flyttade över mig till Vestre.

Vestre är ett riktigt skitfängelse värdigt en rutten stat som Danmark.

Att sitta där är lite som på film. Färgen sitter knappt kvar på väggarna och stenmurarna gör att det liknar en gammal fästning. Jag minns när jag skulle ner för en trappa. En lång metalltrappa. Längst ner stod fyra vakter och glodde på mig. De bankade med batongerna mot stålräcket för varje steg jag tog. De undrade varför jag kom över från Sverige och bråkade. Jag föreslog att de skulle skicka tillbaka mig över bron. Jag skulle inte alls bli besviken över att slippa stanna i deras skitland. Till skillnad från i Sverige får man inte varm lunch heller. Rågbröd och pålägg. Kalla svettiga pannbiffar. Någon ordentlig information får man inte heller. Jag stängdes in i en cell med en vask som enda ställe att uträtta mina behov i. Jag behövde skita och tryckte på klockan. Ingen reaktion. Till slut bankade jag och sparkade lite på dörren för att uppmärksamma vakterna. En av dem kom in och skällde som en bandhund innan han släppte iväg mig på toa.

Jag hade tur i oturen. Jag tillhörde dem som arresterades nästan direkt, men kravallerna fortsatte i flera dagar till. Vi fick lämna plats för nya fångar. Det snackades om att 800 personer hade arresterats. De skickade iväg något dussin av oss till fängelset i Nyborg. En resa på tre timmar med händerna i handklovar på ryggen. Det var inte skönt. De flesta av de andra var langare som gripits utanför Christiania. Folk ansåg att det hängde ihop: att Ungdomshuset skulle rivas och att Chris antingen skulle rivas eller säljas ut. Det var smålangare, så man kan säga att de var ute för att försvara sina jobb. Jag tyckte inte bättre om langare än om vanliga danskar. På Nyborg var det i alla fall en annan stämning än i Vestre. Jag fick brev och en av vaktarna skämtade med mig. ”Säkert räkningar”, sa han och log prövande. Som för att se om skämtet föll i god jord. En vänlig vakt, tänkte jag, det var som fan, det hade jag varken träffat i Vestre eller i Malmö. Nu är inte jag den som pratar med vakter i onödan, de må vara hur putslustiga som helst, men det var avgjort en lättsammare stämning. Inget hot om stryk där inte.

Dessutom fick vi ha raster tillsammans. En timme om dagen utomhus. Jag var den hurtige svensken och joggade runt rastgården medan langarna rökte och glodde på mig. Har alltid haft ett större behov av att röra på mig och klättrar på väggarna om jag ska sitta i en cell och inte kan springa lite. Reza hade armen i bandage nu. Han var den enda av de andra fångarna som inte var född i Danmark. Det gjorde att hans språk var lättare att förstå. Han sluddrade inte som infödingarna. Talade långsammare också. Kling-och-klang-vakterna hade klantat till det vid en rast och släppt ut en mördare tillsammans med oss. Det var en trevlig kille, kurdiskt påbrå, han hade varit med om EU-kravallerna 1993 då snuten sköt. Han hade bra koll på rättigheter. Han sa att man kunde få sitta ihop på kvällarna också, bara man visste att ansöka om det.

Reza frågade om jag ville sitta ihop med honom, komma över till hans cell. Ett par tankar hann väl flyga igenom huvudet innan jag tackade ja. Man vet ju aldrig hur folk är. Han hade sparat sin efterrätt och vi delade på den. Jag tog med godis som jag hade köpt i fängelsekiosken. Kamraterna från Malmö hade lämnat in pengar till mig, så jag var rik, med fängelsemått mätt. Han frågade om när jag arresterades. Jag berättade om kniptångsmanövern. Själv hade han varit på väg hem från jobbet när bussen stannade och alla måste gå av på grund av upploppet. Han hoppade in i kravallerna. Om poliser och ungdomar slåss, sa han, då måste man vara på ungdomarnas sida. Han kastade sten. Och blev gripen. En polis skällde ut honom. ”Är du dum i huvudet? Ser du inte att alla andra har svarta kläder och maskering? Och så kommer du med din svarta skalle och vita jacka. Idiot!”

Reza hade svarat att han inte hade planerat det. Att han tänkte att nu var det uppror och då ville han vara med. Som i Iran. Det var ett bra svar.

Men när skadade han armen? Var det vid gripandet?

Han skakade på huvudet. Det var vakterna på Vestre. Han behövde skita och bankade på dörren. Tre vakter kom in och bankade skiten ur honom. Han fick en spricka i armen. Det var därför han inte hade varit kontaktbar under bussresan till Nyborg. Tre timmar hade han suttit i bussen, med händerna på ryggen, i handklovar.

”Sjukt”, sa jag, ”jag sparkade också på dörren. Fattar inte varför de slog dig,”

Han ryckte på axlarna och bröt en bit choklad. Sedan gav han mig ett pillemariskt leende och slog med händerna i en teatralisk fråga: ”De kanske är rasister?”

Vi såg på varandra. Jag vet inte vem som började skratta först. Han skrattade så han fick tårar i ögonen, sedan sa han: ”Vet du, kamrat, jag har varit i Sverige, och det är bättre. Jag kommer från Persien. Vi är den äldsta civilisationen i världen. Och danskarna: de är barbarer.”

Vi började skratta igen. Plötsligt hörde vi titthålet i dörren öppnas. En vakt tittade in men öppnade aldrig dörren. Vi satt där i Nyborgs fängelse, på den danska skitön Fyn, och skrattade. Danskarna är barbarer!

Vi hade en trevlig kväll, en sådan kväll som jag kommer minnas resten av mitt liv. Reza hade inte uppehållstillstånd, jag vet inte om han skickades tillbaka till Iran eller inte.

Expedition Federley - En resa i det inre

Expedition Federley är den novell jag själv gillar allra bäst och  det omdömet är inte unikt. Den har varit publicerad i en antologi, gått som följetong i Arbetaren samt varit publicerad på en nu nedlagd litteratursite. Den nedläggningen gjorde att den inte längre fanns tillgänglig på nätet. Så här är den nu igen:

 

Expedition Federley

En resa i det inre

Ytterhogdal, Hälsingland.

Rune Björnelidskolan för kreativt skrivande.

Adolf Dornier-salen.

Rektorn suckade, sneglade på henne och sa:

”Irenka, lilla Irenka … vad väntar du dig att jag ska säga? Att jag förstår att det är svårt? Att jag ska berätta hur lyckligt lottad du är, stipendium och talang och allt? Eller ska jag prata om dina små sorger som du bekänt för kuratorn och känna medlidande?”

”Nej, herr rektor, det väntar jag mig inte.”

”Jaså? Lekar vi ironiska lekar? Låt mig tala klarspråk: vill du, som din bror, hamna i de fredsbevarande styrkorna? Eller din valiumknaprande far, kriminalvårdaren? Är det det du drömmer om? Hur trivs din mor på serveringen? Din familj är precis där de förtjänar – lätt för mig att säga, med min familj, kanske du tänker? Ja, det är det. Men det spelar ingen roll, vill du ta dig upp måste du göra vad som krävs, andra har använt sin bakgrund som bränsle för sin egen framgång – men du kanske hellre vill vara kvar på botten, med din kära familj?”

Irenka tittade ner på sina fötter och sa: "Förlåt. Jag vill fortsätta här. Det vill jag verkligen."

Rektorn satte sig och sa: ”Provocerar jag dig? Det är meningen – det är vad du behöver höra. Jag ska berätta en hemlighet för dig: mina analytiker trodde det var fel på programmet när de såg dina resultat. Dina siffror låg högt över genomsnittet för dina jämnåriga på i stort sett alla områden: syntax, ordrikedom, klang, stavning, bildspråk och grammatik. Och naturligtvis ville du bo kvar hos dina föräldrar, i de sociala sammanhang du kände till. Men alla andra elever har också fått flytta hit. Och de ser det som en möjlighet – de nätverkar inför framtiden. Vi har investerat i dig – men nu börjar vi få nog, du har ett chans till, sedan är det slut. Gör om den sista uppgiften och gör det bra.”

På skärmen orerade läraren: "Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar."

Irenka stängde ner skärmen, tog av sig hörlurarna, lutade sig tillbaka och blundade. Tåget dundrade hemåt. Pressade sig igenom snöhelvetet på sin väg mot Malmö. Irenka frammanade bilden av ett svart ånglok som färdades genom en snötäckt skog, ångvisslan, en vit plym efter sig. Hennes klasskamrater flög hem. Hon åkte tåg. Tågbilden trängdes undan av minnesbilder, fragment av första mötet med skolans headhunter. Våra lektörer kom fram till att hon just nu ligger närmast till hands att skriva romantik för flickor i åldern nio till tolv. Det är bara naturligt att börja i närheten av sin egen ålder och kön. Sedan kan hon gå vidare till en bredare genre. Som mode, hästböcker, drama för medelålders kvinnor eller män, eller varför inte Thinspiration. Skolan ligger i Hälsingland. Där kommer hon att få bästa tänkbara hjälp och umgås med likasinnade, få träffa de bästa talpedagogerna, dramaturgerna och stylisterna en ung flicka kan behöva. Vi ordnar lektioner med lektörer, översättare, lingvister och författare.

Det var fyra år sedan … redan fyra år. Lille far hade varit så glad, mor orolig men lycklig. Det hade varit förmätet att klaga, så Irenka hade inte klagat. Släktens hopp, familjens stjärna … och nu var hon på väg ut. Hon hörde inte hemma på skolan, hela hennes varelse skrek, blickarna brände i henne, hon hörde inte hemma där. Ett meddelande från far: en dokusåpastjärna hade blivit förflyttad till anstalten, mor hade gjort Golonka. Irenka snyftade till och log. Mat: mammas lösning på alla problem … Irenka måste klara det, de trodde på henne.

Din far, kriminalvårdaren … det krävdes ingen metalingvist för att förstå de orden, men det var hon själv som fick på huvudet för att hon skrev för cyniskt … det finns ingen anledning till cynism … läsarna förstår det inte, de tar allt bokstavligt … cynism kan bara vara acceptabelt om det finns ett glapp mellan verkligheten och den uppfattade världen, något sådant glapp finns inte, alla är vad de utger sig för att vara, det finns ingen konspiration, inga hemligheter, inga dolda agendor. Du har ju alla möjligheter, kära Irenka.

Lilla far skulle stå och vänta när tåget kom fram, säkert med en rolig hatt på sig. Dum och glad, som alltid. Hon hade gråtit när hon hade läst hans gamla texter, följt hans briljanta resonemang. Hennes valium-fryntlige far, hans hjärna mjuk av de smärtstillande tabletterna. Han hade valt en glad dåsighet framför smärtan. Det kunde man inte anklaga honom för, det fick hon inte anklaga honom för, hon hade aldrig levt med smärta, eller hur?

Han hade inte haft någon rolig hatt på sig, och hon hade blivit glad, skrattat och kramat och gråtit. Det var bra med bror, fredsbevarandet gick bra, allt var bra, de var trygga på basen, så skrev han. Mor var glad, alla var glada.

Golonkan stod på bordet.

Den var större än hon mindes och hon kände sig liten. Köttkniven skar genom svålen, hon smetade på prickig senap och pepparrot.

Mor frågade hur det gick i skolan och såg ut som om hon visste svaret. Far skrockade och sjöng och åt och skrockade: livrädd för att prata allvar eller bara mjuk i hjärnan.

Irenka berättade.

Irenka berättade om uppgiften och vad hon behövde göra för att få vara kvar.

Mor lade huvudet i händerna och Irenka trodde att hon skulle dra den vanliga harangen och påminna om att Irenka var deras hopp och stjärnan och den blivande författaridolen. Mor sade ingenting, suckade tungt.

Med en av sina sällsynt klara blickar sade far att han kunde hjälpa henne.

"Tack ..."

”Vi har en intagen som var med i Expedition Federley. Intervjua honom.”

”Du skämtar?”

”Nej.”

”Expedition Federley … var typ … först – med allt!”

”Är det bra?”

”Kan jag göra något vettigt av det är jag hemma!”

”Du är hemma.”

”Jag menar, då klarar jag uppgiften.”

”Okej.”

”Men kan du släppa in mig på fängelset?”

”Jag måste fråga direktören.”

Mor harklade sig och sa: ”Vad är han dömd för?"

"Våldtäkt."

"Irenka, du får absolut inte gå dit."

”Jag jobbar ju där” sa far.

Ashford Hägglund: en sökning gav vad hon behövde veta. Han hade uteslutits efter att ha våldtagit en annan deltagare, och hade, med få uppehåll, varit vårdad sedan dess. Filmer på incidenten fanns tillgängliga på dokusåpans hemsida och många andra ställen. Irenka började titta, men stängde snart ner filmen.

Irenka tog på sig sin brors kläder. Hon luktade på dem och såg sig i spegeln. Inget smink, bylsiga manskläder, håret innanför kepsen. Ingen inspelning, hade direktören sagt, du får skriva. Du är ju författare, hade han sagt, och skrattat. Du förstår väl vilka risker du utsätter dig för, hade han sagt och tittat på henne, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Hon hade nickat.

En uniformerad och batongbeväpnad kriminalvårdare visade Irenka till rätta. Han sa att han hade jobbat med hennes far i femton år, att det inte var någon att oroa sig för, att de fanns utanför dörren och att en skiva av plexiglas skulle skilja henne från den intagne. Hon nickade.

Han såg på henne och sa: ”Lycka till” och öppnade sedan dörren.

Rummet var tomt. Och det fanns mycket riktigt ett plexiglas som delade upp rummet i två delar. Hon satte sig ner på stolen och tog fram ett anteckningsblock och penna. Mor och far hade förvånats över att de använde block och penna, men det ansågs underlätta skrivprocessen, de hade godtagit förklaringen, mor hade tyckt att det var romantiskt.

Ashford släpptes in. Han nickade glatt och log. Tänderna var ojämna och gula. Han var lång, smal och tatuerad, som på bilderna, fast äldre och mer sliten. Håret var stripigt och uniformen urtvättad. Hon hälsade och funderade på hur hon skulle framställa honom. Han såg ut som en busschaufför. En sliten busschaufför i femtioårsåldern. Det kunde hon inte skriva. Hon måste dramatisera.

”Så du är Fejas flicka?”

”Feja?”

”Vi kallar honom Feja.”

”Ja, han berättade att du var med i Expedition Federley. Vill du berätta om det?”

”Jag har betalt för att berätta, så jag berättar. Vad vill du veta?”

”Allt. Antar jag.”

Han satte sig ner, drog handen över ögonen och sa att när det begav sig var han, som alla andra, i färd med att avsluta sin utbildning till civilekonom. Alla andra, undrade Irenka. Ja, utbildningen till civilekonom var den enda där det utgick studiestöd, så nästan alla läste den, minst 90 procent. I stort sett lika många blev arbetslösa efteråt. Nu fick hon berätta för honom vad hon gjorde. Det gjorde hon, i korta ordalag. Han smålog medan hon pratade. Såg på henne med intensiva ögon. Hans händer vilade på bordsskivan, de var tatuerade. Nu är det din tur, sa hon. Chansen hade dykt upp, sa han. De hade fått veta att det rörde sig om en reality show där vinnaren skulle bli projektanställd av finansministern: Fredrick Federley. Det var förstås en dröm. De hade jublat när de fått beskedet. Hans principer var grundläggande för utbildningen, hans tal användes som exempel i retorikskolningen, de strider han utkämpat var episka, hans användande av Ursula var genialiskt. Fast allt det där visste hon väl, det var väl likadant nu, frågade han. Hon nickade och berättade om statyn utanför skolan, hur både flickor och pojkar använde Federley-glasögon och hur de reciterade hans lyrik under lediga stunder. Den intagne fick något drömskt i blicken och nickade. Han berättade hur uttagningen gick till, hur produktionsbolaget hade gillat hans personliga brev och framåtanda. Producenten hade speciellt gillat att han hade poängterat att han inte tänkte ha sex under inspelningen.

”Varför?”

”Det är någon slags omvänd psykologi, som jag kände till, de som tänker ha sex säger aldrig det. Eller tvärtom: den som planerar att inte ha sex kommer säga att de ska ha sex och därför … fattar du … de som säger att de tänker ha sex vill bara vara med i en show och är aldrig så ohämmade i verkligen – de vill ha dit den som är tokig på riktigt och inte spelar, typ.”

Och du är tokigt på riktigt? tänkte Irenka.

Jag blev uttagen, berättade han för Irenka, tillsammans med tio andra. Programmets idé var lika enkel som genialisk, det sägs att Fredrick själv hade kommit på den. Vi deltagare skulle tävla genom en bana och den som kom sist i varje etapp åkte ut. Banan var uppbyggd som en exakt kopia av Fredrick Federleys matsmältningssystem. Vi började i anus. Hur det gick till rent praktiskt? En och en trängde vi oss igenom slutmuskeln, det var inte så trångt som man kan tro. Vi hade någon slags sparkdräkt på oss, och en pannlampa. Ändtarmen var första etappen, och vi vadade igenom fekalier. Hela miljön, lukten, allt – det kom som en chock för en del av deltagarna. Jag tror inte det luktar så i Federleys tarm, men det blev ju bra underhållning, det var ett sätt att öka pressen på oss. Efter ett tag blev man liksom bedövad av stanken. Det blev bättre. Som du säkert förstår fanns det ett element av … lojalitet med i showen. Federley var ju vår framtida chef, eller den som vann då, och man kan ju inte säga vad som om sin framtida chef. Ibland blev det nästan absurt, någon sa att det luktade gott, att han tyckte det var trevligt där … och det uppfattades ju som ironi, men han ville nog bara väl. Jag menar: vi skulle pressas så hårt att vi till och med sviktade i vår lojalitet med Federley – vi skulle testas – samtidigt skulle det bli bra tv, och det kan vara bra med något slags utbrott. Jag höll stilen, glömde aldrig var jag var och härjade loss lite men mest med ett ganska opersonligt språk. Förstår du vad jag menar? Som när man skäller på vädret. Villkoren vi tävlade under var ju heller inte Federleys fel, vi kunde avbryta när som helst och hade valt det själva, eller hur? I alla fall, redan innan tjocktarmen var det en tjej som bröt ihop. Jag klarade första etappen på grund av det, eller inte bara därför, men jag klarade mig. När vi första gången hörde Federleys röst var det som en uppenbarelse. Vi var trötta, knäckta och skitiga, en av oss hade brutit ihop och då kom rösten – rösten var stark och den liksom genomträngde allt, ekade där i tarmarna och berättade för oss att vi klarat första etappen. Vi jublade!

Irenka nickade, skrev och undvek att se på honom. Fortsätt, bad hon.

"Vi hade ett biktbås, såklart, det var i blindtarmen, ett litet rum där vi kunde prata ut, säga hur mycket vi saknade våra anhöriga, vilken underbar framtid vi hoppades på, kritisera de andra deltagarna och sånt. Ja, du vet hur det funkar."

”Kändes det redan då som att ni skapade historia?”

”Ja, eller, det kändes att det inte bara var det vanliga, det gjorde det. Men jag tror att när man är med om att skapa historia är man kanske inte medveten om det. Jag menar, de personer som varit med om att omskapa författarrollen, tänkte de på att det var det de gjorde?”

”Enligt Rune Björnelid visste han det hela tiden.”

”Jo, men han är ju ett geni. Det är inte jag. I alla fall, vi fick ingen mat utan vi fick suga i oss det som fanns i tarmarna, en del klarade inte det och blev undernärda – det var bra. Då klarade de inte tävlingarna och uteslöts. På det stora hela tog folk det bra när de förlorade. Men det var en kille som gick över gränsen, långt över gränsen … han ville väl bli känd.”

”Vad gjorde han?”

”Han slängde ur sig en massa trams om Federley. Det var obehagligt att höra på. Han blev arresterad senare. Det var bra.”

”Kom det med i tv?”

”Nej, de tog bort ljudet, men det var flera som grät efteråt", sa han och torkade pannan. "Han sa … han sa att … kallade Federley för en pekoral-pajas. Menade på att han var en clown som förtjänade stryk och kallade honom för Queer-Quisling. Helt taget ur luften, han ville bara provocera. Det var obehagligt. Men vakterna tog bort honom."

”Gud … vad sjukt.”

”Han var ju pressad, du vet, undernärd och tålde inte stressen i tävlingen.”

”Vi pausar här, jag måste ha en energidryck” sa Irenka och ringde på vakten.

Irenkas hand darrade när hon försökte föra in kreditkortet i dryckesautomaten. Hon lyckades på tredje försöket. Hon satte sig ner, blundade och drack. Spillde en droppe på hakan och torkade av den.

Far kom fram till henne och undrade om det gick bra. Irenka nickade och sa ingenting. Hon såg ner på sitt block, hon måste skärpa sig, komma ihåg sina frågor och inte låta sig distraheras.

Dags att gå in till äcklet igen, tänkte Irenka. Tack så mycket, herr rektor.

Irenka satte sig framför den intagne. Han log. Jag borde inte upprepat orden, sa han, du är ju bara en ung flicka, det passar sig verkligen inte. Irenka nickade. Hon skulle stryka den biten till skoluppgiften.

En sak jag gillade med showen, sa han, var att den även var bildande: tittarna fick lära sig hur matsmältningssystemet fungerar, samt biografiska fakta ur Federleys liv. Visst, man lär sig en del i skolan, men hur djupare man går, desto mer finns att lära, det låter nästan absurt, men han är ännu mer fascinerande ju mer man lär sig om honom. Som när han blev misshandlad: visste du att han hade sinnesnärvaro att, tänk dig: omringad av fyra ligister, påpeka att de inte hade åldern inne för att röka. Och sedan allt med Ursula: fantastiskt. Vi rusade igenom tunntarmen, det var svettigt, som ett maratonlopp, riktig långdistanslöpning – fast med slem och tarmludd! Tänk dig ansträngningen: jag halkade hela tiden, alla svängar och omvägar – Federleys tunntarm är tre gånger så lång som tjocktarmen och nästan trettio gånger så lång som hans ändtarm!

Men vill man veta det, frågade Irenka. Jag tycker det liknar grotesk realism: jag säger inte att det blir så, men riskerar inte en del av magin att försvinna?

Det tyckte han inte, han menade att det var viktigt att alla kände att Federley var en människa precis som dem, med ändtarm och galla och tarmludd. Kan en vanlig individ nå så långt kan vem som helst göra det.

Irenka skakade på huvudet och svarade att han ju inte var en vanlig individ, vem som helst hade inte kunnat göra samma sak. Men tillbaka till tävlingen: vad hände sedan?

Han log, lyfte händer från bordsskivan och sa: "Tävlingsmomenten i levern var helt vilt. Det gick ut på att se vems lever som klarade att bryta ner alkohol fortast. Den som förlorade åkte ut genom anus igen. Vi fick alkohol i dropp baserat på vikt och kön och sedan mättes promillehalten. När vi fick reda på resultatet var vi totalt tankade. Killen som åkte ut var nästan medvetslös. Vi andra jublade som galningar och började dansa. De satte på musik och Viagra och grejer. Jag och en av tjejerna hånglade snart, hon var en av de tjejerna som man bara vet kommer att ha sex under en dokusåpa. Vi smet in i biktbåset och älskade."

Han tystnade och log.

"Du våldtog henne."

"Nej, vi älskade, men jag vet att de har klippt ihop det efteråt så det ser annorlunda ut. Jag gjorde inget som hon inte själv ville, det skulle jag aldrig göra mot en kvinna. Men att vi låg med varandra var också en del av showen. Så full som jag var, och med Viagra och hur hela programmet var upplagt, det var meningen att det skulle hända. Jag kunde inte säga nej."

"Jag har sett filmen, hon var helt borta. Hon kunde inte säga nej."

"Jag är ingen våldtäktsman. Du vet inte vad som hade hänt mellan oss innan dess. Jag skrev till produktionsbolaget sedan, och Federley, men fick inget svar. Jag blev manipulerad, inte av Federley, det kan jag inte tänka mig. Det var helt enkelt en PR-kupp som gick ut över mig, smart drag från dem. Jag skyller inte på Federley, det får du absolut inte skriva."

"Tack för intervjun" sa Irenka och gick.

Irenka stängde dörren efter sig, lutade sig mot dörren och blundade. Hon öppnade ögonen och såg på sina händer. De darrade.

Far kom fram till henne, klappade henne på axeln och frågade hur det gick.

Irenka log och sa: "Det gick nog bra. Han var inte så farlig, jag lovar."

Mor gick tidigare från jobbet för att vinka av. Irenka kramade henne hårt. De började gråta bägge två och mor skickade med en matlåda. Far jobbade.

Fördelen med tåg: en annan arbetsro. Under resan till skolan skrev Irenka uppgiften. Tonen var viktig, tonen och slutsatsen. Slutsatsen skulle vara intelligent, gärna ha en ny vinkling, samt vara övertygande och sammanfalla med rektorns snille och smak. Rektorn skulle behöva tycka att slutsatsen var rimlig, och … anse att även Irenka samtyckte och inte bara skrev något hon antog att de ville höra. Hon stirrade ut på vinterlandskapet. Hon såg över sina anteckningar. Hur skulle hon vinkla det? Ashford hade inte sagt det rätt ut, men han skyllde på Federley. Indirekt i alla fall. Det gick inte. Federley var historiens hjälte, han fick inte vara antagonisten. Såpan hade blivit en framgång, alltså hade den varit bra, gjort korrekta konstnärliga val när det gällde innehåll och form, eller hur? Hon skrev ner sin slutsats. Läste igenom texten. Tog fram matlådan som mor hade packat ner. Tittade på maten men kände sig inte hungrig. Läste texten igen. Irenka ryckte på axlarna, det blev inte bättre än så här. Hon skickade iväg uppgiften med en knapptryckning.

Måtte det gå bra.

Efter ankomst och opponering kallades Irenka in till rektorns kontor. Hon ringde på dörrklockan, och han lät henne vänta. Irenka hade ont i magen. Den gröna knappen lyste, och hon gick in.

Rektorn bläddrade i pappren och lät henne vänta en minut innan han såg upp på henne. Han skakade på huvudet.

"Det är ingen … ja, din slutsats … ", han harklade sig och läste högt: "Min slutsats är att det är sammanfogningen av form och innehåll som gjorde att 'Expedition Federley' blev en konstnärlig likväl som publik succé. Det visade sig tydligast i programmets mest debatterade, kritiserade samt dramatiska höjdpunkt: våldtäkten och hanteringen av densamma. I mina diskussioner med förövaren, Ashford Hägglund, avfärdade han sin individuella skuld och sitt ansvar, istället ansåg han sig ha blivit manipulerad: av produktionsbolaget, av offret, av producenten och dessutom hetsad av de andra deltagarna (och indirekt publikens krav på underhållning). Ett tävlingsmoment innebar omfattande alkoholförtäring, det i kombination med fri tillgång till Viagra och en sexuellt utmanande (hans ordval) kvinnlig deltagare var, enligt honom, skulden till övergreppet (noterbart är att han betonade att han inte anklagade Fredrick Federley personligen), något han ansåg att producenterna hade förutsett. Jag anser tvärtom att upplyftandet av deltagarnas individuella frihet är det som gjorde Expedition Federley till den exempellösa framgången det var: fria individers interaktion är fascinerade och blir stor konst, kanske speciellt i de fall där individernas moral sätts på prov och de utsätts för extrema prövningar: det är först då vi kan börja närma oss individens kärna: ett tidlöst och universellt ämne som fascinerar och förskräcker. Den felande deltagaren tilläts inte skylla sina misstag på andra, programmets ledning hade möjlighet, likt ett storebrorssamhälle, att lyfta ur honom eller något moment ur programmet, men lät det fortgå. Han uteslöts efter övergreppet för att ha brutit mot reglerna, men han uteslöts inte för att han kanske skulle bryta mot reglerna. Produktionsbolaget visste vilka risker som fanns, men visste bättre än att sätta gränser för individens frihet, och det är så man skapar stor konst."

Rektorn tystnade och lade ifrån sig pappren.

Han fortsatte: "Modigt, Irenka. Det är helt enkelt en … lysande slutsats. Jag applåderar. Gratulerar, du får gå kvar."

Irenka log.

"Tack så mycket, herr rektor."

Slut.

Saffransstölden

Julnovell till Arbetarens julkalendern (lucka 3). Följ kalendern här. (Idag är det ett erbjudande som gäller ett signerat ex av min bok!).

Det var en gång juletider och vår hjälte, låt oss kalla honom Johansson, jobbade på bageri. Doften av saffran låg som en tung gul filt. Smaken av saffransklipp låg än tyngre på tungan. Tyngst av allt låg beskedet om att bagerifabriken skulle läggas ner. Som ett extra litet tecken på social inkompetens och management-by-idioti hade ledningen bestämt att temat för personalens julklappar skulle vara ”Fritid”. De snart arbetslösa arbetarna kunde välja mellan termos, ryggsäck och en sådan där ful hopfällbar trebent stol att ha med på fisketuren.
I det läget beslöt sig ett par av bagarna på Johanssons avdelning för att praktisera illegal individuell lönesättning genom att stjäla saffran, som denna jul låg på 33 000 kronor kilot i handeln. Hur man skulle avyttra produkten var ett problem: man kunde inte gärna stå utanför Konsum och sälja små påsar med gult pulver. Kanske någon grossist kunde övertalas att köpa? På Johanssons avdelning bakade man tyvärr mest vörtbröd och rostbröd och hade således ingen tillgång till det gula guldet. Det visade sig att företagsledning varit ovanligt förekommande och placerat värdesakerna bakom kraftiga hänglås. Det var illa. Vissa tider kunde man kanske lyckas smuggla in en större bultsax eller en vinkelslip på bageriet, men att gå runt med dem där inne skulle väcka viss uppmärksamhet då bultsaxar inte hör till en bagares vanliga verktyg.
Nästa steg var att hitta en allierad på den avdelning som använde saffran. Terrängen sonderades genom försiktiga frågor i ämnet. Och då uppenbarades den fruktansvärda sanningen:
”Vi använder inte riktigt saffran. Bara substitut.”
Stölden blåstes av.
Småtjuvarna blev återigen lurade av den stora skurken och bedragaren: företaget självt. Den lilla stöld de planerat blev övertrumfad av svindlarnas helt lagliga bedrägeri. Läste man det finstilta på innehållsförteckningen stod det saffransarom. Klippen kallades dock inte Saffransaromsklipp utan saffransklipp.
Vinsten åt vinnarna, förlusten åt förlorarna.

Attitydundersökningen - ett kapitel ur Av kött och blod

Attitydundersökningen

Knack, knack. Vid knackningen tystnade ljudet av bestick mot tallrikar och utan att vänta på svar öppnades dörren och Yvonne klev in i lunchrummet. Hon hade en bunt papper och kuvert med sig och ursäktade sitt inträde med att det var dags att fylla i den årliga attitydundersökningen.
–  Men det är inte alls bråttom. Ni kan ta hem den om ni hellre vill det.
–  Vi ska väl inte göra den på vår fritid? sa Maj-Britt.
–   Självklart inte, det kan jag inte kräva, ni kan göra den på jobbet när ni får tid över. Här får ni en blankett var. Kontrollnumret är till för att se hur många som kommer in. De är anonyma.
–  Vi fyllde i en undersökning förra året, sa Demitra, och det har inte gjort någon skillnad, varför ska vi fylla i en i år?

Efter en blick på Demitra plockade Yvonne upp ett laxrosa häfte med namnet Arbetshäfte för uppföljning av intern attitydmätning och läste:
–   Vi tillbringar en stor del av vår tid på arbetet. Därför är det viktigt för vårt allmänna välbefinnande att vi har en arbetssituation som vi trivs med, att vi känner att vi kan utvecklas och att vi trivs med våra arbetskamrater. Vi vet också att sannolikheten för att göra ett bra jobb ökar om man trivs på sin ­arbetsplats. Det är därför viktigt att regelbundet mäta hur arbetssituationen upplevs för att få ett underlag till förbättringar. Idén med ­undersökningen är att skapa kraft och delaktighet genom att låta de anställda själva föreslå förbättringsåtgärder.
–  Men förra årets undersökning visade att 87 procent var missnöjda eller mycket missnöjda med lönen. Nästan alla som har jobbat någon längre tid har problem med axlar, knän eller rygg. Var har det blivit av de förändringarna?
–  När det gäller att förebygga arbetsskador så tog jag faktiskt hit en ergonom.
–  Problemet är för fan inte att vi inte vet hur man lyfter rätt, utan att vi inte har tid att lyfta rätt.
–  Ingen åt längre, utan alla lyssnade på de två kvinnorna.
–  Förändringar tar tid, men jag ska läsa upp hur arbetsgången går till så att alla förstår: Med hjälp av OH-bilder eller Powerpoint går chefen igenom undersökningsresultatet på första träffen, resultatet ska förklaras så att alla får förståelse för metoden och för utfallet. På detta analysmöte tillsätts en arbetsgrupp. Tills nästa möte tar arbetsgruppen fram åtgärdsförslag och fattar tillsammans med chefen för arbetsplatsen beslut om vad som skall göras.
Yvonne slutade läsa och såg på Demitra. Du som har så mycket åsikter kanske kan vara med i den arbetsgruppen, om du får arbetskamraternas förtroende förstås.
Yvonnes blick vändes nu mot Terje, som när OH-bilderna nämndes låtsades hänga sig själv. Han dolde sitt pantomimsjälvmord med att låtsas klia sig i huvudet och sa i förbifarten:
–  Alltså, du har rätt att leda och fördela arbetet, om vi tillsammans med dig ska komma fram till vad som skall göras, blir det inte så att det blir du som bestämmer åtgärderna?
–  Inte alls. Hela poängen är att vi ska vara överens. Får ni bara hela bilden klar för er kommer ni förstå besluten bättre. Fyll i undersökningen. Kanske i morgon när jag är på ledarskapsutbildning.
När Yvonne hade gått blev det tyst. Demitra åt maniskt på ett päron. Terje dissekerade matresterna på sin tallrik. Alla såg ut som om de tänkte. Sedan läste de frågorna. Frågorna var abstrakta, allmängiltiga och positivt formulerade påståenden och man skulle svara i vilken utsträckning man höll med om påståendet. I allmänhet var det svårt att ge konkreta svar på dem.
–  ’Jag har tydliga mål i mitt arbete’. Där kan jag hålla med, sa Maj-Britt, jag har lunch, frukost och middag. Tydligare kan det inte bli. Finns det någon som jobbar i en restaurang som inte har tydliga mål i sitt arbete?
–  Lyssna på den här, sa Terje: ’Jag har kunskap om företagets vision och affärsidé.’  Ja, det måste väl vara att tjäna pengar? Den enda rimliga affärsidén för alla företag.
–  ’Jag kan i stor utsträckning påverka hur mitt arbete ska utföras’, läste Maj-Britt. Jag kan påverka ganska mycket, men det vill inte chefen!
–  Den här är ändå bäst, skrattade Terje: ’Jag upplever att min arbetsplats är attraktiv att arbeta på.’

Dagen efter var en bra dag på Tempi Moderni. Inga chefer som störde lugnet. Man hade till och med tid att baka. Vad man skulle baka hade enligt Demitra varit en knäckfråga så det skulle tvunget bli toscakaka. Snart luktade det smält socker.

När man kom in för lunch låg blanketterna och gjorde sig påminda. De verkade mindre anonyma än i går. Förutom kontrollnumret skulle man kryssa i avdelning, kön och åldersintervall. Maj-Britt fyllde i sin enkät med orden:
–  Nu får ni allt vara ärliga, så det kanske händer nåt.
–   Vi fyllde i samma skit förra året, sa Demitra. Det här är slöseri med tid. De vill bara att vi ska tro att de lyssnar på oss. Vi måste tvinga dem att lyssna om det ska hända något.
–  Men vi tvingar dem att lyssna om alla skriver som det är – att vi har för mycket att göra, med för lite folk och för dålig lön.
Demitra vippade med foten och lutade hakan mot knytnäven.
–  Det vet de redan om! Det är cheferna som sett till att det blivit så här. Jag tror att de tänker så här – vi låter dem fylla i en undersökning så känner de att de fått säga sitt och att vi lyssnar – jag köper det inte.
–   Jag ser hellre att alla gör samma sak än att några fyller i och att andra skiter i det. Men jag fattar inte varför de gör sig besväret med alla samtal och undersökningar när de ändå inte verkar lyssna. Det vore ärligare om de bara sa: Vi skiter i vad ni tycker och gör som vi vill.
–  Vi kan gå och kolla på pappren för ledarskapsutbildningen som ligger på Yvonnes skrivbord.
De hämtade chefens papper. De lusläste dem en stund innan Terje hittade en bit som han läste högt:
Orsaken bakom utvärderings­arbetets fortsatta spridning är till stor del symbolisk. Utvärdering producerar magiska siffror som hjälper oss att tro att saker och ting fungerar som de skall. Ansträngningarna visar att en organisation tar sina målsättningar på allvar, bryr sig om resultaten och strävar efter förbättring. Utvärderingsprocessen ger deltagarna tillfälle att dela med sig av sina åsikter och få dem offentligt godkända. Utvärderingsresultat hjälper oss att bygga upp nya övertygelser. Trots att utvärderingsresultat sällan används som beslutsunderlag fungerar de som ett effektivt vapen i politiska strider och som ett sätt att rättfärdiga redan tagna beslut.
–  Där ser man, sa Maj-Britt. Bara bluff och båg.
–  Vad fan gör vi nu? sa Terje.

Nästa dag satt personalen och åt apelsinklyftor från ett fruktfat. Yvonne visade sig i lunchrummet och sa:
–  Har ni fyllt i blanketterna än? Jag är jättenyfiken, vi pratade om det hela dagen igår.
–  Vad händer om vi inte fyller i undersökningen? sa Maj-Britt.
–  Jag kan väl inte tvinga er att fylla i den. Det kan jag ju inte.
I tystnaden som uppstod kunde man höra ljudet av papper som revs sönder.

Attitydundersökningen är ett omarbetat kapitel ur Henrik Johanssons roman Av kött och blod. En kortare version av romanen gick som sommarföljetong i Arbetaren 2011. Novell har publicerats i Arbetaren. Av kött och blod kommer ut på Federativs förlag i maj 2013.

Henrik Johansson

Expedition Federley i Rymden

En av mina noveller, Expedition Federley - en resa i det inre, finns nu äntligen tillgänglig på nätet: Du kan läsa den hos Rymden.

Den har tidigare varit publicerad i Världens Ende nr 3.

En liten teaser:

På skärmen orerade läraren: ”Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar.”

Relaterat: Att skriva Expedition Federley.

Whiskykällaren

Novell publicerad i Arbetaren:

Jag lade på telefonen och pappa log och gjorde tummen upp.

”Jag tänkte väl det. Du ska vara jävligt glad över att få praktikplats hos Steiner. Han har stans största whiskykällare, nu när du är gammal nog att dricka whisky… Där har du mycket att lära. Vi sätter oss och firar med en pinne.”

Pappa och Steiner hade varit kockar tillsammans under lumpen och pappa hade bara gott att säga om honom. Han var en kock av den gamla skolan, som inte kompromissade utan alltid gjorde sitt bästa. Inte som de nya, plastiga restauranger där kockarna skickade ut skräp för att gästerna inte visste bättre. Att driva en restaurang var inte vilket företagande som helst, utan ett kall.

Efter lumpen hade pappa gått vidare till sågverket, han föredrog att äta mat, inte laga den, brukade han säga. Men han fick något sentimentalt i blicken när han talade om lumpen. Han hade uppmuntrat mig när jag berättade att jag ville bli kock.

På utbildningen hade Steiners något av ett mellanrykte. Det var inte det finaste stället, inte det sämsta heller. Lagom litet för att man skulle få göra det mesta, men kockarna var inte de bästa. Det passade mig. Det fanns något obehagligt med de elever som alltid ville till de finaste restaurangerna. De var klättrare och rövslickare. Ofta översittare. Jag visste att en del av dem kommit tillbaka från någon lyxkrog och stoltserat med sina nya kontakter, i verkligheten hade de fått skala potatis i åtta veckor.

Många av de finaste ställen saknade själ, det handlade om att snabbt skaffa sig ett namn och tjäna pengar. Jag ville hellre till ett genuint ställe med egna traditioner som körde på ett tema de brann för oavsett åt vilket håll trenderna pekade.

Första dagen på praktiken var jag nervös. En av kockarna var trevlig, den andra bemödade sig med att berätta hur duktig han var och vilka stjärnor han hade jobbat med. Jag nickade och lyssnade. Hela berättelsen var väl menad att imponera, men han förstod inte att den gav motsatt effekt. Han ville visa upp en snygg fasad; som en Robin Hood-frisyr. Han avslöjade vad han ville dölja. Vilken stjärnkock skryter för en praktikant?

Steiner blixtrade förbi som hastigast. Kom in och gav lite order, skakade hand med mig och de andra, avlämnade en del varor och åkte igen. Kockarna fick ta emot en trave morotskakor som skulle upp på menyn. De klagade över att Steiner köpt halvfabrikat som de bara skulle skära upp och skicka ut med en klick grädde och halloncoulis på. Helfabrikat eller inte, det var smidigt att bara skära upp när vi ändå hade ont om tid.

När det blev rusch var jag mest i vägen och de skickade iväg mig till diskaren. Han satte mig på att fylla på de små smörbyttorna som gick ut med brödet. När jag skrapade ur en som hade kommit tillbaka skrek han åt mig.

”Släng inte ut smöret!”

Jag menade att det var ju begagnat. Men tydligen skulle jag bara ta bort smulorna och sedan fylla på med nytt. Nåja, så fick vi inte göra i skolan, men jag visste ju att det gick annorlunda till på riktiga restauranger. Jag undrade om det var något diskaren eller kockarna kommit på själva. Jag gjorde som jag blivit tillsagd.

När den värsta ruschen var över kom köksmästaren och beordrade in mig i grönsakskylen. Därinne var de andra kockarna samlade. Det var så trångt så att vi stod skuldra vid skuldra. Alla såg på mig.

”Nu ska du bli en i gänget”, sa köksmästaren.

Jag såg mig om med ett osäkert småleende på mina läppar. Ingen annan log. Köksmästaren hade ena handen bakom sin rygg.

Med ett skratt tog han fram handen. I den höll han en frostad glasflaska. Etiketten var på något annat språk. En av de andra tog fram ett snapsglas och köksmästaren hällde upp en snaps till mig.

”Drick upp!”

Jag svepte och hostade till. Den var på väg upp igen men jag svalde ner. De skrattade och dunkade mig i ryggen. Sedan gick vi tillbaka till arbetet. Jag var en i gänget.

När kvällen var över var jag färdig. Fötterna var svullna och varma. Höger handflata brände: i morgon skulle jag ha blåsor. Kockarna frågade om jag ville ta en öl innan jag gick hem. Det var otroligt skönt att sätta sig i baren och ta den första klunken. Köksmästaren klappade mig på axeln och sa att jag hade skött mig. Det skulle nog bli något av mig också. Jag var tillräckligt noggrann men tempot måste upp. En öl på huset, sa han, sedan betalar du resten själv. Tänk på det. En annan praktikant hade slutat med en nota på två papp och fick komma tillbaks och jobba av den. Sjukt, sa en av kockarna när köksmästaren gick på toaletten, att först jobba gratis och sedan komma tillbaks för att jobba av notan.

Jag frågade honom om Steiner skulle komma förbi.

”Hur så?”

”Tänkte prata lite med honom. Han kan nog lära mig mycket om whisky.”

Han såg på servitrisen och tog en klunk. ”Han är inte här så mycket på kvällarna. Nästa vecka jobbar du lunch, då kommer ni träffas.”

När jag kom hem satt pappa uppe och väntade, full av frågor, han undrade vad jag tyckte om Steiner och jag svarade att jag knappt sett honom, men att han verkade veta vad han gjorde. Pappa bjöd på en whisky.

Arbetet under lunchen var annorlunda. Förutom en gammal kock var det ett rent familjeföretag. Steiners fru, svärson och dotter jobbade, och han själv förstås. Men han jobbade inte i köket utan stod i kassan, gick runt och talade med gästerna och skötte beställningar. Jag var mest i köket. Den gamla kocken stressade inte upp sig i onödan. Han hade sett många praktikanter komma och gå och sa att han trodde att jag hade vad som krävdes. Kocken var trevlig men svår att prata med, han skrockade ofta avvisande till svar och sa att det fick jag fråga Steiner om. Jag var kanske lite för frågvis.

Så fort lunchen var serverad sade kocken:

”Nu går jag hem, du får städa upp och preppa inför kvällen, fråga Steiner om det är något.”

Det var det. En hel del. Men Steiner tog mina frågor med god min. Jag nämnde min pappa och Steiner blev glad. Han ställde en rad entusiastiska frågor och bad mig hälsa. Det var något med frågorna som antydde att han inte mindes pappa, men de var artiga och välvilliga. Han kunde väl inte minnas alla människor han hade mött.

En av salladsbordets dressingar såg verkligen inte bra ut. Det var en örtdressing med vitlök i. Jag frågade om jag skulle arkivera den, uttrycket hade jag lärt mig under kvällsskiftet och nu använde jag det själv för första gången. Steiner avgjorde med säker blick att den kunde hålla ett tag till och bad mig göra om den till en Rhode Island. Starka kryddor gjorde att mat höll bättre.

Egentligen hade jag inte tänkt dricka efter lunchpassen men jag frågade ändå om det fanns någon fin whisky han kunde rekommendera till en nybörjare.

”Jag kan ingenting om whisky. Det är bara en affärsidé.” Han ryckte på axlarna och fortsatte att räkna kassan.

När jag kom hem mötte pappa mig i hallen och frågade hur det hade varit att jobba med Steiner.

Jag rodnade och svarade att Steiner hälsade till honom.

Pappa nickade entusiastiskt och frågade om jag lärt mig något.

En hel del, svarade jag.

Författarsamtal på Amalthea Bokkafé

"Tisdag den 11 december kl 18 har Amalthea äran att presentera våra lokala favoriter Maja Hansen och Henrik Johansson. Båda två kommer i samtalen att utgå från sina bidrag i tredje och senaste delen av Världens Ende-antologierna.

Henrik Johansson berättar om sin skrivprocess kring noveller, krönikor och dikter, med utgångspunkt i Expedition Federley, hans novell i Världens Ende #3.

Maja Hansen läser en bit ur sin novell i Världens ende #3 om arbetsförmedlingens plågor, och funderar tillsammans med publiken vad man har för möjligheter att göra något på sin arbetsplats/skola eller arbetsförmedling.

Alla arrangemang är alltid gratis på Amalthea.
Om du vill stödja vår verksamhet och få dig en bit mat eller fika kostar det dock ett par tior. Boken finns att införskaffa hos oss redan nu, men kommer också att finnas den 11e.

Varmt välkomna!!!

Ps. vi återkommer med meny"

 

Relaterat: Att skriva Expedition Federley

Evenemanget på Facebook.

Amaltheas tjusiga loggå är ritad av Hanna P.

Att skriva Expedition Federley

Something borrowed, something blue, something new, something stolen.

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem. Ingen dum idé, anser jag, men för att snurra ihop en berättelse kring såpan krävs något mer: en dramaturgi. Dokusåpor innehåller ju sin egen lysande dramaturgi, annars hade de inte varit så roliga att titta på: ett gäng halvstörda människor som tävlar mot varandra i en udda miljö. Jag var dock inte intresserad av att hela handling skulle utspela sig i tarmsystemet utan ville se på det omkringliggande samhället också: samhällskroppen som skapade den dokusåpa.

En av uppgifterna jag hade haft under tiden på Författarskolan var att skriva en början på en barn- eller ungdomsroman. Jag hade lyckats mycket dåligt med den uppgiften. Läraren som hade hand om uppgiften, den prisbelönte och erfarna Stefan Casta, gav mig dock den kanske finaste och ömsintaste sågning jag någonsin fått då han sa: Du har gjort en modig ansats.

Tvärsemot alla goda råd var min ”ungdomsbok” fullkomligt nerlusad med skumma politiska och litterära referenser, allegoriska undertoner, sarkasm och ironi. Därtill perspektivbyten och abstrakt dialogföring. Det fanns dock något som jag gillade med berättelsen: en dystopisk ton präglad av gråhet och melankoli (låter livat, eller hur?).

Berättelsen handlade om en ung kvinna, Irenka, som sållas fram som ett lovande författarämne och därmed får tillfälle att lämna sin arbetarklassfamilj för att gå på Lilla Författarskolan. Hon spås en lysande framtid om hon faller till föga för marknadens krav och riktar in sig på hästböcker och Thinspiration. Oh joy!

Ett gott råd som jag har läst (tror jag) var att man borde skriva sådant som man inte ville visa för sin mamma. Och jag satt faktiskt och skämdes när jag skrev om Fredrick Federleys ändtarmsöppning och tarmludd, så det var lovande. Till saken hör att jag hade börjat intressera mig för, men aldrig läst, grotesk realism. Grotesk realism beskrivs ibland som ett sätt att ta ner potentater och makthavare genom att beskriva deras sjukdomar, sexliv och generella kroppsfunktioner (med inriktning på odör och flytande avsöndringar) på ett synnerligen detaljerat sätt.

Det kom inte som en överraskning när två läsare oberoende av varandra nämnde Nikanor Teratologen (en fin komplimang, antar jag, men jag har ännu inte läst karln). Men jag tonade ändå ner det groteska, det blev för mycket tarmludd i det första utkastet, det skulle fan inte vara för roligt så när någon jämförde texten med Arthur Koestlers Nattklockan tolv på dagen (som har kallats ”semifiktion” om Moskvarättegångarna i Stalins Sovjetunionen) anade jag att jag började träffa rätt: jag ville ha en förlamande stämning av att klassresor bara är möjliga för den som är beredd att sälja sin själ, att på det stora hela erbjuder samhället bara tristess, valium och misär för det stora flertalet människor.

Liknandet med Östeuropa var viktigt. Det finns starka likheter mellan Stalins vidriga socialistiska realism och likriktningen i svensk samtidslitteratur (sug på den …). Den som vägrar falla till föga fastnar i förlagens Gulag – tystnad och isolering. Marknadsliberalismens auktoritära drag skrämmer mig mer än Bengt Ohlssons ”kulturvänster”.

Sammanförandet av det nattliga uppslaget och ungdomstexten räckte inte enda fram, och den trogne kuratorn, Freke Räihä, hjälpte mig på vägen med sitt lysande redaktörsöga. Han gav mig rådet att låta ”hjälten vinna eller förlora på sina egna villkor”. När samme man senare skrev att novellen "slår ut som en ros ur röven" ja, då förstod jag att jag träffat rätt.

Novellen Expedition Federley kan man läsa i Världens Ende #3.

Landet som sprängdes

Lagom till ABF:s hundraårskalas släpps idag Landet som sprängdes - Föreningen Arbetarskrivares senaste antologi. Själv har jag med en novell som heter Kvastens första dag på jobbet. Jag är i mycket fint sällskap vill jag lova. Hela listan finns här nedanför.

Landet som sprängdes
Sverige exploderar. Arbetslöshet är inte kall statistik – det handlar om människor. Unga och invandrade får inte plats, äldre slås ut. Arbetare sliter under allt sämre och hårdare villkor. Många skräms till tystnad. Rädslan tilltar, men under ytan jäser upproret. Vi arbetarförfattare skriver arbetets, arbetarnas och de arbetslösas berättelser. Här berättar vi om ett land som sprängs sönder av orättvisor och ökande klyftor. Hos oss tar drömmen om ett annat liv form. Möt 35 moderna arbetarförfattare.
Medverkande: Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Emil Boss, Harri Åman, Eva Hanson, Eirin Anderberg, Andreas Svanberg, Sven Wernström, Jane Morén, David Ericsson, Ann-Gerd Simu, Robert Nyberg, Gustaf Forssell, Jenny Wrangborg, Pelle Olsson, Birgitta Edberg, Ove Allansson, Micke Evhammar, Annamaya Öhlund, Kalle Holmqvist, Peo Rask, Monica Pettersson, Henrik Johansson, Benny Holmberg, Maj-Len Lyth, Kevin Iversen, Ann-Louise Gyllander, Oscar García, Aino Trosell, Erik Pousette, Eva Gustafsson, Heli Kittilä, Åke Johansson, Doris Dahlin, Torgny Karnstedt.
Redaktör: Victor Estby. Form: Peo Rask.264 sidor. Pris 200 kr (150 kr för medlemmar) vid köp av fler än 10 st ger vi 10% rabatt! Beställ
Boken presenteras första gången på ABFs jubileumsvecka den 14 juni 17-19, ABF-huset, Sveavägen 41, Sthlm.

Artikel i Arbetet.

Paketpris under jubileumsdagarna 14-16 juni: Köp Landet som sprängdes för 200 kr och få Skarpt läge på pocket på köpet!

Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Korrumperandet av Janne-Jehovas odödliga själ

Att korrumpera någons odödliga själ: så här i efterhand kan man tycka att det var taskigt, men Janne-Jehova var så in i helvete jobbig.

Jag hade hört talas om honom. En gammal pundare som hade blivit frälst. Han pratade inte om något annat än Gud och han pratade oavbrutet. Senare skulle Boxaren säga till honom att mänskligheten inte skulle bli lycklig förrän den sista prästen hängdes i den sista politikerns tarmar. Då vägrade Janne-Jehova tala med Boxaren i två dagar, vilket var precis vad Boxaren ville.

Till slut stod vi två där tillsammans. Jag och Janne-Jehova framför utskicket, under ett pass på åtta timmar som började klockan ett på morgonen. Grovbrödet kom ut i formar på tretton kilo och det var 250 grader i ugnen. Man skulle kunna säga att passet var min skärseld och Jannes predikostol.

”Vad gör du när du inte jobbar här?”

”Inget.”

”Studerar du?”

”Nej.”

”Jag studerar Den heliga skrift.”

”Jaså.”

Så fortsatte det en timme till. Då fann han min akilleshäl: dinosaurierna. Jag visste inte att Jehovas inte trodde på dinosaurierna och tappade humöret och tretton kilo rågbröd. Ett fruktlöst gräl startade: jag kunde inte överbevisa honom om att dinosaurierna hade funnits, han kunde inte övertala mig att de var bluff: Kol-14 metoden funkade inte, ”forskare” hade placerat ut benen och jorden var 6000 år gammal.

Jag såg framför mig hur Janne-Jehova stod inför Gud och hans vågskål: i den ena skålen stod Janne-Jehova, i den andra låg en citronmuffins. Jannes sida vägde lättare och Gud skakade på huvudet och gjorde tummen ner. I bakgrunden hörde man ett diaboliskt skratt.

När rasten kom var jag skitsur. Jag gick till packen och snodde ett paket citronmuffins, tillbaka i fikarummet ställde jag ner dem på vårt bord och tog kaffe. Han var en av få som inte stal på bageriet. Det kan tyckas lömskt att jag aktivt försökte få honom att bryta mot det sjunde budordet, men å andra sidan måste man se det som en ganska mild prövning med tanke på vad gud utsatte Job för. Och i vilket fall som helst var det ju jag som hade stulit dem och skulle hamna i helvetet. Hans gud kunde väl inte skicka honom till helvetet för att han åt något som någon annan hade stulit? Med ett ormleende bjöd jag honom att ta. Janne-Jehova såg misstänksamt på mig.

”Har du stulit dem?”

Jag menade att det var väl en tolkningsfråga. Han skakade på huvudet. Jag förklarade att vi dagligen blev bestulna på frukterna av vårt arbete av företagets ägare. På det sättet tog vi egentligen bara tillbaka något, om än några smulor, när vi tog bröd eller muffins. Och då, som om en Guds ängel hade klivit ner från himlen, tyckte han att det fanns vissa poänger med mitt resonemang. Det jag kallade kapitalism kallade han girighet (trademark of Satan) och det var det värsta som fanns. Han var en skogstokig Jehova, men han hade något slags solidarisk inställning till sina arbetskamrater. Fast någon muffins åt han aldrig. Inte tjallade han heller, trots allt: vad var en uppsägning mot en evighet i helvetets glödheta eldar?

Publicerad i Arbetaren 29/3-2012 som en del i samarbetet med Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerade texter

Nu har jag gjort en ordentlig genomgång över de texter som blivit publicerade på papper (med ett undantag). Sidan hittar du här. Tanken är att det ska bli lite lättare att hitta på sidan. Men för att du inte ska behöva slita ut dig med att klicka lägger jag upp den i den här posten också ...

Galghumoristiskt i arbetarroman: recension av Viktor Algrens Bollkastaren, publicerad i Arbetaren Zenit.

Alla hjärtans dag: Novell publicerad i Tidningen Kulturen.

Krishantering: Prosalyrisk novell publicerad i Arbetaren Zenit.

When the crisis comes ... : essay/short story published in The Commune (the link is to a pdf)

Lek och leda, arbete och tristess: Essä publicerad i Världens Ende #2.

Kvastens första dag på jobbet: Novell publicerad i Arbetaren Zenit.

Det "svarta Malmö" blir syndabock: Krönika publicerad i Arbetaren.

Av kött och blod: Roman publicerad, som följetong i tio delar sommaren 2011, i Arbetaren.

Sedan sommaren 2010 har jag regelbundet skrivit krönikor till Arbetaren, först med temat arbetsliv men sedan februari 2012 om vad fan jag vill. En del av dem kan läsas under etiketten Krönika.

Nu går det för övrigt utmärkt följa och kommunicera med mig på twitter också.

Kvastens första dag på jobbet

Vi satt på mjölsäckarna. Jobbade och pratade samtidigt, om man förstod att se det. Vi satt där och hade blicken åt var sitt håll, på varsin ugn.

Bildskärmarna visade vad som pågick vid de kritiska punkterna på bandet. Vi lyssnade inte på larmet från maskinerna, men reagerade när något oregelbundet klacketi-klack hördes. Vid inskjuten gick saftblandare igång om en brödform fastnade. Han hade jobbat där i femton år när han berättade för mig att hans första dag på jobbet också hade kunnat bli hans sista. Kvasten var då några och tjugo – knappt torr bakom öronen som han sa själv. En kompis jobbade på bageriet och de behövde mer folk. Mer än så var det inte. Precis som för mig med andra ord.

Han frågade mig vad jag hade lärt mig min första dag. Jag ryckte på axlarna till svar. Inte mycket, tänkte jag. Vad fan lär man sig första dagen egentligen? Han hade lärt sig en hel del. En hel del … sa han och började berätta.

Kvasten var mest i vägen, som man är som ny, gubbarna skickade in honom att sopa i svalen. Han blev förvånad när han kom in: över hur stort rummet var och mycket bröd det fanns där inne. Ett enda långt löpande band som ringlade sig som en serpentinväg från taket och ner mot golvet för att till slut ringla sig ner en våning till packen. Han började sopa upp mjöl och brödsmulor. Böjde sig för att krypa in under bandet och sopade i mitten av svalen också.

Men han var oförsiktig och lyckades köra upp kvastskaftet i bandet. Vid det här läget i berättelsen stod Kvasten upp och gestikulerade vilt när han visade hur han hade sopat och hur kvasten fastnat och ryckts ur hans händer. Han såg den flyga iväg med bandet och fastna i ställningen. Bandet stannade. Nödlarmet hade gått. Men bröden fortsatte komma från ugnen i samma hastighet. Ugnen stannade inte. Då skulle brödet bli bränt.

Limporna föll ner i en rasande hastighet och Kvasten hade inte annat att göra än att springa till de gamla bagarna och be dem hjälpa till. Alla rusade dit.

När kvasten hade slitits loss och bandet rörde sig igen låg det tre- fyrahundra limpor på golvet. Bagarna skällde ut Kvasten för att vara en klantig jävel. Han tänkte mest på hur mycket brödet han hade förstört kostade och vad han skulle hitta för jobb nu. Då dök chefen upp. Han såg ut som gammal bakfylla.

”Vad har hänt här?”, frågade han.

Ingen svarade. Kvasten stod lika stum som de andra.

”Nå, vad har hänt? Varför ser det ut så här och vem i hela helvetet har haft ner allt det här brödet i backen?”
”Vi vet inte.”

”Ingen aning faktiskt.”

”Bandet måste ha stannat och då trillade brödet ner. Inte mycket mer med det.”

Chefen grymtade till och gick. Gubbarna skrockade lite och sedan gick alla tillbaks till arbetet. Efterhand lärde sig Kvasten jobbet. I början lade han formar, precis som jag. Efter det blev han ugnsskötare och nu skötte han två ugnar och lärde upp mig på dem. Kunskap går i arv.

”Man håller ihop. Det lärde jag mig första dagen på jobbet. Det var väl mest det.”, sa Kvasten.

Novellen publicerades för första gången i den numera avsomnade Arbetaren Zenit, därefter i antologierna Landet som sprängdes och Fri höjd och arton andra noveller.