Mottagandet av Moas debutroman

Moa Martinson flyttade skrivandets gränser

Ibland säger folk att de inte behöver feminism för vi har det så bra och de klarar sig minsann själva på sina egna meriter. Men om vi nu har det så bra så är det ju för att andra gått före, att andra redan tagit de strider som vi idag slipper. Sedan finns det så klart massvis med anledningar att kämpa idag också: våldet mot kvinnor känns nästan som en epidemi, lägre löner för kvinnor, könsroller som hindrar och begränsar. Nåja, det går att läsa mer initierad om överallt idag.

Häromdagen läste jag återigen en av föregångarna, Moa Martinson, och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd som kom 1933 på Bonniers förlag. Anledningen till läsningen är att jag på lördag, både vid bokaffären och boksläppet, tänkte prata lite om hur Moa Martinsons kvinnoporträtt gett avtryck i mitt eget skrivande. Mer exakt genom att jämföra scenen (ur Kvinnor och äppelträd) där Sally föder barn alldeles ensam på ett jordgolv med min egen dikt Moder känd som handlar om statarkvinnorna på min farfars sida av släktträdet.

Jag lånade det slitna exet som finns på bilden. Och där hittade jag ett intressant förord av Ebba Witt-Brattström som tar upp mottagandet av Moas debutroman. Jag citerar en bit:

För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet.

Romanen fick ett någorlunda gott mottagande. Man konstaterade författarinnans genuina berättarbegåvning. Men de två stora dagstidningarna reagerade mot hennes ämnesval. Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter använde sig av romanen för att statuera exempel. ”Nu har vi fått nog av proletärromaner åtminstone för en god tid framåt!” Anders Österling (senare Svenska Akademiens ständige sekreterare: min anm.) i Svenska Dagbladet insåg till fullo det nya med Kvinnor och äppelträd. Boken speglar en verklighet som fyllde honom med vämjelse. Han beskriver atmosfären som ”mättad med elände, skvaller och drift”. Denna debut menade han var ”snarast ett försök att med kvinnlig frenesi överbjuda vad yngre manliga kollegor ha presenterat av realistisk ruskighet från land och stad. På sitt sätt har författarinnan lyckats. Hon genomför sin avsikt med en hart när kväljande konsekvens. Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar”.

/ur Ebba Witt-Brattströms förord från upplagan 1987

Det Moa gör är att flytta gränserna för vad som är möjligt att skriva. Vilket upprör. Mig veterligen har ingen innan henne skildrat något så jävla grundläggande som en födsel förut. Men det upprörande för kritikerna i Svenska Dagbladet och DN är inte heller det lidande och den misär som Moa skildrar, det upprörande är att hon inte håller tyst, att hon skriver om det. Det tänker jag på när någon säger: ”Jag behöver inte feminism.”

Kvinnor och äppelträd går att köpa på Adlibris och Bokus.

Med Moa till Paris

Andra gästinlägget från Antikvanti

Med Moa till Paris
Idag sitter jag och skriver min första musikrecension och det regnar utanför. Snart ska stormen träffa Malmö och Sverige. Jag recenserar Påtår hos Moa Martinson som är en cd inspelad av fyra vissångare: Maja Heurling, Åsa Bällsten, Isabell Dahlberg och Mats Källblad. De har tolkat Moa Martinson genom musik. Recensionen är snarare en anmälan. Jag har bara 1100 tecken till mitt förfogande (som en jämförelse är det här inlägget drygt 2400 tecken). Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Nå, jag ska inte säga mer om plattan eller recensionen, ni får läsa den i Mål & Medel när den publiceras. Under en paus mellan skrivandet och lyssnandet letar jag efter Martinson i hyllan. Moa och Harry står bredvid varandra. Bara en av varje. Ovanligt lite för att vara några av de största arbetarförfattarna. Det finns betydligt mer av Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Det kanske är så att Harry och Moa tar slut fortare. Av Harry är det Vägen till Klockrike. Exet i hyllan talar om att den är från 1948 och just detta exemplar tillhör det tjuguandra tusendet. Det är mycket.



Av Moa är det Livets fest, utgiven av Folket i Bild 1952. Detta exemplar är numrerat. Nummer 111770 av en upplaga på 125000. Det är inte mycket, det är otroligt mycket, med dagens mått mätt.
Vän av ordning och samtidsmänniska kanske frågar sig hur detta är möjligt. Folket i Bilds (FIB) serie Folkböcker (av vilken Livets fest har valt till den hundrade för att äras som ett jubileumsverk) kunde tryckas upp i dessa enorma upplagor för att de såldes av bokombud som fanns ute på arbetsplatserna. Arbetarlitteraturen var en folkrörelse.
Inne i boken kan man också läsa och lära lite om dåtidens litterära offentlighet. För att fira jubileet inbjuder förlaget fem köpare och fem säljare att möta våren i Paris tillsammans med Moa Martinson. Därav numreringen som också innebär att boken är en lott. ”Det blir en härlig flygtur med SAS Nattparisaren och fem dagars fritt uppehälle i glädjens och minnenas stad våren 1953.”
I mina ögon låter det som ett väldigt påkostat pris 1953. Paris tur och retur och fem dagars uppehälle för tio personer. Jag kan inte dra mig till minnes något liknande nu för tiden. Om någon uppfinner en tidsmaskin kan jag tänka mig att följa med på resan.
Nåväl, för den som vill köpa Livets fest på Antikvanti kostar den femton rikdaler. Ett hutlöst pris med tanke på att den bara kostade sex kronor som ny.

Stål, Silvia Avallone

I Stål presenterar Silvia Avallone en mörk, men samtidigt hoppfull, bild av samtidens Italien (och Europa). Det stora stålverket som dominerat orten håller på att läggas ner, bit för plågsam bit. Befriande nog är målas inte nedläggningen i nostalgiska färger: arbetet är en plåga som bryter ner och förstör männen och de familjer de lever i. Amfetamin under och efter arbetstiden gör att de unga männen står ut. De ser inga kollektiva lösningar.

Fast nu hamnade jag ur spår. Bokens huvudpersoner är de trettonåriga flickorna Francesca och Anna, samt i mindre utsträckning deras familjer. Flickornas vänskap, kärlek och splittring står i fokus, speciellt i bokens första halva, som också är den bästa. Barnens vänskap kompliceras av deras begynnande sexuella intresse: Francescas för Anna och Annas för äldre killars.

Över havet syns Elba, som en utopi, en dröm, dit man önskar sig men aldrig kommer. Det är mörkt, men mörkret lyses upp av den levnadsglädje och styrka som en del av karaktärerna har. De önskar sig bort, men lever samtidigt i nuet och är man de snyggaste tjejerna, som har varandra. i högstadiet springer man glad över stranden, trots det underliggande våldet, trots de mörka framtidsutsikterna.

I tjejernas kraft och råa levnadsvilja kommer jag att tänka på Moa Martinson, om Avallone än inte kommer upp i den nivån. Men på ett område har Avallone något att lära ut till alla som skriver skönlitteratur: hon är fantastiskt bra på att visa vem karaktärerna är i deras fysiska handlingar – hur de dansar framför spegeln, springer över stranden, åker rullskridskor eller kör grävskopa.

På det stora hela är det en mycket välskriven och läsvärd debut, en slags blandning mellan ungdomsbok och arbetarroman, där Avallone låter oss betrakta genom värld och sina karaktärer med skärpan och styrkan hos en stjärnkikare. Första halvan är bättre än den andra, men har man väl kommit så långt släpper man inte boken.

Finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

CDON
Bokia

Tre kvinnor

Jag deltar i en trioutmaning från Lyrans Noblesser som går ut på att berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln!

Valet var ganska tufft, men här kommer min trio:

1. Frukost på Tiffany's är en klassiker signerad Truman Capote. Den är även filmatiserad med Audrey Hepburn som den fantastiska Holly Golightly (och där har vi kanske en av världslitteraturens bästa namn!). På sätt och vis kanske boken är fusk att nämna, för filmens Tiffany är en krog och inte en kvinna, men i alla fall. Holly är inte bokens berättare, men väl dess huvudperson, en stundtals impulsiv och halvgalen kvinna som gör en del tokigheter för att skaffa pengar. Klart läsvärd!

2. Lysistrate av Aristofanes. Lysistrate är ett grekiskt drama, en komedi, som skrevs 411 före Kristus och dramats huvudperson Lysistrate är en atensk kvinno som tillsammans med andra kvinnor, bland annat från ärkefienden Sparta, organiserar en sexstrejk mot kriget. Det är en hel del skämt under bältet om man säger så ... På många sätt ett intressant drama, jag undrar om det är tänkbart att en manusförfattare i ett krigförande land idag hade kunnat sätta upp en pjäs som uppmanar kvinnorna att stoppa kriget genom en sexstrejk.

3. Sallys söner av Moa Martinson är en fristående uppföljare på hennes debut Kvinnor och äppelträd (som jag för övrigt tycker är snäppet bättre) och handlar om, ja, Sally och hennes fyra söner. En fin skildring av klass och kön av en av våra största författare.    

Kontrakt påskrivet!

Författaren Henrik Johansson ger Federativs förlag ensamrätt att, på villkor som definieras nedan, låta trycka och i bokform och svenska språket utge verket Av kött och blod."

Nu ska min första skönlitterära bok bli utgiven, och det kommer att ske någon gång nästa år, om allt går som det ska. Federativs förlag är ett förlag som i år fyller 90 år - inte fy skam! - och har de sista åren mest givit ut facklitteratur, därför hade jag inte tänkt på att vända mig till dem när vi sprang på varandra på Bokmässan förra året - men det ena ledde till det andra och nu är kontraktet påskrivet.

Federativs är ett litet förlag, med många ideellt arbetande människor, och jag vände mig först till större förlag med mitt manus: jag är inte ekonomiskt oberoende. Men allt har för- och nackdelar. Federativs och Av kött och blod går bra ihop: de har facklig anknytning och en arbetarrörelsetradition, boken utspelar sig på en arbetsplats och konflikterna där står i centrum för historien. Genom Federativs kan jag följa, och vara delaktig, i processen på nära håll - det är både intressant, lärande och viktigt för mig, Något annat som är viktigt för mig är att vara del av den arbetarlitteratur, för så kan man beteckna min bok, som är utgiven av arbetarrörelsen. Arbetarlitteraturen har sin vagga inom arbetarrörelsen och det är ett band som är viktigt att behålla: genom t ex Brand, Arbetaren och Federativs har många av vårt lands litterära giganter tagit sina första stapplande steg. För min egen del ligger Moa Martinson och Stig Dagerman extra varmt om hjärtat.

Kanske av intresse: Arbetarlitteratur - några tankar.