Kära Alfa Laval

Kära Alfa Laval,

efter att vi sågs utanför ditt huvudkontor i slutet av november känns det nästan som vi känner varandra. Därför skriver jag detta öppna brev till dig.

Jag är född 1973 och ett av de första utländska ord jag lärde mig var Apartheid. Jag fick lära mig att apartheid betyder åtskillnad. Som barn vill man ha samma rättigheter som sin nästa och det var inte svårt att förstå det orättvisa i systemet. Vissa vuxna hade dock svårt att förstå det orättvisa. Ja, det vet du ju själv, svenska företag som Volvo, Sandvik och du själv, Alfa Laval, bröt mot sanktionerna, och tjänade grova pengar på ett djupt orättvist system. Du menade att du följde lokal lagstiftning. Så här i efterhand har hoppas jag att du inser hur fel det var. Och inte bara ur rättvisesynpunkt, om du skall vara egoistisk kan du tänka att det skadade ditt varumärke att sponsra apartheid.

Men tänk dig in i en vanlig arbetares liv. Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Hans kö är kortare, det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni ut i strejk, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna.

Som du vet så ligger fabriken jag skriver om inte i apartheidtidens Sydafrika. Den ligger i Pune, Indien, och drivs av dig, Alfa Laval. Där har 402 kontraktsanställda strejkat sedan den första oktober. Fem långa kalla månader utan lön. De tältar utanför fabriksgrindarna och deras enkla krav är på sätt och vis smickrande för dig och svenskt näringsliv: de vill vara anställda av Alfa Laval, inte av den oseriösa underleverantör som nu är deras arbetsgivare. Situationen är desperat. Många lånar pengar för att försörja sig och sina familjer. Man hungerstrejkar i omgångar, en del har kollapsat och förts till sjukhus. I den här situationen har arbetarna efterfrågat internationell solidaritet. Det är därför jag skriver det här brevet, som en del i en internationell kampanj där människor över hela jorden skriver till dig.

Som du vet åkte vi 25 personer ut till ditt huvudkontor i Lund och krävde svar. Du hade några dagar tidigare skrivit om din fundamentala respekt för mänskliga rättigheter och lovat mer information.

Utanför porten möttes vi av Eva Schiller, PR-ansvarig, och Thomas Thuresson, din ekonomi- och finansdirektör. Vi fick inte mer information. Vi fick höra att eftersom arbetarna inte är anställda av Alfa Laval har de ingen rätt att ställa krav. Och vi vet att det är så i Sverige likväl som i andra länder. Det är tomma ord. Företag använder sig av bemanningsanställda just för att slippa ta ansvar.

Thomas Thuresson sade att vi inte visste hur det var i Indien.

Jag svarade att jag har jobbat som osäkert anställd och på fabrik och frågade om han visste hur det var.

Thomas Thuresson svarade att han också är osäkert anställd.

Det är ett osmakligt svar, ett arrogant svar.

Vidare har du, Alfa Laval, skrivit att för att bygga och upprätthålla kompetensen i dina tillverkningsenheter i Indien är ambitionen att i genomsnitt ha cirka 80 procent fast anställda.

Och där vill jag svara att det är kul att höra den fina ambitionen. I Pune är 10 procent fast anställda. Vill du höja den siffran sitter det 400 metallarbetare utanför grindarna.

Du har också sagt att diskussioner pågår med de lokala fackliga organisationerna i Indien och de centrala fackföreningarna i Sverige, företrädda av IF Metall, i syfte att accelerera processen att stegvis minska antalet kontraktsanställda i Indien.

Men då undrar jag varför du inte diskuterar med det största facket i Pune: det som företräder de kontraktsanställda. Vi har daglig kontakt med dem om du har tappat bort mejladressen. De strejkandes fack, RSA, betraktar för övrigt de andra facken som gula/företagsvänliga.

På något vis har du väl också sett att de strejkande har rätt. Jag kan inte tolka det på något annat sätt när du säger att i processen att addera fler fasta medarbetare kommer villkoren för de kontraktsanställda att ses över och förbättras i dialog med deras formella arbetsgivare, med mottot lika lön för lika arbete och samma kompetens.

Det låter perfekt. För nu har de kontraktsanställda, som bäst, en tredjedel i lön mot de fasta. De kommer bli jätteglada för löneförhöjningen.

Och då kommer jag in på mina sista frågor:

Vilket motto hade du innan ”lika lön för lika arbete”?

När ska du överge det nuvarande apartheidsystemet: det som skiljer fast anställda och kontraktsanställda åt? Som ger dem olika lön, olika rättigheter, olika köer i matsalen?

Det är inte nödvändigt att svara mig, se bara till att anställa de strejkande med samma rättigheter och lön som de fasta.

Tack.

Henrik Johansson

Brevet var ett rop på hjälp

Inlägg från mitt gästbloggande på Bokcirklar.se angående strejker i verkligheten och litteraturen.

Strejk: Dakar-Malmö-Pune-Lund
Det här blir ett udda inlägg, men något jag känner att jag måste skriva. Man leds ofta vidare genom läsningen och jag recenserade Litteraturens arbetare, i den nämndes Guds träbitar av Sembène Ousmane. Denna kollektivroman behandlar en tågstrejk (som författaren själv var delaktig i) som utspelade sig på 40-tal. Strejken stoppade Dakar-Nigerlinjen, i stort sett hela franska Västafrika stod stilla. De svarta arbetarna strejkade för bättre villkor: samma villkor som de vita arbetarna hade. Apartheid, åtskillnad: de vita hade andra, bättre, rättigheter till semester, pension, försäkringar, och mycket högre lön. Kampen var hård. De strejkande hade också stöd från arbetare i Frankrike, även om de stod mot fransmän på plats. Fransmän som hävdade att de hade lagarna på sina sida, att de följde lokal lagstiftning.

Under tiden som jag läste kom det ett brev, ett e-mail, från strejkande arbetare i Pune, Indien.
Jag är med i en liten grupp som intresserar oss mycket för arbete, för konflikterna på arbetsplatsen (vilket är väldigt tydligt i min roman, jag är arbetarförfattare). Och en av våra medlemmar fick ett brev.
Brevet var ett rop på hjälp.
Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Åtskillnad. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet, bonus, rätt till semester, pension. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni tillsammans för att prata med ledningen, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna: strejk.
Fabriken är Alfa Lavals. Med huvudkontor i Lund, bara två mil från Malmö. När vi fick brevet hade de redan strejkat i över 50 dagar. Femton arbetare hade inlett en hungerstrejk och sex av dem hade kollapsat och förts till sjukhus.
De ville ha vårt stöd. De ville att vi skulle uppmärksamma frågan i Sverige och gå till Alfa Lavals huvudkontor. De har stort förtroende för den svenska ledningen och tror inte de vet vad som pågår i Indien. På sätt och vis är det smickrande för svenskt näringsliv, för Alfa Laval, att det enda egentliga kravet de har är att få bli anställda av Alfa Laval på samma villkor som de fast anställda.
Åtskillnad, men inte baserad på hudfärg, utan på anställningsform.
Vad kan vi göra?
Vi gick 25 personer till huvudkontoret och möttes av en PR-ansvarig och en ekonomi- och finansdirektör. Vi fick höra att eftersom arbetarna inte är anställda av Alfa Laval har de ingen rätt att ställa krav. Och vi vet att det är så i Sverige likväl som i andra länder. Det är tomma ord. Företag använder sig av bemanningsanställda just för att slippa ta ansvar. Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen Alfa Laval att ta tillbaka arbetarna, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Alfa Laval vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda.
Där, utanför huvudkontoret, frågade vi direktören om han inte tyckte det var orättvist att de kontraktsanställda hade lägre lön, till och med annan mat.
Han svarade att Alfa Laval följde lokal lagstiftning. Precis som fransmännen i Västafrika, precis som Alfa Laval när de bröt sanktionerna mot apartheidtidens Sydafrika.
I Guds träbitar vinner arbetarna.
Jag hoppas att den här frågan får mer uppmärksamhet, att tidningarna tar upp strejken, att läsare delar det här inlägget. Och jag hoppas att arbetarna i Indien också vinner.
Stödgrupp på facebook.