Jerka 19-22 vabruari

Den uppmärksamme läsare ser det lilla skämtet i titeln (ouch, vad jag känner mig torr ibland) och så har det varit den senaste veckan. Vab - vård av barn. Det har inte varit så produktivt, jag har dock börjat på en ny dikt:

Vabruari är den grymmaste månaden, den driver
maten ur den lösa magen, blandar
feber och huvudvärk, kliar
ömma hudar med utslag.

Men nu var det bokbloggsjerka som gällde och Annika frågar:
 "hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Många frågor på en gång. Och jag har ingen traditionell bokblogg, det är mer än blandning av vem jag är och vad jag sysslar med: jag skriver själv, läser och lär ut skrivande. Bloggen använder jag dels som ett slags öppet arkiv: jag publicerar (bl a recensioner) mig på rätt många olika ställen och här samlar jag allt, recensioner av mina egna verk, tankar om allt möjligt, skrivtips mm.

Jag tänker på mina läsare i egenskap av författare också, här ska till exempel finnas information om min pinfärska bok (som kom från tryckeriet i veckan, omslaget syns här nedan).

Jag försöker lägga upp något nytt varje vecka för att det ska vara lönt att komma hit. Jag svarar inte på alla kommentarer, men är det någon som har en fråga eller för ett resonemang brukar jag svara. Är det en bloggare som kommenterat brukar jag besöka bloggen. Jag anstränger mig inte jättemycket för att få nya läsare. Bloggen är mer till för dem som letar efter mig. Men brukar i alla fall länka till mina inlägg på twitter och facebook.

Det var väl allt!

Fem favoritkaraktärer

I helgens bokbloggsjerka ber Annika och lista:
Topp 5 fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv).

Det var inte en helt lätt fråga för mig. Det finns många karaktärer som jag skulle vilja känna bättre, och många som jag inte skulle vilja lära känna alls, men som bästisar?

Men efter lite betänketid:

Idgie och Ruth i boken (och filmen) Stekta gröna tomater:
Egentligen är det Idgie som är den allra coolaste och varmaste vännen, men Ruth är bra också, så hon får halka med. Nu är det väl inte så enkelt som att Ruth och Idgie är vänner, snarare både ett par och bästa vänner. Feel good är i vanliga fall inte min kopp te, men jag gillar Stekta gröna tomater skarpt!

Nummer tre får bli Joseph Porta i Sven Hassels krigsböcker. Han kanske inte är den trofastaste vännen, men är en överlevare med glimten i ögat som alltid landar på fötterna. Någon att hålla sig till när det blåser hårt. Porta längst till vänster.

Jag gillar arbetarlitteratur och skriver det själv också, och några av mina favoritböcker är Väinö Linnas finska torpartrilogi Här under polstjärnan. En stor anledning är den envetna, ömma och stridbara Akseli Koskela. Be like Akseli! Men där struntar jag i bild.

Sist och till storleken minst väljer jag Pippi Långstrump! Bamse hade väl varit en liknande möjlighet, men ärligt talat verkar Pippi lite roligare att hänga med.

Och ikväll ska jag dricka champagne, för nu är min bok hos tryckeriet.

Bokbloggsjerka, kostym och korrektur

"Precis som titeln antyder är bokbloggsjerkan till för att vi ska kunna hoppa (eller jerka om man så vill) runt bland bokbloggar som har anmält sig i kommentarsfältet till respektive jerkainlägg. En del känner vi säkert till sedan tidigare men förhoppningen är att vi kommer att hitta nya bokbloggare som vi annars kanske skulle missa."

Annika håller i jerkorna och helgens fråga vållade mig en del huvudbry:

"Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?"

Min första tanke var: massvis med böcker!
Men det var svårare att faktiskt komma på några titlar.

Till slut kom jag fram till två, men svaren innebär att jag spoilar lite, så den som vet med sig att den vill läsa Neil Gaimans American Gods eller Strindbergs Fröken Julie för sluta läsa.

Utan att gå in på för många detaljer: i American Gods tycker jag det var jävligt synd att Lokes mästerliga plan inte fick fungera. Den borde funkat. Faktiskt, Neil Gaiman, om du kan svenska och läser det här. Det känns som om du våldförde dig på intrigen för att få den "goda" sidan att vinna.

I Fröken Julie var det helt oseriöst att Fröken Julie tar livet av sig. Okej, hon har haft ett mindre genomtänkt ligg med en av tjänstefolket, men det är väl ingen anledning att ta livet av sig? Va, Strindberg? Det tycker jag du får några märkliga gubbpoäng på. Strindberg förklarade det med att hon inte riktigt var sig själv eftersom hon hade mens. Jag vet inte. Kom igen.

Annars jobbar jag hemifrån i kostym idag. Det händer typ aldrig. Men det är en viktig dag.
Jag ska göra min sista läsning av boken, sedan läser förläggaren en gång till och sedan är det iväg till tryckeriet. Efter att ha läst Sara Abdollahis fantastiska intervju med Kajsa Ekis Ekman jobbade jag första delen av veckan i långkalsongerna, men det gick dåligt. Så idag är jag finklädd.
Hittills har det inte varit så effektivt. Jag har till exempel lagt 20 minuter på en selfie!
Dessutom tänkte jag inte på att ungarna smetat banan på spegeln.

Pojkar som kampfiskar

I helgens bokbloggsjerka ställer Annika en klurig fråga:

"I stället vill jag veta vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film. Det är även möjligt att vända på den här frågan: tv/film -> bok/böcker. Du väljer själv vilken variant du vill svara på."

Jag har funderat länge och hårt och kan faktiskt inte hitta något vettigt svar på favoritböcker som är baserade på filmer/tv-serier. I de fall jag läst sådana tycker jag snarare att de varit ganska dåliga: lite som "nu ska vi klämma några kronor ur den här filmen genom att ge ut en crappy bok".

Däremot finns det ju massvis med bra böcker som blivit bra filmer, så jag tar den lätta vägen. Har brytt mitt huvud för att inte komma med de mest uppenbara svaren heller (som för mig är Stephen Kings The Shining, Anthony Burgess A Clockwork Orange och Mystic River av Dennis Lehane).

Ibland funderar jag på vilka skådisar som ska spela rollerna i min roman, men det är ju en annan fråga.

För ganska många år sedan såg jag filmerna Outsiders och Rumble Fish men visste inte då att de var baserade på böcker av Susan E. Hinton. Nu är jag i och för sig inte säker på att jag skulle gilla dem lika mycket idag, men jag får väl prova. Det är ungdomsböcker som utspelar sig i tuffa amerikanska miljöer. Bägge filmatiserades 1983 av Francis Ford Coppola.

Efterhand har jag tänkt att titeln Rumble Fish ("Kampfisk") är en liknelse. Kampfiskarna likställs med bokens karaktärer, killarna i ghettot, hur de i de trångbodda områdena strider och kämpar mot varandra. Något de hade kunnat undvika i en annan miljö (lång utveckling här!):

Citerar en bit från wikipedia:
"Redan när hannarna uppnått några månaders ålder, börjar de simma fram mot andra hannar, ställa sig vinkelrät mot dem, och spreta ut med alla fenor i den imponerställning som är avsedd att skrämma och provocera konkurrenten. Därefter börjar de slåss, varför man måste isolera dem. Odlingen gränsar därför ibland till djurplågeri, eftersom man oftast håller redan månadsgamla ungdjur isolerade i mycket små behållare fram till försäljning.
I akvarium håller man hannarna ensamma, eller med flera honor. En ensam hona blir i små akvarier ofta så "driven" av hannen, att hon dör. Det kan fungera med fler än en hanne om akvariet är tillräckligt stort, bortåt 600 liter eller mer, och om det finns många gömställen samt om hannarna är odlade efter det "mindre" aggressiva urvalet."

Eller så kan ni se klippet med Matt Dillon och Mickey Rourke:

Läsplaner

I helgens bokbloggsjerka frågar Annika:

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

En av mina läsplaner är att jag ska recensera (typ) en bok i månaden. Så förra veckan läste jag Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och den här veckan har jag börjat på Gudarna av Elin Cullhed.

Hon har så roliga liknelser att jag bara måste bjuda på en (huvudkaraktären hånglar med en kille):
"Det ryckte till i trosorna, som en abborre som kippar andan innan den dör."

Jag brukar läsa säsongens bokkataloger när de kommer ut från förlagen, och hitta alldeles för mycket som jag vill läsa: det sållar jag ner till en bok i månad som ska recenseras. Just nu säljer jag mest recensioner till Mål & Medel.

Sedan hänger mitt läsande en del ihop med vad jag själv skriver, jag ger ut en samling med (mest) noveller i vår och har prioriterat novelläsande (recensenter sökes!). Det är bra. Tidigare har jag mest läst romaner.

Jag dyker också ner i engelskspråkig barnlitteratur och ska avsluta Alice i Underlandet för att sedan hoppa vidare till Trollkarlen från Oz.

Jag gillar också att ha något väldigt snabbläst för sena kvällar, något jag inte läser för att recensera eller lära mig massa klokheter av (även om jag så klart lär mig av det också). Vad det blir vet jag inte än, men kanske Sjöwall Wahlöö.

Nyårslöften

Väldigt kul att Annika är tillbaka med sina bokbloggsjerkor, speciellt för mig som bloggat utan styrfart. Annikas blogg har också en alldeles egen plats i mitt hjärta efter en otroligt fin recension av min första roman, Av kött och blod. Desto lämpligare att min andra bok kommer ut i vår. Den kommer heta Johanssons liv. arbetsglädje och återuppståndelse.

Men nog om det, veckans fråga var:
Har du avgett några nyårslöften när det gäller läsning, böcker, författare etc.?

Ja, jag har egentligen inte formulerat det som löften, men jag har satt upp en del mål:

Att komma igång med bloggandet (ska bland annat vara med i Kaosutmaningen).

Att läsa och skriva om äldre barnlitteratur (Trollkarlen från Oz, Peter Pan, Alice i Underlandet). Jag tycker de är intressanta på många sätt. En av sakerna är hur de förvandlats över tiden, med filmatiseringar och dataspel.

Att läsa minst en bok av Ivar-Lo Johansson.

Att försöka läsa varje kväll och inte sitta och slösurfa.

Boktrailers

För något år sedan deltog jag regelbundet i Annikas bokbloggsjerkor men med föräldraledighet och allt möjligt så blev det en lång paus: så nu önskar jag mig själv välkommen tillbaka!
Helgens fråga är:

Boktrailers bli allt vanligare men det är ingenting jag själv brukar titta på, men frågan är hur du ställer dig till dessa och om det finns någon trailer/några trailers som du tycker att vi bör se?

Jag brukar inte bry mig om att se eller leta efter trailers för böcker jag har tänkt läsa. Men springer jag på dem så kollar jag. Till min debutroman, Av kött och blod, gjorde vi ingen trailer: men till saken hör också att jag är rätt dåligt på allt sånt (har inte ens webcam). Jag är väl inte tillräckligt intresserad helt enkelt.

I lördags fick jag Amalthea Bokcafés pris för Årets skönlitterära bok, och en av de andra pristagarna var Henrik Bromander för hans serieroman Smålands mörker (som för övrigt kommer sättas upp som teater - kul!) och just trailern för den är faktiskt det bästa jag sett.

Den kanske har att göra med att serier är mer visuella, att en boktrailer för en serieroman är det bästa jag hittar
Bedöm själva:

Favoritstygging i litteraturen

Det har varit lite si och så med mitt deltagande i bokbloggsjerkorna. Jag har haft mycket med ungarna och utgivningen av min debutroman, men nu är jag på banan igen (nåja, i alla fall för den här veckan).

Dagens fråga är:

Vilken ”bad guy/girl” tycker du bäst om och varför?

I vuxenkategorin väljer jag Heathcliff i Svindlande höjder (Wuthering Heights). Han är en slags "kärleksskurk" som är skoningslös och långsint i sin kärlek till Cathy.
Heathcliff är ett hittebarn med mörkare drag (bokstavligen), i honom har Emily Brontë bakat in aspekter av klass och etnicitet också och hans hämnd är på sätt och vis en klassresa. Namnet är också intressant. De är ute på heden hela boken (Heath på engelska) och Heathcliff är verkligen en klippa bland de andra vinddrivna viljorna. Och precis som på svenska kan det relateras till hedendom: Heathen betyder hedning, och Heathcliff är på något vis djävulen inkarnerad.

Sedan tycker jag Mårran är en fascinerande skapelse också. Är hon ond? Eller är det bara hennes natur. Hon söker värme och gemenskap men skrämmer alla som kommer i närheten och fryser marken där hon går. Mårran kräver väl ingen vidare presentation.

Att läsa om

Frågan för helgens bokbloggsjerka är:

Brukar du läsa om böcker?

Det brukar jag inte (längre). När jag var yngre läste jag Sven Hassels böcker både en och tre gånger, men det var också ett tag sedan sist. Den enda bok jag läst om på sistone är Främlingen av Albert Camus (som jag skrivit om här).

Samtidigt är det så att jag ofta ger respons på texter (jag går en skrivutbildning på Lunds universitet som heter Författarskolan) och det har verkligen lärt mig hur mycket mer man ser av en text när man läser om, och när man läser noga, men visst är det inte lika spännande andra gången.

För övrigt: sedan förra jerkan har min debutroman släppts, vi har haft releasefest (vilket var fantastiskt kul!) och de första recensionerna har trillat in. En ganska galen vecka.
Min hemliga besvikelse är dock att ingen av recensenterna föreslagit att jag ska skriva en kokbok :(

Boken är utgiven på Federativs. På sidan finns också länkar till recensionerna.

Bokbloggsjerka – 17 – 20 maj

Föräldraledigheten har gjort att mitt bloggande har tacklat av en smula - det är mer blöjor än blogg, men nu så här på fredagsmorgonen tänkte jag hinna med jerkandet.

Helgens fråga är: Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?


Jag har inte köpt några böcker på sistone ... tänkte jag skriva, men det är inte sant. Biblioteket på Språk- och litteraturcentrum (där jag pluggar, eller egentligen har slutat plugga, men svängde förbi ...) sålde dubbletter och någon hade kontorsstädat och lämnat in några litt-vet-avhandlingar som jag köpte för tio kronor stycket:
Den moderna Ivar Lo-Johansson, Magnus Nilsson
Mörkrets motbilder - Tematik och narration i fem verk av Birgitta Trotzig, Christina Bergil


Förra helgen läste jag två kapitel ur Mary Poppins (för första gången i mitt liv) och blev sjukt sugen på att skaffa den. Galna, absurda barnböcker är bäst!

Jag satt och skrev på ett antikvariat i höstas. En dag klev det in en person som också skrev och vi började prata. En trevlig jävel. Det var Andreas Norman som nu är aktuell med En rasande storm - en spänningsroman med mycket utrikespolitik. Han är poet i botten vilket bäddar för ett rikt språk. Nåväl, jag hoppas se honom på min releasefest nästa tisdag och att han då har med sin egen bok.

Att läsa på originalspråket

I helgens bokbloggsjerka är frågan:

För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Jag läser, nästan utan undantag, på svenska. Jag har alltid känslan av att jag missar något när jag försöker på andra språk (dvs engelska, norska eller danska).

Jag är sämre än översättarna på dessa språk. Så är det bara. I vissa fall försöker jag ändå, om jag hört att översättningen skall vara osedvanligt dålig t ex. Men annars är det svenska som gäller. Någon ganska lättläst bok har jag dock läst för att jag haft så bråttom. Spontant tror jag att läsa läste en del av Conn Igguldens böcker om Genghis Khan på engelska (var inte det en engelsk stavning förresten?).

Nåväl, annars sitter jag och väntar på att recensioner och releasefest för min egen bok. Spännande så jag går sönder.

Är man i trakten så dyk gärna upp på releasefesten. Bokbloggare är mer än välkomna!
Den är på Tröls Bar, Karlskronaplan 1, Malmö.
21:a maj, kl. 19.00.

Vikten av en titel

I helgens bokbloggsjerka frågar Annika:

Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?

Jag tycker inte titeln är speciellt viktig. Visst kan en bra titel väcka intresse, men jag hoppas att jag inte skulle välja bort en bok med en usel titel.

Men det finns undantag. Den här boken skulle jag inte läsa för mina barn:

Den är hämtad från den roligaste bloggposten Top Ten Horrible Book Covers (som för övrigt innehåller betydligt fler än tio).

En titel som jag tycker är dålig och missvisande är Svindlande höjder (Wuthering Heights. Men det är väl översättarens fel: Wuthering betyder snarare blåsiga, stormande eller vindpinade.


För den som vill se det bloddrypande omslaget och läsa baksidestexten på min kommande roman, med titeln Av kött och blod, är här en länk. (Och det är inte för sent att få ett recensionsex!)

Min påsk

Påsk och bokbloggsjerka. Helgens fråga är:

Vad ska du göra i påsk?

Jag ska se om jag kan få lite ordning i mina pappersbuntar med korrektur, anteckningar från skolan och stenciler. Sortera och slänga är ledorden (det kommer bli en lååång fredag ...).

Sedan skall jag läsa ut och förhoppningsvis recensera Rummets rymder av Georges Perec. Jag antar att jag börjar läsa något nytt också. Kanske Stål av Silvia Avallone.

Vidare skall jag jobba med utgivningen av Av kött och blod som är min debutroman. Till exempel komma fram till var recensionsex skall skickas (är du bokbloggare och intresserad? Mejla mig h_johansson2002@yahoo.se eller förlaget: kontakt@federativsforlag.se).

Nästa helg är det litteraturfestival på bokcafé Amalthea i Malmö. De har frågat om jag vill hålla låda, och det vill jag ju, så jag ska förbereda mitt föredrag där.

Skojarbranschen

Efter ett par veckors uppehåll är bokbloggsjerkan tillbaka. Roligt! Dagens fråga är:

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Jag tänkte begränsa mitt svar till sådant jag läst ut, vilket jag inte gör med det jag avskyr, men det kändes lite orättvist att skriva om en bok där jag bara läst femtio sidor.

När jag läser svenska etablerade författare vars böcker blivit hyllade blir jag ofta besviken. Känslan som dyker upp är att hyllningarna är på gamla meriter och att hade någon helt okänd kommit till ett förlag med samma manus hade en refusering kommit som en brev på posten ...

Jag tyckte att Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman var överskattad. Hade det inte varit kurslitteratur är jag tveksam till om jag hade läst ut den. Idén var bra: den om författaren som två separata personer, men genomförande höll inte hela vägen igenom. Ibland tänkte jag: hon hade säkert roligt när hon skrev det här, men det hade inte jag. Det var för övrigt det första jag läst av Ekman, så jag förstår om folk som följt henne en längre tid såg det som någon halvt självbiografiskt och att det skapade en spänning i texten. Men icke så för denne Henrik Johansson.


I övrigt: Nu står tryckeriet redo att börja trycka min bok: Av kött och blod! Du kan läsa mer om den här.

Jag hoppas naturligtvis att en del bokbloggar är sugna på att läsa den! Skriv någon rad här nedan eller mejla in intresse för recensionsex till förlaget: kontakt@federativsforlag.se

Omslaget är en stor blodig kniv, det kan jag tyvärr inte bjuda på än, men här kommer baksidestexten:

På en rostfri arbetsbänk i ett restaurangkök i östra Malmö låg en

golem: en stum, stark och själlös varelse skapad av människohand,

byggd av kött. Köttmonstret väntade. En av restaurangens anställda

skulle mördas.

Tempi Moderni går med vinst, men det räcker inte. Ledningen vill ha mer. Tempot höjs och inte en krona spenderas i onödan. Med kniven mot strupen blir personalens motstånd hårdare och hårdare. Till slut finns det ingen väg tillbaka.

Av kött och blod är en nyskapande blandning av arbetarroman och deckare. Henrik Johansson (f.1973) skildrar dagens arbetsklimat med en svart humor och lång erfarenhet av restaurangbranschen.

"En levande frustande absurd historia som ringlar sig fram och låter oss se ett samtida Sverige som vi egentligen inte vill kännas vid men som vi alla ändå blir en del av. Det är imponerande." - Kristian Lundberg, ur efterordet.

Jag har svårt för det självutlämnande

Fredag: bokbloggsjerka. Helgens fråga är:

Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Som titeln antyder har jag svårt för den jag-centrerade, självutlämnande litteraturen. Det är en fysiskt känsla. Det kryper i mig när författare fläker ut sig själv och sina närmaste. Jag försökte läsa Ann Heberlein och gav upp efter ett tag, jag önskar att jag kunde läsa Stig Larssons senaste för att se vad alla snackar om, men det funkar helt enkelt inte.
     Delvis handlar det väl om att jag inte är fasligt intresserad av författare: det är texten som är det relevanta.

För att hoppa över till ett angränsande ämne så drar jag mig för att skriva fantasy. Litteraturdiskussioner som den här blir jag tokig över (hämtad från Flashback):

Användaren "Snuttepuff" skriver att Tolkiens största blunder var "...att man inte flög örn till domedagsberget...
Men det skulle ju gjort böckerna en smula kortare, så det var kanske planerat".

Det var det hele, läs gärna Crister Enanders utmärkta artikel om självutlämnande litteratur: Jagutlämnarna.

"Ett skrik hörs genom dessa böcker. Ett på många sätt vämjeligt och frånstötande skrik: ”Se på mig! Se vad jag gjort! Kom närmare! Titta på mig!” Narcissismen är närmast total. Det rör sig inte längre om bekännelser eller självrannsakan. Det är en sorts ohöljd och snudd på autoerotisk jagpornografi. Många av dem vältrar sig i sina sårade egon, sina marterande erfarenheter, sin ondska och förmåga till självförbrännelse."

Läskramp

Fredag  och bokbloggsjerka. Det vill säga: en massa bokbloggare svarar på en fråga ställda av Annikas litteratur- och bokblogg, och denna helg är frågan:

Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Ja, det händer egentligen ganska ofta. Dock ska sägas att jag läser väldigt mycket, eller arbetar med text kanske jag ska säga. Jag skriver själv, korrekturläser, läser för att ge respons, läser facklitteratur, läser skönlitteratur för "nöjes skull" och för att se hur olika författare löst ett specifikt problem eller bara för att se lite på deras stil.

Men det händer ganska ofta att jag inte är fast i en bok. Jag är nog ganska kräsen. För det mesta lägger jag då boken eller böckerna jag läser åt sidan och hittar något annat. Jag märker ofta, efter kanske 50 sidor, om jag kommer läsa ut en bok eller inte. Nu senaste plockade jag upp Blodets meridian av Cormac McCarthy och där fastnade jag snabbt. Jag har väl läst halva nu och tror nog jag läser färdigt den i helgen. Det är en mörk historia med mycket våld som utspelar sig i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet.

Cormac - en droppe levrat blod i en rosafluffig samtidsprosa

Böcker om läsande

Fredag är bokbloggsjerka - Annika väljer en frågeställning att svara på och en mängd bloggare svarar, diskuterar och kommenterar. Helgens fråga är:

Det finns en uppsjö av böcker om skrivande men kan du tipsa om en bok om läsande?

Javisst kan jag det! Men inte om enbart läsande.

Jag kan varmt rekommendera Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz, vilken jag skrivit en recension om. Så här säger Olof själv om boken: ”Vad det är frågan om är iakttagelser och minnen från ett liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet. Skärvor blott.”

Lagercrantz var (i första hand) litteraturvetare och litteraturkritiker, och det är ur den synvinkeln han skriver och läser. Jag citerar en bit ur min recension:
"Läsande och respons

Lagercrantz har en hel del att säga om läsande, men inte specifikt om respons. Dock är han ovanligt klar när det gäller läsandet: ”Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam och klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text.”

Ju fler gånger man läser en text, desto mer hittar man. En första läsning ger något annat än en andra. Speciellt biten om att samtala med författaren gillar jag. Min egen läsning blir lätt alltför kritiskt, det tycks mig som att jag ser felen först, och ibland måste anstränga mig mer för att se författarens intention och textens potential.

Ska man leta efter en nackdel med metoden är det väl krocken med verkligheten. De flesta fackfolk, i synnerhet kritiker och recensenter, har helt enkelt inte ekonomisk möjlighet att göra som Lagercrantz och läsa Mörkrets hjärta tio gånger.

Ett annat sympatiskt arbetssätt han rekommenderar är att låta dikten stå i centrum, inte diktaren: det är texten vi diskuterar. Lägg sympati och antipati åt sidan, uppfatta inte allt som självbiografiskt.

En sak han varnar för att dock att analysera ett författarskap medan författaren fortfarande är i livet. Sympati eller vilja att gå i polemik riskerar att fördunkla analysen."

 

En skönlitterär bok som tar upp läsande och litteratur ur ett samhällsperspektiv är Fahrenheit 451 (den temperatur på papper självantänds) av Ray Bradbury (vila i frid). Jag läste den för säkert 20 år sedan och tyckte då den var fruktansvärt bra, det kanske stämmer också!

Fahrenheit 451 skildrar ett samhälle där litteratur är förbjuden och "brandkåren" åker runt och eldar upp böcker.

Jag vill passa på och efterfråga andra böcker också: handböcker i skrivande som tar upp miljöbeskrivningar på ett bra eller dåligt sätt, bara de tar upp dem! Tack på förhand!

Bokbloggsjerka

Fredag är bokbloggsjerka, och idag är frågan:

Följer du någon utländsk blogg? I så fall vilken/vilka?

Svaret är kort och enkelt: Nej.

Jag måste erkänna att den hemsida jag kollar oftast är NHL - dvs hockey! Jag inleder nästan varje morgon med att kolla min mejl samt nattens hockey.

När det gäller litteratur så läser jag nästan allt som bernur skriver, lite mer oregelbundet läser jag Rymden och Ichi.

Den senaste nyheten jag läste som var någorlunda internationell var en notis om tidigare opublicerade texter som Virginia Woolf skrivit till en yngre släktings "familjetidning". Läs den på Guardian.

Min Dagerman-magnet

Det är fredag, det är bokbloggsjerka, och denna gång är frågan:

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Jag äger gärna mina favoritböcker. De behöver inte vara i någon speciell utgåva eller gott skick, men jag gillar att kunna plocka ner dem från hyllan och bläddra i dem.

Utöver det är nog det enda föremål jag har en magnet som jag köpte på bokmässan för några år sedan, med ett citat av Stig Dagerman:

Som barn är man alltid diktare.
Sen blir man avvand,
i de flesta fall.

Ärlighet och kritik

I helgens bokbloggsjerka är frågan:

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Först tänkte jag att det var en märklig fråga: den som är oärlig svarar väl kanske inte det i alla fall? Men det finns en del intressant att säga tycker jag.

Tidvis har jag letat efter en ton i mina recensioner/omdömen, och precis som alla andra har jag väl en åsikt om hur en bra recension ser ut. Jag gillar till exempel vad John Updike har att säga om litteraturkritik.

John Updike

Jag är ärlig när jag skriver, men jag uttrycker mig på ett helt annat sätt än om jag diskuterar en bok med en kompis, då är jag inte fjärran från att säga "Den är aptrist!" eller "Det är en skitbok för idioter."

När jag skriver är jag mycket noggrannare med att förklara varför jag tycker som jag gör: motivera min åsikt i texten. Sedan anstränger jag mig för att försöka se författarens intention, och utifrån det hellre fria än fälla: jag må kanske inte sympatisera med alla val författaren har gjort, men jag försöker förstå varför de är gjorda. Jag vet inte, jag kanske är ovanligt snäll, men det kan ha sin bakgrund i att jag mest diskuterar text som är "work-in-progress": halvfärdiga manus, oavslutade texter.

När jag skriver skönlitteratur påverkas jag inte så mycket av vad jag läser, men när det kommer till recensioner och textanalys är det en annan sak. Här är mina texter kortare, texten påverkas i större grad av vad jag läser. Jag läste Olof Lagercrantz råd om att inte använda direkta citat och tänkte att det var jag ju tvungen att göra på ren trots, det var barnsligt tänkt och när analysen var skriven märkte jag att jag hade följt Lagercrantz råd. I den så kallade recensionen av Alain Robbe-Grillet hade jag redan från början bestämt mig för att följa hans stil, fast anlägga en humoristisk ton. När jag skrev om Bodil Malmsten blandade jag ”liv och skrift” och skrev allmänna tankar om annat och blandade in verkligheten på ett annat sätt än normalt, det blev mer som en anteckning i en dagbok eller logg än en normal recension.

Visst har jag vissa uppfattningar om hur en bra recension ser ut, men allt som oftast grips jag av texten, och det kanske inte är så dåligt det heller.

Och här är några av mina seriösare omdömen och analyser:

Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva

Alain Robbe-Grillet: Åverkan på en bok

Edith Södergran: Triumf att finnas till