Rummets rymder, Georges Perec

”1952, i Jerusalem, försökte jag sätta foten i Jordanien genom att ta mig under taggtrådsstängslet; jag hindrades av mina medresenärer: marken var tydligen minerad. Hur som helst var det ändå inte Jordanien jag skulle ha nuddat utan ett tomrum, ett ingenmansland.”

Rummets rymder, Georges Perec

I Rummets rymder söker sig, undersöker, Perec platsen, rymden, geografin: framförallt staden. Men han är ingen kolonial kartritare eller kålodlare. Perec rör sig inte utmed räta linjer. Som sämst är Perec en tjatig statistiker, det är när hans undersökande litteratur inte finner någon lämplig mark under fötterna. Som bäst är han en drömmare som inte frågar sig vad som är, utan vad som skulle kunna vara, han skapar nya tankar, bryter upp strukturer och får en att ifrågasätta hur man ser på världen. Med det sagt borde allt som Perec någonsin skrivit översättas och ges ut. Därför är det bra att Modernista ger ut Rummets rymder. Georges Perec har en tankens och pennans lätthet som få andra. Med Perec får man ta det onda med det goda – hans undersökning av rummets hade blivit tråkig och, än värre, traditionell och enögd om han skurit bort sina irrfärder. Jag tror också en associativ läsning är givande. Att skjuta undan tiden och karaktärer till förmån för platsen kan sägas ligga närmare fantasy och sci-fi, även om det saknas orcher hos Perec öppnar han det rumsliga ögat för andra världar.

En bit i i boken frågar tar jag för givet att Perec har läst Henri Lefebvre och jag går till Lebvre och läser:

”Är rum en social relation? Ja, naturligtvis men den är inbyggd i äganderelationen ( särskilt ägandet av mark), den är även kopplad till produktivkrafterna som skapar detta land. Rum genomsyras av sociala relationer; det är understött av sociala relationer, de producerar och produceras även av sociala relationer.

Rum har sin egen verklighet i den nuvarande produktions- och samhällsformen, med samma anspråk och samma globala process som varor, pengar och kapital.

Naturligt rum är oåterkalleligt borta. Och även om det naturligtvis finns kvar som ursprunget till den sociala processen, så är natur nu reducerat till råvaror vilka samhällets produktivkrafter nyttjar.”

Frågan om Perec och Lefebvre fängslar mig och en snabb googling visar att de var bekanta. Lefebvre ordnade jobb åt Perec, med marknadsundersökningar. Situationisterna var en gemensam beröringspunkt.

När Perec beskriver vad som händer i vilket rum (köket, badrummet, hallen) och när det händer så beskriver han också de sociala relationerna. Vem diskar, vem går till jobbet, vem gör frukost, vem diskar åt vem.

En miljöbeskrivning är aldrig ”bara” en miljöbeskrivning. Den säger oändligt mycket om vår värld. Vandra över en kyrkogård, se vem som ligger under vilken sten, hur stenen ser ut, vilket yrke den döde hade – gör den vandringen med öppna ögon och du skall se.

Perec skriver och läser. Hans beskrivning av platserna blir också en historia om hans läsande och skrivande:

”Sängen blev en trapperkoja, eller en livbåt på det rasande Havet, eller ett baobabträd hotat av eldsvåda, ett tält uppslaget i öknen, en gudabenådad klyfta bara några centimeter från fienden som drar förbi och får vända hemåt i ogjort ärende.”

Jag tänkte skriva att det bakom Perecs lekfullhet finns en sorg och en hemlöshet, men det skulle antyda en mask, och så tror jag inte det är. Perec är hemlös och lekfull. Sorgen och hemlösheten syns kanske tydligast i Ellis Island (rekommenderas starkt) men bryter också fram i slutet av Rummets rymder där Perec kommer in på försköningen av Auschwitz, hur man planterar träd och buskar framför ugnarna 1943. Det finns något extra kusligt i beskrivningen när man känner till att
Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. I slutet kommer Perec in på det obeboeliga och fientliga:

”Det obeboeliga: havsdumpning, kuster kantade med taggtråd, ofruktbar jord, massgravar, lik staplade på högar, lerfloder, kväljande städer”

Men det är inte med de ord boken avslutas, utan med det mer hoppfulla:

”Skriva: omsorgsfullt försöka bevara något, låta något överleva: rädda några särskilda spillror från tomrummet som breder ut sig, någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke eller några tecken.”

Där slutar också den här recensionen. Rummet som litterär utgångspunkt är intressant för att rummet, platsen är intressant. Det pågår en ständig kamp om stadsrummet, fråga mig, jag bor i Malmö där det ska vara melodifestival och nu får veta att ”We are one.” Alla håller dock inte med.

Annat med platsen som utgångspunkt:

Nomos, Freke Räihä

Hemsökelse, Jenny Erpenbeck

Rummets rymder på Adlibris och Bokus.

Mitt inlägg om Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Just det. Det finns ju en skotte, Karl Whitney, som skrivit om Perec och Lefebvre och situationisterna:
Everyday Life and Urban Space in Post-war France:
Henri Lefebvre, the Situationist International and Georges Perec

Poesi: Mjukvara / Associationer till Freke Räihä

En av mina mer okonventionella dikter. Den publicerades för några dagar sedan hos Ichii

Mjukvara

Det innersta. Dataspråk – inloggning/födsel.

De? – vilka är märgen och accessoaren – mitt och periferi.

(Bestämning/identitet/person)

Hinnan – öga? Muskelhinna – konflikt – enhet och dualism – dialektik.

Benen, på väg. Determinism? Slut/styrd. Konflikt med hinnan, klimax.

Historiens nedtecknande.

Exposition, ensamhet, outtalad konflikt, naturlagarna?

–

Syntax: fel byggnad/struktur.

Cancer – kroppen som förråder sig själv – blir sjuk.

Synlighet, ärr, ristat i kroppen, inlogg igen, struktur.

Tvål – upprepande – död struktur monotoni?

Mekano? Viltstråk – motorväg, landsbygd färd. Ensamhet, karta.

Lösenord, repetition, skrivande.

Riktning (exempelvis lösenord) – ensamhet som riktning.

Institution, ser sig själv fast är inte sig själv. Sparar.

Obehag – övervakning, oåtkomligt, inget försvinner, statisk stat (död) – fåglar ovanifrån.

Struktur nerver? Livströtthet. Man går mot historien.

Rundgång, inte framåtrörelse (informationsteologi).

Formulär – upprepning, förstelning.

Upprepa – repa upp. Framåtslag, mellanslag, sedan tillbaka. Man väntar slag.

Huvudvärk, tillbakablick, missförstånd? Byråkrater – fåglar? Flugor; fågelmat.

Tillbaka till en utgångspunkt. Reset.

Det kursiva ger intryck av dialog eller envägskommunikation. Psykologsoffa, stillhet, vila, kontemplation. Ingen rörelse. Något tilltvingat.

Ytlighet, inget förändras. Man måste tro (på samhället/institutionerna?) för att överleva.

Rotlöst, rastlöshet.

Speglar av ingenting, återkastar intet.

Deltagande i ett skådespel, till synes oändliga möjligheter men i verkligheten tätt beskurna (biologiskt liknelse, tänkte inte på det först).

Du-tilltalet. Sammanhanget som ett måste eller en möjlighet. Villor – synvillor – spegelbilder.

Plikt/nöje. Vi har inget val. Finns det något mellan raderna? En väg ut?

Ekorrhjul. DNA – det lilla i det stora.

Rörelse, dialog, spådom?

Mänskligheten, död som mänsklighet.

Upplösning, ogreppbart.

Visst finns det något kursivt med sand; flytande, mjukt. Från salt till sand. Systemfel – grus/sand i maskineriet.

Något är fel, väntar på att processen ska startas om. Lära sig själv.

Kontemplation – väntan, tillbakablick. Pröva annat.

Ärr/inristning i slutstycket, igen. Uppställning, trasiga figurer/strukturer.

I kroppen – inkorporerad. Isolation utan självständighet.

Läser ”ärla, pärla”. Slitet papper, sliten hud.

Problem i processen (rörelse, ett system, en byråkrati på väg att krascha). Ytlighet i strukturerna.

Störning. Närhet. Beröring. Isolering bryts – kapitalism/övervakning som sjukdom/religion.

Lösningarna är problemen, eller ger nya problem. Symptom/sjukdom. Ensamhet igen.

Tid som avstånd, ”räknar sekunderna vi är ifrån varandra”.

Klassamhälle, det är inte det att systemet har fel och brister, systemet är felet.

Samhällsavtal – konsensus som tvång. Inga fria avtal. Motstånd?

Är vi flugorna? Flugornas Herre – barbari. Suger i sig tårar. Flugor i hästögon.

Blindtarm. Upprepning. Ge uppgifter för att skapa en användare.

Identitet/användare.

Utan interaktion är allt dött.

Motvikt/motstånd. Verklighet versus yta. Skruv-mutter interaktion.

Huden som karta. Yta/karta/hud.

Inget är unikt, allt upprepas och har redan gjorts.

Döden är enda sättet att komma ur ekorrhjulet.

Konflikt mellan yta/inre. ”Jobba på”, ifrågasätt inte.

Det yttersta/innersta.

Loggar ut.

Stänger alla öppna program, avslutar operativsystem och terminerar användaren.

Longitud, latitud. Grader, geografi. Riktning, rörelse.

Kärnkraft igen? Sannolikhet. Systemet/lögner.

Rörelse/motstånd/virus. Samhällskropp. Fysisk, organisk historia. Spjälka – bygga upp, reparera, DNA.

Finns det en ytterkant? Man går mot horisonten, men kommer man dit?

/Henrik Johansson

Associationer till Freke Räihä

Den dikt du just har läst är resultatet av ett fenomenalt icke-kreativt arbete. Den saknar stil, mening, intention och budskap. Dikter av samma slag har säkerligen skrivits innan, även om jag är för obildad för att känna till det. Den har bara en mottagare: Freke Räihä. Jag kallar den dikt, i brist på bättre ord. Avsaknaden av stil, där stil är förstått som ett resultat av medvetna val när det gäller ord, meningsbyggnad, användning av skiljetecken och mycket annat, är inget medvetet val, då hade det varit stil. Som medelålders oförstörd mellanmjölksprosaist fick jag den uppgiften att responsläsa ett ofullbordad verk av nämnde Räihä. Jag läste och skrev ner mina associationer och det är dessa associationer som blev dikten. Den tillkom arton månader innan jag började förstå något om det historiska avantgardets arbetsmetoder. Jag är förmodligen ute på hal is. Jag vet inte ens om t ex surrealisterna gjorde någon form av associativ diktning. Frank O'Hara skriver i Personism: A Manifesto: ”one of its minimal aspects is to address itself to one person (other than the poet himsel)”. Jag riktar icke-dikten till Freke Räihä, associationerna skrev ursprungligen till honom och enbart till honom. Jag har inga intentioner om att han (än mindre någon annan) skall ”förstå” något av texten. Det finns inget att förstå: det är ingen rebus. Orden representerar inget annat än sig själv, det finns inga symboler, ingen abstraktion, inga metaforer: skulle det existera är det för att min hjärna tänker i stelna metaforer, det är utan min intention, jag har inte haft någon intention. Om någon, mot min icke-intention, skulle finna någon mening i tecknen är det helt en skapelse av den personen. Jag avsäger mig allt ansvar. Men nu är hjärnan funtad så att den söker mening och bygger ihop ord till meningar, att den fyller i vad den upplever saknas. Naturligtvis gör min hjärna det också. Min läsning, mina associationer, till Freke Räihä är påverkade av min förförståelse av honom, min förförståelse av poesi och text, hur ringa eller stor den än må vara. Med andra ord: dikten kan ses som Freke Räihäs verk filtrerad genom Henrik Johanssons hjärna.

Jag kommer aldrig skriva någon liknande dikt. Skall jag någon gång i framtiden påstå det är det lögn och förbannad dikt. Eftersom jag skrev ner dessa associationer utan intentionen att det skulle bli en dikt och utan tanke på att publicera dem offentligt kommer jag aldrig kunna göra om det, med det undantaget att jag drabbas av minnesförlust. Skulle jag idag sätta mig och associera kring en dikt skulle jag veta att jag redan gjort det förut och ha en framtida eventuell publicering i bakhuvudet. Resultatet hade blivit något helt annat. Resultatet hade också blivit något helt annat för att min hjärna inte är samma hjärna som den som för arton månader sedan associerade till Freke Räihäs verk, vi förändras ständigt, vare sig vi vill eller inte. Dadaisterna skrev för knappt hundra år sedan ”att sitta stilla på samma stol ett ögonblick betyder att riskera livet”. De behöver inte oroa sig. Världen förändras dagligen, vi också. Att idag upprepa avantgardets praktiker innebär att få ett annat resultat. Att äga en genial individuell stil är grunden för ett framgångsrikt varumärke. Att som författare idag sakna stil är att inte vara författare och den dikt som saknar stil är ingen dikt. Bara ord.

Två av mina andra dikter med mer historiskt tema:

Fränka död

Måns Lilja från Kalvsvik

 

Femtio nyanser av Freke

Tyvärr, det här är inte en sexroman med en poet från Degeberga i huvudrollen. Det är ett foto från biblioteket Garaget idag.

Att skriva Expedition Federley

Something borrowed, something blue, something new, something stolen.

I gränslandet mellan vakenhet och dröm brukar jag få en hel del idéer och det brukar vara med dessa ungefär som de uppslag och tankar som dyker upp när man är berusad: i vaket och nyktert tillstånd är de inte alltid lika briljanta som man först tänkt sig.

Denna gång var uppslaget att det någon gång i framtiden skulle utspela sig en dokusåpa i en exakt men uppförstorad kopia av Fredrick Federleys tarmsystem. Ingen dum idé, anser jag, men för att snurra ihop en berättelse kring såpan krävs något mer: en dramaturgi. Dokusåpor innehåller ju sin egen lysande dramaturgi, annars hade de inte varit så roliga att titta på: ett gäng halvstörda människor som tävlar mot varandra i en udda miljö. Jag var dock inte intresserad av att hela handling skulle utspela sig i tarmsystemet utan ville se på det omkringliggande samhället också: samhällskroppen som skapade den dokusåpa.

En av uppgifterna jag hade haft under tiden på Författarskolan var att skriva en början på en barn- eller ungdomsroman. Jag hade lyckats mycket dåligt med den uppgiften. Läraren som hade hand om uppgiften, den prisbelönte och erfarna Stefan Casta, gav mig dock den kanske finaste och ömsintaste sågning jag någonsin fått då han sa: Du har gjort en modig ansats.

Tvärsemot alla goda råd var min ”ungdomsbok” fullkomligt nerlusad med skumma politiska och litterära referenser, allegoriska undertoner, sarkasm och ironi. Därtill perspektivbyten och abstrakt dialogföring. Det fanns dock något som jag gillade med berättelsen: en dystopisk ton präglad av gråhet och melankoli (låter livat, eller hur?).

Berättelsen handlade om en ung kvinna, Irenka, som sållas fram som ett lovande författarämne och därmed får tillfälle att lämna sin arbetarklassfamilj för att gå på Lilla Författarskolan. Hon spås en lysande framtid om hon faller till föga för marknadens krav och riktar in sig på hästböcker och Thinspiration. Oh joy!

Ett gott råd som jag har läst (tror jag) var att man borde skriva sådant som man inte ville visa för sin mamma. Och jag satt faktiskt och skämdes när jag skrev om Fredrick Federleys ändtarmsöppning och tarmludd, så det var lovande. Till saken hör att jag hade börjat intressera mig för, men aldrig läst, grotesk realism. Grotesk realism beskrivs ibland som ett sätt att ta ner potentater och makthavare genom att beskriva deras sjukdomar, sexliv och generella kroppsfunktioner (med inriktning på odör och flytande avsöndringar) på ett synnerligen detaljerat sätt.

Det kom inte som en överraskning när två läsare oberoende av varandra nämnde Nikanor Teratologen (en fin komplimang, antar jag, men jag har ännu inte läst karln). Men jag tonade ändå ner det groteska, det blev för mycket tarmludd i det första utkastet, det skulle fan inte vara för roligt så när någon jämförde texten med Arthur Koestlers Nattklockan tolv på dagen (som har kallats ”semifiktion” om Moskvarättegångarna i Stalins Sovjetunionen) anade jag att jag började träffa rätt: jag ville ha en förlamande stämning av att klassresor bara är möjliga för den som är beredd att sälja sin själ, att på det stora hela erbjuder samhället bara tristess, valium och misär för det stora flertalet människor.

Liknandet med Östeuropa var viktigt. Det finns starka likheter mellan Stalins vidriga socialistiska realism och likriktningen i svensk samtidslitteratur (sug på den …). Den som vägrar falla till föga fastnar i förlagens Gulag – tystnad och isolering. Marknadsliberalismens auktoritära drag skrämmer mig mer än Bengt Ohlssons ”kulturvänster”.

Sammanförandet av det nattliga uppslaget och ungdomstexten räckte inte enda fram, och den trogne kuratorn, Freke Räihä, hjälpte mig på vägen med sitt lysande redaktörsöga. Han gav mig rådet att låta ”hjälten vinna eller förlora på sina egna villkor”. När samme man senare skrev att novellen "slår ut som en ros ur röven" ja, då förstod jag att jag träffat rätt.

Novellen Expedition Federley kan man läsa i Världens Ende #3.

Larvatus prodeo

Igår var Björn Ranelid på författarbesök på utbildningen som jag håller på att avsluta (Författarskolan i Lund). Det var fascinerande. Han var karismatisk, ganska rolig, besatt av de saker man trodde att han skulle vara besatt av, såg barnsligt och ärligt nöjd ut när han fick dra en av sina favoritmetaforer och han talade oavbrutet sanning. Det var besvärande. Besvärande för mig, som sökt mig till skönlitteraturen för att äntligen kunna ljuga ohämmat.

Med denna osakliga inledningen tänkte jag hoppa över till lögnälskande Frank W Lorenzen, utgiven på Trombone förlag, av vilken jag läst Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet: en gestaltad estetik. Om jag förstått det rätt siktar Trombone på att ge ut fler texter ur Ändamålslös ändamålsenlighet. Själv ser jag fram emot essän där Lorenzen hyllar Liza Marklunds Sprängaren som en djärv postmodernistisk text.

Lorenzen har en lekfullhet i förhållande till Sanningen och texten, vilket kanske kan sammanfattas med Roland Barthes ord ur Litteraturens nollpunkt: Hela litteraturen kan säga: Larvatus prodeo, jag stiger fram, i det jag pekar på min mask."

Utdrag ur ... består till stor del av en metatext, en text som påminner om sig själv, som leker med litterära konventioner, pekar på sig själv och driver med sig själv och läsaren. Det börjar som en mordgåta, men snart påminns läsare om att den egenliga mördaren väl kanske är någon helt annan. En underhållningsbödel som inte står Jack the Ripper efter i blodtörst. Kommissarie Blom blir snart desperat och fröken Lindh säger till honom:

"Du kan inte springa ut ur berättelsen, Hr Blom. Det hjälper inte. Det är ju självmord!" Hon förde händerna till munnen och formade dem till en lur. "Du kan inte smita!"

Nå, här kommer två goda betyg till två texter: Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet: en gestaltad estetik har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa.

Sedan vill jag passa på att rekommendera Freke Räihä för att hans texter (nästan) alltid får mig att tänka: vad i helvete var det jag precis läste! Pröva Verksamhetsberättelse ur Arbetets skönlitterära serie Motord.

Förvirring och lust att förfalska kanske inte låter som toppbetyg, men om man uppskattar att läsandet får det att röra sig där uppe är det mycket fina vitsord.