Mitt varumärke är en katastrof

”I mitt fall är det jag själv som är mitt varumärke.”

Orden är Emelie Schepps. Jag känner ett fysiskt obehag av dem. De sätter sig i magen. Inte så mycket för att jag tycker synd om henne. Snarare över sakernas tillstånd. Jag vill argumentera emot, men egentligen har hon väl rätt. På sätt och vis. En bok är en vara. Som då säljs på sitt varumärke: författaren. Eller? Jag vet inte. Kanske är det berättelsen som är varumärket, språket, ämnet, eller vad som är just den bokens starkaste kort. Jag vill ändå att de ska separeras: människor är människor, varumärken är varumärken. Samtidigt har jag inget problem med att säga att min arbetskraft är en vara. Men arbetet säljer man inte hela dagen. Jag tänker på Breivik. Hur han raderade alla fula bilder på sig själv och tog sina varumärkesporträtt klädd i sin hemsnickrade uniform. Han visste hur han ville framstå.

”Varumärket kan skadas om den man möter ger ett dåligt intryck, klär sig fel, eller inte alls är tillmötesgående.”

Måste jag sluta använda min urtvättade ”Satan anländer i Moskva”-t-shirt?

Kanske beror obehaget på mig själv: jag vet att framgång föder framgång. Säljer man många böcker kommer lätt fortsätta sälja många böcker: och då ska man vårda sitt varumärke. Inte lägga ut fula bilder, tänka på vad man säger, le mot kameran, skaka hand och dricka vin med rätt personer. Författaren som lever och andas framgång. Jag har ju sett alla författarporträtt med storleende vinnare. Och även om skriva är det jag helst av allt vill göra har jag svårt att förmå mig till att skönmåla. Ett varumärke som skulle gynna mig skulle med resonemanget, jag är mitt varumärke, innebära en livslögn. Samma sak gäller tusentals andra frilansare och ensamföretagare. Men livslögnen lockar. Jag har enskild firma och har beställt ett kontokort. Jag kan vifta med kortet och säga: ”Jag tar det på firman!” Tanken är lockande och jag skäms över lockelsen. Kortviftande skulle nämligen ge intrycket av att mitt skrivande är en stor ekonomisk framgång. Vilket är fel. Jag tjänade mer pengar både som bagare och som kock. Jag kan naturligtvis säga att ”jag är inte mitt varumärke”, men vi bestämmer inte själva våra roller i det här samhället. Det är bara en liberal myt.

Längre in i intervjun inser jag att mitt varumärke är en katastrof, vilket helt logiskt betyder att jag är en katastrof. Den första boken var en roman med ett visst stuk, den andra kommer snart och är helt annorlunda: noveller istället för roman, ingen koppling mellan omslagen, två olika förlag.

Vad ska jag göra åt det? Jag tar en kopp kaffe till och funderar. Den finns ändå något djupt behagligt med att skjuta sig i foten. Jag trivs inte i en värld där människor är varumärken, och det är jag inte ensam om. Det kanske kan bli något: de missanpassades gemenskap.

Det här var min senaste krönika i Arbetaren.

Mer Park Hotel än Kortedala

Senaste krönikan i Arbetaren

Spårvagnen går från Kortedala mot Tynnered, tiden går mot midnatt. Ett kompisgäng, tjejer och killar, ramlar på vagnen. Scenen känns igen. Man drar sig in mot centrum för att festa. Jag är i Göteborg för bokmässans skull, men har besökt polare. På mässan har Alex Schulman och Sigge Eklund en egen upphöjd scen, en våning över alla andra.

En av killarna på vagnen har däckat. Hans kompisar försöker få upp honom på ett säte. De örfilar honom. Det hjälper inte. En av dem ringer efter ”något som piggar upp honom”, men verkar inte nå fram. De är inte hotfulla, inte alls, men jag har svårt för grupper med fulla ungdomar och funderar på att flytta på mig. En pundare sitter en bit bort. Han tjuter av skratt åt killen som har däckat. ”Han har rökt för mycket ganja, han har druckit för mycket, ge han en panna, ge han stesoliiiiid, ge han amfetamiiiin”.

Färden in från en kranskommun eller en förort är speciell. Det kan vara sista gången inatt som kompisgänget är samlat. Jag kommer att tänka på egna resor från periferi till centrum och Ebba Gröns Hat & Blod som sammanfattar dessa kaotiska utflykter. ”Det är gänget ifrån förorten som slår sig blodiga av hat, samma blinda raseri, samma blinda hat.”

Situationen börjar bli ohållbar. Hållplatserna passerar en efter en. Vad göra med honom som däckat? Någon vill vända tillbaka med honom, han blir nedröstad. Någon vill dumpa honom på en bänk, han blir tack och lov också nedröstad. Fortsätter man in kommer han inte komma in någonstans, ingen annan heller, han hamnar antagligen i fyllecell. Pundaren har inget uppåttjack, uppenbarligen inte jag heller. Vänder man tillbaka är kvällen slut. De går av på Avenyn och tar honom med sig. Vänskapen vann.

På två olika stationer kliver två nu nyktra narkomaner på. De har inte sett varandra på länge och är en hjärtevärmande syn. De diskuterar sin vård, sina försök att sluta, sina snedsteg, det är pulver, subutex och tram. En av dem har ett laminerat kort med en röd och en grön sida. På den gröna har han skrivit upp positiva saker som händer om han inte drar den där linan, på den röda de negativa: återfall, ångest, inte träffa sin bror, och så döden då, förr än senare.

Jag sover hos en väns svärföräldrar. Väl hemma i Malmö dricker jag kaffe och läser jag en kolumn av Alex Schulman. Den handlar om bokmässan. Han målar upp en effektiv bild av en lugn och sansad mässa, och som kontrast hur det går till på Park Hotel på Avenyn under en lördagskväll: en full poet, en författare som skryter, ett par som hånglar (trots att de jobbar på olika förlag!). Det finns ”ingen annan plats där man bättre kan studera det mänskliga psyket”.

Det är så naivt och medelklassigt att jag börjar skratta. Men tyvärr tror jag att Schulman är ganska representativ för litteratur-Sverige. Det är mer Park Hotel än Kortedala.

Att växa tillsammans

Krönika i Arbetaren

”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få syssla med att lära ut istället för att uppfostra. Jag förstår lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?

Många av uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något väsen av sig med väluppfostrade barn. Hur blir man som människa av att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, MalinBirgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer pasta istället?”

Var det bättre förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör. Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa jagade in honom i snickarboa.

Jag tror att de föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för de barnen.

Hur kan då samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra. Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. När Folkpartiet besöker Allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:

”Många var skeptiska och trodde att eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”

Att tro på människor. Även barn. Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det också. Och växa tillsammans.

Ett under att ingen dog

Senaste krönikan i Arbetaren (nästa kommer på fredag)

Polisen har mördat en av oss, det var vad jag trodde när demonstranterna i Limhamn skanderade ”Mördare!” åt polisen. Jag var inte på demonstrationen mot Svenskarnas Parti utan följde genom tidningarnas liverapportering. Denna gång var det inte sant, men för att citera läkarstudenten Kajsa som hjälpte de skadade ”Det är ett under att ingen dog.”

Vi minns bilderna: polisen red och körde över människor, batongslag mot huvuden, blodet på gatorna. Många menar att polisinsatsen urartade fullständigt. Det stämmer inte.

Problemet är inte att insatsen urartade, utan att den artade sig planenligt. Eller för att citera polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford ”Det här är vårt sätt att arbeta, att splittra en folkmassa med fordon och hästar”.

Det här är vårt sätt att arbeta … detta arbetssätt är livsfarligt. Ja, de som försvarar polisinsatsen bör tänka på det. Kavallerichocker, att köra in i folksamlingar med bepansrade bilar och batongslag mot huvudet är potentiellt dödligt våld. Och mig veterligen har vi inte dödsstraff i det här landet.

Problemet är inte insatsen i Limhamn som isolerad händelse, utan att det är såhär taktiken ser ut. Polisens taktik mot folksamlingar fungerade inte dåligt i Limhamn, utan det är precis så den fungerar.

Och eftersom ett plus ett blir två är det bara en tidsfråga innan polisen dödar någon vid en sådan här insats. Det blivande dödsoffret kommer troligen inte vara en demonstrant. Det blir förmodligen en fotbollssupporter. Det är vanligtvis de som står i ridlinjen. Det unika med Limhamn var inte polisens taktik, utan att taktiken här filmades och fotograferades ur alla tänkbara vinklar. Det unika var också att en journalist, Dag Ankarsen på Skånskan, dissekerade polisens lögner om gatstenar och attackerade ambulanser.

I twitterflodvågen efteråt vittnade många fotbollsfans om att de kände igen sig: ”Polisens beteende idag är inget undantag, välkommen på derby eller match mot lag i skåne/gbg. Polisväsendet måste reformeras.”

Demonstranters och fotbollshuliganernas våld då? Ska jag inte ta avstånd från det? Nej, det ser jag ingen anledning till. Det kommer då och då att finnas stökiga eller våldsamma folksamlingar, det är en annan fråga än hur polisen hanterar dem. Det vore absurt att bedöma polisen efter hur de behandlar lydiga medborgare. Det är polisens lagliga rätt att använda godtyckligt våld mot folksamlingar som behöver begränsas. Och det behöver göras innan någon dör. Det blod som spills färgar inte bara den enskilda polisens händer, utan också de som sitter i polisledningen, politikerna, och de som reflexmässigt försvarar de statliga våldsverkarna.

Den här dagen mördade inte polisen, men om samma taktik fortsätter är det bara en tidsfråga.

Antifascism och självförsvar

Krönika publicerad i senaste numret av Clarté:

Nassarna har attackerat Glassfabriken!

Jag minns det som i går, men det var över sex år sedan, jag minns det för vad som hände för några veckor sedan, för Showan. Telefonsamtalet fick mig att, efter en viss tvekan, cykla ner till Glassfabriken. Några poliser syntes inte till. Inte heller några skribenter som hatade mina åsikter men som var beredda att dö för min rätt att framföra dem. Precis som för några veckor sedan hade nazister tagit sig till Möllan för att hitta någon att attackera. Ingen hade varit där och de hade krossat rutor i stället. Det är ingen slump, det är ett återkommande mönster. Nu som då. Jag satte inne på kaféet när nästa larm kom, denna gång mer akut: De kommer.

Vi skyndade oss ut. Det är bäst att möta dem på gatan. Är det illa kan vi fly. Inne i en lokal kan vad som helst hända. Nassarna var ett tjugotal. Med tanke på att de kastade sten och flaskor var det svårt att tro att de ville dricka bryggkaffe med sojamjölk. Men vi försvarade oss, och när nazisternas medhavda ammunition var slut vände de och sprang. Några av dem tog sin tillflykt, eller reträtt enligt dem själva, till vårdcentralen Eden, en vårdcentral som varit nedläggningshotad ett par år tidigare. Hotet hade avvärjts genom protester från de boende. Vi, jag var då med i Autonomt Motstånd, hade varit med i protesterna och hjälpt till med mobiliseringen. När nazisterna skrev sin rapport om konfrontationen senare så hävdade de att vi inte vågat följa efter dem in på vårdcentralen. Det är naivt från deras sida, det visar hur dåligt de känner oss, men visar också på en skillnad mellan kålsupare och kålsupare. Man går inte in och slåss på vårdcentraler. Där finns gamla och sjuka. Man går inte in och slåss på en vårdcentral där man tillsammans med brukare och personal kämpat mot dess nedläggning. Så viktiga är inte nazister. Inte ens om de precis försökt kasta sten i huvudet på en. Vi är inte som de, vi har inte den hänsynslösheten, inte det förakt för svaghet som krävs för att gå in och slåss på en vårdcentral.

Ibland är det viktigt med antifascism, men som bäst är det ett nödvändigt ont. Det är viktigare att kämpa mot den politik som göder de fascistiska grupperna: mot nedskärningar, mot högerpolitik, mot rasism och för jämlikhet. Eller som i Showans fall: att bilda Fotbollssupportrar mot homofobi.
Det är bättre att vi räddade vårdcentralen Eden än att vi jagade in nazisterna där.
Även om det sista också var nödvändigt.

Henrik Johansson bor i Malmö och debuterade 2013 med romanen Av kött och blod (Federativs förlag).

Upplopp på Möllevången - artikel i Sydsvenskan

Angående kulturskribenters maktlöshet

Planen är att det mesta jag skriver ska komma upp på bloggen förr eller senare. Det uppdraget har jag misskött på sistone, men här kommer senaste krönikan från Arbetaren.

Kulturskribenten har inte makten

Jonas Thente har skrivit en text i Dagens Nyheter där han menar att näthatarna inte är ett demokratiskt problem, problemet är snarare politiska kulturdebattörer, i synnerhet på vänsterkanten. Han kopplar ihop näthatarna med fabriksnedläggningar och frånvaron av representation av arbetarklassen i det offentliga samtalet.
Jag arbetade på en brödfabrik och blev uppsagd när fabriken lades ned. I samband med nedläggningen uttrycktes en hel del anonymt hat genom brev och klotter. Det vet jag säkert eftersom jag själv anonymt gav utlopp för en hel del hat. Mig veterligen var det ingen som riktade detta hat mot Maria Sveland och hennes underliv. Hon hade ju inte ett skit med nedläggningen att göra. I stället var det företagets ledning som fick skit. Ni vet: de ansvariga.
Jag kan inte minnas att vi någon gång diskuterade en kulturdebatt. Arbetarrörelsen fick en del kritik, regeringen fick kritik, företagsledningen fick mycket kritik. Arbetare är inte idioter. Vi diskuterade aldrig ”den intellektuella vänsterns svek”, för det är en helt ointressant fråga i samband med att ett företag köper upp 24 fabriker och lägger ned 17 av dem. Bor man på kultursidorna kan man lätt få intryck av att kulturdebattörer har makt. Så är det inte. Som makthavare betraktade är kulturskribenter oerhört maktlösa.
Att ge 160 bagare sparken är makt, att höja hyran för folk, att vräka dem, att fängsla, att skicka dem ur landet, att anställa, att leda och fördela arbetet, att stifta lagar, att driva skolor. Det är makt. Att skriva en krönika? Not so much makt. Skribenter kan ha inflytande, men makt är något annat. Makt är att kunna tvinga sin vilja på människor.
Thente menar att arbetarklassens bristande representation är ett problem, men arbetarklassens stora problem ligger inte i att den saknar representation. Representationen en del av problemet. Problemet är att arbetarrörelsen har tagit makten från vanliga människor och gett till politiker och tjänsteman, att ersätta dem med lojala intellektuella är helt meningslöst. Vill man förändra världen och sin egen situation måste man förlita sig på sin egen oförmedlade styrka. Inte välvilja från kulturskribenter.
På bageriet diskuterade vi aldrig möjligheten att få mer medial uppmärksamhet. Däremot dök tankar om strejk och fabriksockupation upp ibland: maktmedel.
Det blev aldrig något av. Vi var väl för vana att höra våra åsikter formuleras av andra, se våra handlingar bestämmas av andra.
Det allt övergripande demokratiska problemet är varken näthatarna eller den intellektuella vänstern. Det är bristen på ekonomisk demokrati som är det demokratiska problemet. Problemet är att kapitalism är oförenligt med ekonomisk demokrati.

Denna krönika gjorde också att jag fick en stilfull bild av Den ömhet du är värd:

Zlatan på bageriet

Krönika i Arbetaren.

Zlatan Ibrahimović gjorde sitt första allsvenska mål för Malmö FF den 30 oktober 1999. Han hade fyllt arton samma månad. Själv var jag tjugosex år och jobbade på ett nedläggningshotat bageri i Malmö. Det blev snart uppenbart att Zlatan var en talang utöver det vanliga och på bageriet var han en av ljuspunkterna för de nattarbetare som höll på MFF. När Zlatan idag blir hyllad för Volvo-reklamen med jakt, natur och nationalsång är det lätt att glömma att många avskydde honom på den tiden. Det vill säga: fler än idag.

På Wikipedia skrev någon att han ”har en fräck och arrogant spelstil”, det var vardagsmat, men undantaget här var att det bidraget till Wikipedia var skrivet från Riksdagens ip-adress. Han påstods ha en kriminell bakgrund. För många av mina arbetskamrater, många av dem invandrare, var det självklart att åsikterna hörde samman med Rosengård och rasism. Han blev en ikon, på gott och ont. Han var arton år och fick representera något helt annat än en galet duktig ung fotbollsspelare. Han fick vara hopp och hot.

En av mina arbetskamrater höll inte med om han var något speciellt. ”Många killar var lika bra som Zlatan”, sa han buttert. Ingen sa emot honom. Inte för att de höll med, utan för att han själv hade varit tvungen att börja jobba på bageriet istället för att satsa på fotbollen. Han försörjde sina föräldrar och sina småsyskon.

Något år senare var Zlatan och en kompis ute och trakasserade torskar, sexköpare, på Malmös prostitutionsstråk. Zlatan påstod sig vara civilpolis och kanske-torsken åkte därifrån i bil i hög hastighet. Mannen visade sig vara pingstpastor, som enligt egen utsago enbart skulle hjälpa den prostituerade han talade med. Pastorn polisanmälde tilltaget och Zlatan var i blåsväder igen. En av bagarna skrattade så att han trillade ner på golvet och Zlatan blev misstänkt för Ofredande alternativt Föregivande av allmän ställning. Jag vet inte. Tror man att en nittonårig Zlatan kan vara civilpolis har man inte träffat många poliser i sitt liv.

Zlatan var yngre, yngre än mig, yngre än mina arbetskamrater, varav många ändå hade träffat honom. De hade bott i samma kvarter, spelat i samma klubb, gått på samma skolor. Men det var deras småsyskon som var jämnåriga med Zlatan.

”Min lillebrorsa berättade att de varit ute och flippat med Zlatan”, sa en från packen. ”Jag sa till honom att de ska ge fan i Zlatan. De ska se till att han inte hamnar i problem, inte ställa till det. Zlatan har en chans.”

Det finns en värme i de orden. En omtanke dels om personen Zlatan, men också för de han tvingas representera. Men det finns också något fruktansvärt tragiskt med orden:

För det är sant att Zlatan hade en chans, och det är sant att många andra inte har det.

Bonjour, yxskaft!

Veckans krönika i Arbetaren:

Igår fick jag besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter. Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.

Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!

Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.

Eller såhär: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen idag sliter ut sig).

I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

P.s. Alice Munro hyllas. Jag säger inte emot. Men mitt blygsamma förslag till de hyllande tidningarna är också att 1) publicera noveller och dikter och 2) betala ordentligt.

Förra veckans krönika i Arbetaren:

Det kan inte fortsätta så här

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider sig tanterna av skratt. Ja, se karlar…

Under frågestunden inser jag att jag varit alltför självcentrerad. Jag har pratat om mig själv och mitt skrivande. Frågorna handlar om mygel, ­arbetsvillkor, machokockar, stress och under­bemanning. Publiken nickar igenkännande åt mina ord och sina egna berättelser. Vi pratar om arbete. Vi pratar om nedskärningar i vården. Den onda spiral där underbemanning och arbetslöshet är två sidor av samma mynt. Chefer som hetsar upp tempot och skär ned på bemanningen samtidigt som, och på grund av, att folk går ­arbetslösa och varje anställd är lätt att ersätta.

”Det kan inte fortsätta så här”. Hon är lärare och har precis sagt upp sig och blivit ersatt av personal som inte kan lika mycket. Hon berättar om att tiden för planering skärs ned till ett minimun, nej – lägre än ett minimun. Planeringstiden är för snål. Man måste antingen slarva eller jobba gratis för att ”klara” det arbete man är satt att sköta, och ofta brinner för att sköta. Tills man inte orkar längre och går in i väggen eller säger upp sig, för att ersättas med en ny våg av självmordskandidater.
Väl hemma slår det mig: om lärare säger upp sig, om sjuksköterskor går in i väggen: hur desperat är då inte situationen för eleverna, för patienterna?

I fredags, mitt i lunchen, gick hundratals ­demonstranter till Region Skånes tält på Malmöfestivalen och sade till politikerna att nu är det nog med nedskärningar. Det kan inte fortsätta så här. Rörelsen som försvarar sjukvården i Skåne imponerar. För första gången på länge känns det som att vårdpersonal och patienter, nuvarande som framtida, samarbetar stort. Jag var en av demonstranterna, Vårdförbundet backade ur. De kunde inte stödja kravet på att regionstyrelsens ordförande, moderaten Pia Kinhult, måste avgå. Vi fick ballonger och släppte upp dem på given signal. 640 ballonger. En ballong för varje saknad kollega. Antalet anställda på Skånes universitetssjukhus har minskat med 640 sedan anställningsstoppet infördes i augusti 2012. Det är en galen siffra. 640 på ett år. Jag blir helt matt av att tänka på det.
Det finns en tung, desperat krismedvetenhet över att välfärden håller på att monteras ned, att ”arbetslinjen” innebär att tumskruvarna dras åt än hårdare på arbetsplatserna och för de arbetslösa.

Allt fler människor förstår att ”Det kan inte fortsätta så här” – nu måste vi omsätta de orden i handling.

Bilden snodd från Röda Malmö

Därför måste vi skriva om klass

Veckans krönika i Arbetaren


Sedan jag sade upp mig från mitt kockjobb och började skriva romaner har jag tänkt mycket på skrivande. En av frågorna har varit: Kan litteraturen förändra samhället? Och som en följdfråga: bör arbetarrörelsen, som jag är en del av, publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur?
Att litteratur kan förändra kan låta diffust, men det skulle betyda att böcker kan få människor att diskutera, analysera, tänka och att dessa tankar leder till handling. Man läser om några som vågar kräva skyddsutrustning och tar sedan mod till sig.

I en recension av min debutroman, Av kött och blod, påstår Annelie Jordahl att det är så. Inte bara generellt utan att ”Den här välskrivna debutromanen kan ingjuta livsmod ute på arbetsplatser”.
Jag hoppas att det är så. Men jag tvivlar. Ständigt.

För den som skriver om klass och om arbete är tvivlet en given följeslagare. Jag postar mitt manus och tänker: Hur fan skall en förlagsredaktör kunna relatera till skärsår, hettan, kökslavarnas jargong? När refuseringarna regnar in är det en bekräftelse på det irrelevanta i att skriva om underordning och kroppsarbete. När ytterligare en roman om medelklassens misär kommer ut är det nästa bekräftelse. Ingen är intresserad. Inte vi själva heller.

”Om man är dubbelt så bra på basket kanske de snackar med en.” – Orden minns jag från en ungdomsbok om indianer i USA. Så känns det att skriva en roman med arbetare i huvudrollen. Och det är sant.
De svenska arbetarförfattarna är de bästa det här landet har frambringat inom litteraturen. De var tvungna. Vi är tvungna. För att tvinga oss fram i den litterära offentligheten måste vi skriva bättre. Och det gör vi. Klass kommer bli ett centralt tema. Det är bra, men anledningen är dålig. Det kommer handla om klass för att klassklyftorna ökar dag för dag.

Då: Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson.
Nu: romaner av Kristian Lundberg, Åsa Linderborg, Susanna Alakoski. Poeter som Jenny Wrangborg, Emil Boss, Cecilia Persson, Johannes Anyuru. Men också vågen av serietecknare som sprängt gränserna för vad serier kan vara: Sara Granér, Henrik Bromander, Sara Hansson, Liv Strömquist. Och tusen andra.

Men jag sitter på bussen, och tvivlar. Då läser jag i Metro om de exempellösa framgångarna för EL James erotiska roman Femtio nyanser av honom. En kvinna som säljer sexleksaker bekräftar journalistens frågor: Ja, folk köper mer s/m-attiraljer nu, och kundkretsen ökar. Gamla Agda och Gunnar letar sig fram till piskorna och handklovarna.
Om en bok kan få folk att köpa lack och läder, nog fan kan den få något att våga säga ifrån på jobbet eller trycka in nödstoppet. Litteratur kan förändra.
Arbetarrörelsen bör publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur.

Relaterat:
Arbetarlitteratur - några tankar
Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Lång väg från Eritrea till Partille

Peter Englund skrev en gång att det är ”lätt att bara ta yttrandefriheten för given, om man aldrig behövt pröva på dess motsats”. Han pratade naturligtvis inte om Sverige, eller om arbete. Han pratade om Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea. Stina Lundberg Dabrowski, ordförande i Publicistklubben, talar däremot om yttrandefrihet i Sverige, men naturligtvis inte om arbete. De största hoten mot yttrandefrihet är, enligt henne, näthatarna och konsensuseliten. Ett faktum hon undviker är att det på våra arbetsplatser råder en skriande tystnad. Eller för att citera en anonym förskolefröken med några få år kvar till pension: ”Det har blivit så tyst på våra arbetsplatser”.

Det är lång väg från Eritrea till Partille. Men frågan är om det inte är ännu längre från Publicistklubben till Partille. Efter ett kritiskt brev till ledningen för det LSS-boende där Atbin Kyan är skyddsombud stängdes Atbin av från arbetet. Hans kollega Iraj Yekerusta stängdes också av.

Det är för jävligt, men inte speciellt ovanligt. Det ovanliga är i stället att avstängningarna ledde till protester och motstånd. Personalgruppen mobiliserar och organiserar. Man har heller inte nöjt sig med att hålla sig inom arbetsplatsens väggar utan fört ut kampen på gator och torg. Man har inte ens nöjt sig med gator och torg utan gått sig in Partille i kommunfullmäktige och tagit över mikrofonen.
Det råder en tystnad kring yttrande­friheten. En tystnad som förtiger något grundläggande i det här samhället: att fri­­heten är friare för de med makt och pengar. Det är lögn att tala om en frihet om den inte delas av alla, det är lögn att tala om yttrandefrihet när man måste vara tyst om arbetet.
Att det inte råder någon yttrandefrihet är inte min privata åsikt, utan något Arbetsdomstolen slagit fast i konflikten mellan Gambro och Malmö Industriarbetarsyndikat:
”Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är inte tillämpliga i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda på den privata sektorn.”
Arbetsdomstolens ord föll inte för döva öron. Svenskt Näringsliv upprepade dem ordagrant i ett cirkulär där man uppmanade sina medlemmar att förbjuda politisk verksamhet på arbetsplatserna.

Liberaler och andra ivrare av yttrandefrihet brukar hävda att de må hata ens åsikter, men är beredda att dö för ens rätt att framföra dem. Jag tror inte vi får se speciellt många dödsföraktande liberaler i den här frågan, men möjlighet saknas inte.

Den 21 maj kommer kommunfullmäktige i Partille att ha möte. Med krav på att Iraj och Atbin ska få jobbet tillbaka samlas vänner av yttrandefriheten på Partille Kyrkotorg klockan 17. Det skulle förvåna mig om Stina Lundberg Dabrowski är där, men jag hoppas att du som läser detta går dit och tar med dig vänner och arbetskamrater.

Henrik Johansson

(Det här var förra veckans krönika i Arbetaren)

En unik vara

Senaste krönikan i Arbetaren.

Oxfilé, hummerfond, selleri. Det finns många varor i ett kök. När en stressad chaufför levererar oxfilé eller smörfisk börjar hanteringen. I en perfekt värld läser någon på följesedel. Är det rätt saker som kommit? Vilken temperatur har de? Är emballaget helt? Sedan lassas det in i rätt förvaringsutrymme. Saffran i torrförrådet. I grönsakskylen hamnar sellerin. Kocken packar upp multen och lägger i rena bleck innan fisken hamnar i fiskkylen. Till frysen det frysta.

Fisken märks enligt dokumentet Rutin för spårbarhet. Fisken skall förvaras i högst 2 grader Celsius. Hackade grönsaker i högst 4 grader.

Kökspersonalen tar fram varorna och tillreder dem. Det är viktigt att undvika korskontamination: att bakterier eller virus sprids mellan olika råvaror och livsmedel samt till och från människor. Calicivirus, campylobakter och salmonella. Det är viktigt med rena arbetsredskap, personlig hygien och separata skärbrädor för olika livsmedel (det finns det sällan).

Råvarornas hållbarhet skiftar. Även när det gäller samma råvara. Skiftningarna kan bero på ålder och kvalitet, samt flera andra faktorer. Är krögaren för snål kanske han köper in ett stort parti billigt som inte hinner ta slut innan det blir dåligt. Det ska mycket till innan krögaren vill kassera något. Dålig lukt sköljs bort. Mögel skärs bort. Med risk för sitt jobb slänger kockarna mat som krögarna vill sälja. Det är ren matematik eftersom det är riskabelt att skicka ut mat som någon kan bli magsjuk av. Fel förvarade eller slarvigt hanterade varor kan förstöras.

Varor skämtar man inte med. En förstörd entrecôte kostar stora pengar och måste hanteras med varsamma händer. Det finns dock en vara som får tåla en mer omild behandling än andra. Som dagligen kan få utstå temperaturskillnader på 50 grader eller mer. Denna vara undslipper den minutiösa granskningen i flödesschemat. Livsmedelsverkets detaljerade egenkontroll tar inte upp varan.

Servitriser, kockar och ekonomibiträden är varor. De håller i allmänhet några år men när de förstörs är de svåra att reparera. Väldigt få jobbar till 65. Om de går sönder är det inte så farligt för krögaren. Det är bara att skaffa en ny. Deras krav på nya kläder, ordentliga fläktar eller mindre buller kan man i allmänhet strunta i. Det gör inte att man riskerar några nämnvärda förluster.

Det finns något unikt med den sista sortens varor. De kan ta de andra råvarorna och förvandla dem till livsmedel. De kan sälja dessa livsmedel. Då kan de skapa ett värde som är större än priset på råvarorna och sina egna löner tillsammans. Även om man räknar in priset för el, lokaler och maskiner som inte är av kött och blod. Genom sitt arbete har de skapat värde. Det värdet tillfaller krögaren.

Så behöver det inte vara. Inte i en perfekt värld.

Det handlar inte om amerikansk företagskultur

Krönika i Arbetaren:

Den senaste månaden har ”Dokument Inifrån” visat dokumentärer om hur det är att arbeta på McDonalds och Phone House: företrädesvis unga arbetare har hånats, förnedrats och hetsats av sina chefer. Bland annat tvingades en kvinna göra rent en toalett med en tandborste och grova påhopp har varit mer regel än undantag. Företagens ledningar har svarat att påhoppen har varit undantag och inte regel.

Mitt första jobb var på McDonalds och även om vi inte var riktigt så hårt utsatta var det nog för att dementera att det inte finns något systematiskt och strukturellt problem. Problemen hänger dock mer ihop med kapitalismen än med ”amerikansk företagskultur” eller just den hamburgerkedjan. Visst har de enstaka småpåvarna agerat som svin, och det skall inte tolereras, men de bär inte ensamma på ansvaret. Med hög arbetslöshet och ett jobb som inte kräver längre utbildning blir personalen lätt utbytbar. Det innebär inte bara att man tar vilket skitjobb som helst, utan framförallt att man tar vilken skit som helst på jobbet. I de här jobben är sättet att få folk att arbeta hårdare en direkt kontroll utövad av närvarande chefer som, i och med rätten att leda och fördela arbetet, har mycket stor makt till sitt förfogande. Mot såväl tillfälliga som fast anställda. En makt de har krav på sig uppifrån att utöva. De man väljer till utnämna till lägre chefer har de ”kvaliteter” som krävs: de slickar uppåt, sparkar ner och gillar att utöva makt. De har ofta en lön baserad på vilka resultat de kan tvinga igenom.

Som arbetare finns det inte många medel att sätta emot. Den form av ”whistleblowing” (att påkalla medias uppmärksamhet) som använts kan uppmärksamma problemen men gynnar knappast den som blåser i pipan. På sikt är det bara samhörighet och solidaritet med arbetskamraterna som fungerar. Målsättningen måste vara att småcheferna ska vara räddare för arbetarna på golvet än ledningen. På många av de här arbetsplatserna jobbar man tät med chefen och umgås kanske även privat. Cheferna har varit längre på arbetsplatserna och jobbat sig upp, de kan ofta alla knepen och behärskar arbetet väl. Då är det svårt att dra ner på tempot och undanhålla kunskap från ledningen. Social utfrysning är ett användbart medel. En kockkollega berättade om en köksmästare som skällde ut en kock efter noter – för att sedan få finna sig i att bli ignorerad, ingen lyssnade och ingen svarade på frågor: hoppar du på en av oss får du alla mot dig.

Krönika publicerades i mars 2011.

Att laga mat till anorektiker

Senaste krönikan i Arbetaren:

LO slår ett slag i luften

Åtta av tio svenskar är emot att kapitalister skall kunna tjäna pengar på vård och omsorg. Pressade av den opinionen har LO delat ut ett mäktigt slag i luften: kommuner och landsting styrda av högern eller högersossar ska kunna strunta i det. Mitt tillägg till debatten får i dag bli att dela med mig av mina erfarenheter.
Mitt första jobb som nyutbildad specialkock var att laga mat till patienter med ätstörningar: anorektiker och bulimiker. Kokerskan jag vikarierade för förklarade att jag inte fick ta kritiken personligt, och att vissa rätter var svårare än andra. Min oxbringa med pepparrotssås är nog än i dag den minst populära rätt jag någonsin lagat. Hade det varit i dag hade min arbetsgivare, med nyspråk, kallats ”välfärds­bolag”. På den tiden var det helt enkelt ett privat företag som hade vunnit upphandlingen. Och som alla vet vinner man upphandlingar inom vård och omsorg genom att erbjuda mest för minst pengar. Hur det går ihop är det än i dag ingen som vet. Fast går ihop gör det ju, för ägarna i alla fall.

Arbetet var inte speciellt svårt. Det var ungefär 15 patienter, samtliga tjejer, som var där på dagtid och under den tiden skulle de ha frukost, två mellanmål och lunch. Som professionell kock är det ganska få att laga mat till, vilket var bra: då hade jag mer tid att få maten att se snygg ut och bli god. Det var snygga kontorslokaler som var centralt belägna. Vilket betyder att det inte egentligen var en bra lokal att laga mat i. Torrförrådet låg i källaren. Det var det enda jobb jag haft där man skämtade om kognitiv beteendeterapi på firmafesterna.
Allting flöt på. Jag lagade mat och tjejerna fick förtroende för mig efterhand. Ingen mer oxbringa. Till slut blev det dags för ny upphandling. Den förlorade man. Konsekvenserna för patienterna blev att de skulle till nya lokaler i en ny stad, få nya terapeuter, nya rutiner och nya arbetsmetoder. Jag sökte jobbet som kock där också, men ville inte att en del av min arbetstid skulle gå till pedagogisk matlagning. Jag har ingen pedagogisk utbildning och var ärligt talat inte speciellt sugen på att laga mat tillsammans med patienterna med ätstörningar.

Det jobbet är min enda erfarenhet av att jobba i en upphandlad verksamhet, och folk brukar ha mycket frågor när jag berättar om att jag lagat mat till anorektiker och bulimiker. Kvar från jobbet har jag en massa historier och vetskapen om hur jävla dumt det är med privatiserad vård. Det innebär sämre förhållanden för de anställda, ett osäkrare jobb. Och för en patient med skört psyke kan det betyda att hela deras tillvaro slits sönder. Det finns en anledning till att åtta av tio svenskar är emot vinster inom vård och omsorg.

Gift bort Madeleine med en kinesisk partipamp

Krönika i Arbetaren:

Jag har i en tidigare krönika föreslagit att den svenska monarkin ska privatiseras. Det var ett ovanligt idiotiskt förslag. Kungahuset bör istället drivas enligt urgamla svenska traditioner. Ekonomiskt sett vore det oansvarigt att avskaffa monarkin. Kungahuset är en av Europas billigaste och vad de tillför till varumärket Sverige går inte att överskatta. Jag kan till och med tycka att sparsamheten ibland blir absurd: till exempel döptes Estelle i samma dopklänning som mamma och morfar. När man inte ens köper nytt till den blivande regenten går man de asgamar till mötes som gapar om att apanaget skulle vara ”socialbidrag”.

Att modernisera kungahuset är att riva undan den grund varpå samhället vilar. I dessa splittringens tider är istället en återgång till det gamla önskvärd, men vi måste också lära av äldre, framgångsrika monarkier.

Jag tänker främst på den habsburgska monarkin. Habsburgarna var ingen betydande militär makt, precis som Sverige inte är det, utan ett sängvägens imperium som gifte sig smart och på det sättet konsoliderade sin makt och säkrade sitt territorium.

Och här måste vi kungavänner sätta ner foten: att gifta bort Madeleine med en amerikansk hedgefondkapitalist är slöseri med inflytande och skattemedel, vi har ju haft en mesallians med USA i alla fall sedan det var överdrivet klart att Tyskland skulle förlora andra världskriget.

Idén om att kärlek och äktenskap hör ihop är en hopplöst modern konstruktion. Visst, om pöbeln vill gifta sig med varandra spelar det ingen roll. Enkla personer saknar betydelse för rikets framtid. Men det blågula blodet måste styras med stark och försiktig hand. Allt annat urholkar tron på monarkin. Det vore mycket lämpligare att gifta bort Madeleine med någon av de kommande eller varande supermakter som vi har en svagare relation till. Kanske en rysk oligark för att trygga oss från ett anfall från den ryska björnen? Varför inte en kines? Kina lär vara den stjärnan om 20-30 år. Jag har alltid tyckt att Madeleine klär i rött. Många experter delar min åsikt på den punkten.

Harvardakademikern Doktor Robert Epsteins forskning visar att arrangerade äktenskap håller betydligt bättre än sådana som grundas av flyktiga lustar. I ”kärleksförhållanden” minskar känslorna med så mycket som 50 % på 18 månader, medan kärlek i arrangerade äktenskap tenderar att växa! En kunglig skilsmässa hade fått för katastrofala följder för varumärket Sverige.

En lycklig slump har gjort att Carl Philip är bisexuell och det ökar hans chanser på den kungliga köttmarknaden. Nu är vi tyvärr fortfarande beroende av olja, och kan vår framtida oljetörst säkras av att Carl Philip hamnar i ett saudiarabiskt harem är det ett billigt pris att betala.

Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Veckans krönika i Arbetaren:

Var finns arbetarlitteraturen på Bokmässan i Göteborg?

I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande ­organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns ­eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och ­gemensamma intressen och erfaren­heter.
Men för att dessa gemensamma ­erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen ­arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den ­minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.

All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det ­genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.

Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.

Arbetet har nu en artikelserie om arbetarlitteratur. Här en länk till den avslutande delen. Läs även några tankar om arbetarlitteratur.

OS - en säker affär

Det finns flera skäl att glädja sig åt den idrottsfest som OS är. Gårdagens final i 200 meter och världsrekordet på 800 meter var den dagens höjdpunkter. En annan anledning att glädja sig är säkerhetsarbetet under byggandet av arenorna.

Man brukar ge skribenter rådet att skriva om det som gör ont, men det rådet följer jag för det mesta inte. Det finns ett visst ämne jag väljer bort: dödsolyckor på arbetsplatsen. För mig är det nästan alltid för smärtsamt att skriva om. Dödsfallen sammanfattar på ett kusligt sätt kärnan i det ekonomiska livet: vissa människor lemlästas och dör för att andra människor skall tjäna mer pengar. Jag har bekanta som dött och skadat sig för livet. Jag har själv varit nära att dö. Jag känner ett fysiskt obehag inför ämnet. Och därför väljer jag bort det. Fegt, kanske, men jag pallar helt enkelt inte.

Men denna krönika skall handla om dödsolyckor. Jag hittar en artikel i Arbetarskydd med material jag vill förmedla vidare. För den här gången har jag någon positivt att säga och då känns det lättare. Ordet ”olycka” har något banalt över sig, det ger mig associationer till slumpen eller ödet, något som människor inte styr över. När människor blir dräpta eller mördade blir det, med rätta, folkstorm. När människor dör på jobbet blir det kanske en notis. Det är en icke-fråga, och det är i sig smärtsamt. Dock – det går att göra något åt.

Fotbolls-EM slutade för några veckor sedan och under byggandet av arenorna dog 20 byggnadsarbetare. När den här krönikan publiceras har OS i London börjat. Bygget av OS-parken har varit ett av de största i Europa och sysselsatt ungefär 45  000 personer. Antalet byggnadsarbetare som dött under byggandet av OS-parken är noll. Ingen har dött. Under en stor del av bygget har det varit lika farligt att jobba som byggnadsarbetare där som det är att vara kontors­arbetare. Det är häpnadsväckande. Man är då nere på siffran en olycka var miljonte arbetstimme.

Inom byggbranschen i England var siffrorna tio gånger så höga så sent som 2004–2005, då en medveten satsning gjordes för att få ner olycksfallen. Arbetet har bland annat inneburit tidig facklig inblandning, oberoende säkerhetsexperter och alla underentreprenörer har fått gratis stöd av en hälsogrupp. En mer okonventionell metod har varit att anhöriga till förolyckade arbetare bjudits in för att hålla föredrag för arbetsstyrkan. Man har också aktivt stöttat arbetare så att de kan säga till om säkerhetsbrister och gå ifrån utan att få skäll av chefer.
Till Arbetarskydd säger Ian Crockford, som ledde bygget för den brittiska regeringens räkning: ”Vi byggde upp en kultur så att alla skulle förstå vikten av att se efter sig själva och sina kolleger. Och det ledde till ett massivt gensvar från arbetarna.”

Det säger sig självt att de här resultaten, i praktiken sparade liv, inte är något man får gratis. Vissa människor måste tjäna mindre pengar för att andra människor ska slippa lemlästas och dö.

Krönikan är publicerad i denna veckans Arbetaren.

OS-relaterat: Ab Dn Svd Ab Svd Dn Dn Ab

I fruktan för döden, begår man självmord

För några veckor sedan såg vi många artiklar om att svenskar var nordens mest konflikträdda folk. Anledningen till rubrikerna var en undersökning utförd av försäkringsbolaget Moderna. Tusen personer per land deltog i undersökningen och den visade att svenskar var minst benägna uttrycka sina åsikter på arbetsplatsen och säga ifrån mot orättvisor, knappt hälften av de tillfrågade var beredda att säga ifrån och säga sina åsikter.

“I fruktan för döden, begår man självmord” – det var Transports åsikt om Saltsjöbadsavtalet, när det undertecknades 1938. Den svenska arbetarklassen har periodvis varit väldigt stridbar. Man har, bokstavligt talat, strejkat vilt. Det är ingen åsikt, utan ett historiskt faktum. Alltså kan vi utesluta alla genetiska förklaringar till ”svenskars konflikträdsla”. I dagsläget är det värt att notera att både Danmark och Norge har en betydligt lägre arbetslöshet (och delvis bättre villkor för arbetslösa), medan Finland ligger ungefär på Sveriges nivå. Eller för att gå ner från mina höga statistiska hästar – man är inte lika rädd för att säga ifrån och påpeka orättvisor om man kan vara säker på att behålla jobbet, lätt skaffa ett nytt eller inte är lika beroende av sina lön. Det är en hårfin skillnad mellan mod och dumdristighet, och känner man sig säker på sin anställning kan det göra den skillnaden att man vågar slå näven i bordet. Den här undersökningen hade gett andra resultat under en högkonjunktur.

Antalet vilda strejker sjönk dramatiskt i Sverige på 90-talet i och med krisens inträde. Arbetslösheten har därefter fortsatt att vara hög och konkurrensen om de existerande jobben skarpare än på länge. Den höga arbetslösheten (och låga a-kassan) påverkar inte bara de utan jobb, utan hela arbetarklassen.
Men jag tror inte heller det är den enda anledningen. Myten om den konflikträdda svensken riskerar att bli självförverkligande, sossarna har centraliserat och toppstyrt arbetarkampen och därmed bakbundit arbetarklassen. Det har skett på olika sätt: uppkomsten av individuell lönesättning, olika former av skiktningar såsom ungdomslöner leder till svagare arbetarkollektiv på lokalnivå då lönen blir ens individuella problem och inte en kollektiv fråga.

För oss som gärna ser mer av självständig arbetarkamp gäller det att lyfta fram exempel och erfarenheter där människor slagit näven i bordet och varit ”osvenska”, eller kanske vi ska säga ”gammaldags”. För samtidigt som det ser mörkt ut, finns det något explosivt i den gemenskap som uppstår där människor kämpar tillsammans.

Krönikan är tidigare publicerad i Arbetaren och Motarbetaren vars senaste inlägg jag kan rekommendera.

Är det verkligen skatt vi vill ha?

Veckans krönika i Arbetaren:

Mona Sahlin har sagt det, och Anders Borg har upprepat hennes ord: Det är häftigt att betala skatt. I dag möts jag av nyheten att Mona Sahlin inte blir ny chef för ILO. Synd om henne. Den misslyckade kampanjen för att få henne vald kostade knappt en miljon skattekronor. Anders Borg är finansminister och har en hel del att säga till om när det gäller våra skattepengar. Det är inte märkligt att han och Mona Sahlin tycker det är häftigt med skatt.

Den här krönikan ska inte handla om min eventuellt bristande skattemoral. Jag gillar nämligen inte att betala skatt. Den skall handla om mitt förtroende för staten. Ett förtroende som visar på en fallande tendens. Jag litar inte på att Borg, Sahlin och deras gelikar kan förvalta våra kollektiva resurser på ett vettigt sätt. Eller det var klumpigt formulerat: jag tror inte ens de har ett intresse av det. De pengar som pumpas in i företagen genom diverse praktikplatser, FAS 3 och annat arbetsmarknads­elände är en direkt omfördelning av våra resurser: från fattiga till rika. De försvagar arbetarrörelsen och arbetarklassens möjlighet till framgångsrik kollektiv kamp. Visst, jag vill helst ha ett total annorlunda samhälle, men till dess skulle jag uppskatta om tågen gick i tid och om det gick att ringa en icke-privat vårdcentral och faktiskt komma fram.

I dagens vänster känns det ensamt att skriva att man inte sympatiserar med Borgs och Sahlins skattevurmande. Det är märkligt. Jag vill inte skära ner ytterligare i välfärden, men jag vägrar tro att skattepengarna används på så vettigt sätt att det enda alternativet för ökad välfärd är skattehöjningar.
Dagens Sverige drivs inte som ett företag, tyvärr, det drivs som ett uselt företag där man av ideologiska skäl rear ut sina bästa resurser till riskkapitalister och annat pack.

På de offentliga anställningar som jag haft har cheferna haft rena lekstugan: den egentliga verksamheten har fått vända på kulorna medan cheferna befinner sig på diverse utbildningar. Kärnverksamheter försakas och man lägger pengar på meningslösa projekt som i bästa fall är tänkt att lappa de hål som nedskärningarna borrat upp, i sämsta fall är de en elefantkyrkogård för värdelösa chefer.

Jag är inte sämre än att jag kan komma med några konstruktiva förslag: lägg omedelbart ned Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och ge sjuka och arbetslösa ersättning utan motkrav eller ens utredning. Privatisera Riddarhuset och Kungahuset; sälj ordnar, titlar och namn till de som vill köpa, låt företagen sponsra adeln och monarkin. Där finns pengar att tjäna! Om vi nu skall tvingas se på idrott på arenor döpta efter kaffe och banker så kan gott Bernadottarna få bo i Coca-Cola Castle.

Henrik Johansson

Nyheter med på skattetema i Svd

Sveriges fulaste underliv

Krönika publicerad i Tidningen Kulturen under namnet

Buss 171 mellan Malmö-Lund

Skrivet av Henrik Johansson

Vid min sida, på bussen mellan Malmö och Lund, sitter en kvinna som jag misstänker är ifrån östasien, möjligtvis den koreanska halvön, fast jag gissar egentligen bara, hon skulle lika gärna kunna vara från Kina eller Japan. Det är bara det att den första asiatiska flickan jag lärde känna, Ann, var adopterad från Korea, därför får jag lätt för mig alla är därifrån. Jag tyckte mycket om Ann. Kvinnans son, en pojke på kanske 18 månader, har en iPhone i handen som utsöndrar ett vedervärdigt och, för mig, irriterande ljud, som en tecknad film där huvud- eller birollsinnehavaren, kanske en hund eller en räv, oavbrutet ramlar och slår sig i huvudet, alternativt blir slagen i huvudet. Pojken skrattar. Det här hade aldrig kunnat hända på en buss från Lund till Malmö, det tror jag att, till exempel, Fredrik Ekelund, skulle hålla med mig om, men inte, till exempel, Ilmar Reepalu. Han skulle förneka det med en idiots övertygelse – jag tror att jag undermedvetet väljer just Ilmar och Fredrik som exempel för att jag är en smula avundsjuk på deras mustascher. Men det faller på sin egen orimlighet att något sådant skulle kunna hända på en buss från Lund till Malmö. Reser man från Lund, oavsett om man är bosatt i Malmö, eller till exempel Eslöv, uppför man sig värdigt, åtminstone tills man har kommit till Värnhem.

Därefter kan vad som helst hända.

Mittemot mig sitter en man, med mustasch, som ibland muttrar på vad jag uppfattar som en västgötsk dialekt. Jag hör inte vad han muttrar, och vill inte heller fråga, sannolikheten för att det skulle vara något som intresserar mig är ytterst låg, närmast obefintlig. Han stirrar på mitt kollegieblock när jag skriver det här. Han sitter mycket bredbent, om dock ej onaturligt bredbent. Om han inte hade haft byxor och underkläder på sig, jag kan se en kalsongstrimma, hade jag kunnat se hans underliv. Jag arbetar just nu, om än bara på tankestadiet, på ett synopsis till en realityserie med arbetsnamnet ”Sveriges fulaste underliv” som jag planerar att sälja till ett produktionsbolag eller en TV-kanal, kanske Kanal 5. Temat för serien är underlivshygien och underlivsrestaurering. Jag tänker mig att Alexander Bard, som har mustasch och skägg, är en av programledarna och att deltagarna har fått sina genitalier förstörda av könssjukdomar, olyckor, könsstympning, piercings och dylikt. Programmet börjar med att deltagarna är olyckliga, gärna gråter de, och att de vid programmets slut – endast en deltagare per avsnitt – är glada och lyckliga och tackar alla som gjort detta möjligt: ett feel-good-upplägg. Man blir lycklig av programmet! Den andra programledaren kan vara Malena Ivarsson, men där är jag villig att kompromissa. Jag tänker ofta på henne. Hon har inte den plats i TV-Sverige som hon förtjänar. Som jag ser det har programmet även fostrande/bildande ambitioner, främst som en varningssignal, till ungdomar, om hur illa det kan gå.

Mannen muttrar avgjort på västgötska, och nu betydligt högre. Han skrik-muttrar och säger att om Malmö inte vore svenskt – han säger det inte men av sammanhanget förutsätter jag att han menar att det då skulle vara danskt – skulle vi kunna dricka öl på gatan utan att bli chikanerade av polis, vi hade kunnat köpa öl på Pressbyrån och vara som folk, vi hade kunnat gå till horor utan att bli förföljda och vi hade kunnat lyssna till Kim Larsen istället för Tomas Ledin, sedan tystnar han och ser på mig med en, vad jag uppfattar det som, uppfordrande och krävande min. Jag blir nervös, men tillägger att vi hade kunnat sälja sex utan att våra kunder hade blivit kriminaliserade, att vi hade varit en kolonialmakt, inom begreppet Rigsfællesskabet, i och med ägandet av Grönland och Färöarna, båda med ett utvecklat självstyre, och vi hade gått med i den Europeiska unionen redan den 1 januari 1973 (samtidigt som Irland och Storbritannien). Mannen ser glad ut och säger att dessutom hade vi sluppit se Björn Ranelid förnedra sig och hela folket i statlig television under Melodifestivalen.

Där känner jag mig tvungen att påpeka att Björn Ranelid föddes den 21 maj 1949 i Malmö, och hade förmodligen varit med i Dansk Melodi Grand Prix. Mannen tystnar, han tuggar på sin mustasch och muttrar. Vi närmar oss Lund.