Rummets rymder, Georges Perec

”1952, i Jerusalem, försökte jag sätta foten i Jordanien genom att ta mig under taggtrådsstängslet; jag hindrades av mina medresenärer: marken var tydligen minerad. Hur som helst var det ändå inte Jordanien jag skulle ha nuddat utan ett tomrum, ett ingenmansland.”

Rummets rymder, Georges Perec

I Rummets rymder söker sig, undersöker, Perec platsen, rymden, geografin: framförallt staden. Men han är ingen kolonial kartritare eller kålodlare. Perec rör sig inte utmed räta linjer. Som sämst är Perec en tjatig statistiker, det är när hans undersökande litteratur inte finner någon lämplig mark under fötterna. Som bäst är han en drömmare som inte frågar sig vad som är, utan vad som skulle kunna vara, han skapar nya tankar, bryter upp strukturer och får en att ifrågasätta hur man ser på världen. Med det sagt borde allt som Perec någonsin skrivit översättas och ges ut. Därför är det bra att Modernista ger ut Rummets rymder. Georges Perec har en tankens och pennans lätthet som få andra. Med Perec får man ta det onda med det goda – hans undersökning av rummets hade blivit tråkig och, än värre, traditionell och enögd om han skurit bort sina irrfärder. Jag tror också en associativ läsning är givande. Att skjuta undan tiden och karaktärer till förmån för platsen kan sägas ligga närmare fantasy och sci-fi, även om det saknas orcher hos Perec öppnar han det rumsliga ögat för andra världar.

En bit i i boken frågar tar jag för givet att Perec har läst Henri Lefebvre och jag går till Lebvre och läser:

”Är rum en social relation? Ja, naturligtvis men den är inbyggd i äganderelationen ( särskilt ägandet av mark), den är även kopplad till produktivkrafterna som skapar detta land. Rum genomsyras av sociala relationer; det är understött av sociala relationer, de producerar och produceras även av sociala relationer.

Rum har sin egen verklighet i den nuvarande produktions- och samhällsformen, med samma anspråk och samma globala process som varor, pengar och kapital.

Naturligt rum är oåterkalleligt borta. Och även om det naturligtvis finns kvar som ursprunget till den sociala processen, så är natur nu reducerat till råvaror vilka samhällets produktivkrafter nyttjar.”

Frågan om Perec och Lefebvre fängslar mig och en snabb googling visar att de var bekanta. Lefebvre ordnade jobb åt Perec, med marknadsundersökningar. Situationisterna var en gemensam beröringspunkt.

När Perec beskriver vad som händer i vilket rum (köket, badrummet, hallen) och när det händer så beskriver han också de sociala relationerna. Vem diskar, vem går till jobbet, vem gör frukost, vem diskar åt vem.

En miljöbeskrivning är aldrig ”bara” en miljöbeskrivning. Den säger oändligt mycket om vår värld. Vandra över en kyrkogård, se vem som ligger under vilken sten, hur stenen ser ut, vilket yrke den döde hade – gör den vandringen med öppna ögon och du skall se.

Perec skriver och läser. Hans beskrivning av platserna blir också en historia om hans läsande och skrivande:

”Sängen blev en trapperkoja, eller en livbåt på det rasande Havet, eller ett baobabträd hotat av eldsvåda, ett tält uppslaget i öknen, en gudabenådad klyfta bara några centimeter från fienden som drar förbi och får vända hemåt i ogjort ärende.”

Jag tänkte skriva att det bakom Perecs lekfullhet finns en sorg och en hemlöshet, men det skulle antyda en mask, och så tror jag inte det är. Perec är hemlös och lekfull. Sorgen och hemlösheten syns kanske tydligast i Ellis Island (rekommenderas starkt) men bryter också fram i slutet av Rummets rymder där Perec kommer in på försköningen av Auschwitz, hur man planterar träd och buskar framför ugnarna 1943. Det finns något extra kusligt i beskrivningen när man känner till att
Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. I slutet kommer Perec in på det obeboeliga och fientliga:

”Det obeboeliga: havsdumpning, kuster kantade med taggtråd, ofruktbar jord, massgravar, lik staplade på högar, lerfloder, kväljande städer”

Men det är inte med de ord boken avslutas, utan med det mer hoppfulla:

”Skriva: omsorgsfullt försöka bevara något, låta något överleva: rädda några särskilda spillror från tomrummet som breder ut sig, någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke eller några tecken.”

Där slutar också den här recensionen. Rummet som litterär utgångspunkt är intressant för att rummet, platsen är intressant. Det pågår en ständig kamp om stadsrummet, fråga mig, jag bor i Malmö där det ska vara melodifestival och nu får veta att ”We are one.” Alla håller dock inte med.

Annat med platsen som utgångspunkt:

Nomos, Freke Räihä

Hemsökelse, Jenny Erpenbeck

Rummets rymder på Adlibris och Bokus.

Mitt inlägg om Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Just det. Det finns ju en skotte, Karl Whitney, som skrivit om Perec och Lefebvre och situationisterna:
Everyday Life and Urban Space in Post-war France:
Henri Lefebvre, the Situationist International and Georges Perec

Min påsk

Påsk och bokbloggsjerka. Helgens fråga är:

Vad ska du göra i påsk?

Jag ska se om jag kan få lite ordning i mina pappersbuntar med korrektur, anteckningar från skolan och stenciler. Sortera och slänga är ledorden (det kommer bli en lååång fredag ...).

Sedan skall jag läsa ut och förhoppningsvis recensera Rummets rymder av Georges Perec. Jag antar att jag börjar läsa något nytt också. Kanske Stål av Silvia Avallone.

Vidare skall jag jobba med utgivningen av Av kött och blod som är min debutroman. Till exempel komma fram till var recensionsex skall skickas (är du bokbloggare och intresserad? Mejla mig h_johansson2002@yahoo.se eller förlaget: kontakt@federativsforlag.se).

Nästa helg är det litteraturfestival på bokcafé Amalthea i Malmö. De har frågat om jag vill hålla låda, och det vill jag ju, så jag ska förbereda mitt föredrag där.

Post scriptum: Frank W Lorenzen

Jag läser Bodil Malmstens Så gör jag och hon citerar Goethe: Man märker ansträngningen och blir beklämd.

Det är ett bra citat. Talande. Det är min åsikt tills jag läser den malmstenska omskrivningen: Märker man mödan är det inte litteratur.

Hon inleder meningen med tre ord som börjar på samma bokstav. Anfäkta och anamma! Ansträngd allitteration!

Beroende på intresse, läsvana, om man själv skriver och en del andra saker så är man förr eller senare dömd att märka ansträngningen. Man ser knepen. Där man inte märker dem är det kanske för att det är den lika konstruerade journalistprosan som slinker ner lika lätt som vatten. Återstår tre val: att blunda, att leva i ständig beklämdhet eller uppskatta ansträngningen.

Är förresten inte frånvaron av ansträngning mer beklämmande?

Vad är nackdelen med att ansträngningen märks? Det bryter illusionen. Det är inte trovärdigt. Så är det verkligen, och det är ett problem om man vill bli insugen i en prosavärld. Om man intresserar sig för stilen, metafiktionen, för leken med orden och gränsen mellan fakta och fiktion, då är det inget problem.

Att bryta illusionen är lätt. Jag anar att läsande och skrivande är ett djupt onaturlig tillstånd för människan.

Här hade det varit passande att skriva någon om samtidsprosans misär men det finns annat att skriva om. I läsandet är det få saker som roar mig så mycket som den bastardgenren som finns mellan fakta och fiktion. Jorge Luis Borges skrev om Pierre Menard, som skrev Don Quixote på nytt, Georges Perec skrev en akademisk text om hur sopraner reagerar på tomatkastning, Pär Thörn gör stor litteratur av inventeringar. Om Frank W Lorenzens förra text på svenska skrev jag att den "har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa."

Tjusigt värre!

Post scriptum av Frank W Lorenzen, utgiven av Trombone förlag, är en en text som anstränger sig.

Det är årets första riktigt soliga vårdag när jag sätter mig för att skriva. Vid huset mittemot står en grupp svartklädda män utanför en port. När jag tittar närmare på gruppen ser jag att det bara är två personer. Jag misstog de klara svarta skuggorna mot det ljusa teglet för två män till.

Post scriptum består av en novell, Under namnet, tre "meningar" (ännu kortare kortprosa med än mindre dramaturgi: snarare betraktelser) och ett efterord av Jonas Rasmussen, som också översatt från danska.

Under namnet börjar som en tredje-personsnovell men byter snabbt till andra-person då huvudpersonen, en till det yttre tämligen ordinär medelålders man, talar till sin publik. Duet anar någon i spegeln bakom sig, han är förföljd av sig själv.

Vad som följer är huvudpersonens jakt på en undflyende person som han inte vet vem det är eller varför han jagar.

Novellen är svårsmält på ett intrikat sätt. Jag sugs in i texten i ena stycket för att spottas ut i nästa. Det står mer om frånvaro än om närvaro.

"Efter bara tre kvarter i en riktning som inte alls känns slumpvis, genom en stad som inte låtsas låta känna igen sig, ser du dig omkring efter någonting som inte visar sig vara ett café. På de få stolar där ingen sitter, hänger antingen en tröja eller en väska över ryggstödet, för att markera att de är upptagna."

Främlingar kommer fram och säger märkliga saker, Ynglingen ser ut att ha åldrats. Någon säger något till duet, tror han, egentligen läste de bara högt från ett papper. Lorenzen skapar en osäker läsning, vilket tidvis är påfrestande, men också ger en hunger efter mer. Jag uppskattar speciellt bildspråket med hänvisningen till havet: huvudperson är på land och går i medlut, för att ta ett exempel. Tidvis är dialogen uppställd som i ett drama, tempus förändras utan att jag förstår riktigt varför. Mannen som huvudpersonen letar efter heter Jon W Hartmann och en liten pojke heter Jonas. Jag kommer att tänka på Milo i Pusher: Franke, du fuckar meg!

I början av novellen såg huvudpersonen i sin spegel, senare dyker Hans Schpegel upp ... Det finns en finstämd humor i texten. Men det är framförallt en bråkig, bastardtext som får en att fråga vad man egentligen har läst, varför det är skrivet och i vilken mån historien skrivs av läsaren och lever vidare i densamma. Slutet knyter ihop texten, på ett sätt som så här i efterhand känns självklart, trots det missade jag det med hästlängder.

Men framförallt lämnar slutet en mycket angenäm känsla efter sig. Vilket är imponerande för något som tidvis kändes svårsmält, eller kanske är det tvärtom. Att nöje ibland kräver ansträngning och möda, både av läsare och skrivare.

Post scriptum går att köpa på Bokus men är billigare direkt från förlaget. Enligt Bokus har de kunder som köpt den också köpt samtliga Fifty shades-böcker.

Georges Perec: Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Under december läste jag tre kortare verk av Georges Perec: Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island. Många av Perecs verk präglas av hans experimentlusta, han använde sig ofta av tvingande begränsningar (som att skriva en roman helt utan bokstaven ”e”).

Perec är i allmänhet läsvärd och rolig och jag rekommenderar honom varmt, och kommer själv fortsätta läsa honom. Löneförhöjningen handlar helt enkelt om en person som kräver löneförhöjning och hur det går till utifrån ett strikt återkommande och upprepande mönster. Den fullständiga titeln är Löneförhöjningen eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.
Ett litet exempel på verket:

1
Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2
Antingen är han inne eller också är han inte inne.
3
Om han är...
4
Fem mot ett att han inte är det!
5
Rätt!
6
Du inväntar hans återkomst i korridoren.

Den är ganska roande och har en vis kafkaesk byråkratisk humor, men är också ganska tjatig. Utgiven på det utmärkta förlaget Ràmus.

Tingen var Perecs debutroman och utgiven av Modernista. En utmärkt liten bok som kom ut på franska 1965. Genom kärleksparet Jérome och Sylvie följer vi deras ytliga jakt på, ja, framförallt ting. Boken är på samma gång en kritik av varusamhällets och konsumism som en analys av ting och ett förtingligat samhälle. Samtidigt lider den lite av att vara snart 50 år på nacken, i många fall är det en kritik vi idag känner ganska väl. Men det är väl spenderade 90 minuter att ta sig igenom den.
Återigen ett litet exempel på Perecs vackra prosa:

De skulle ha velat vara rika. De trodde att de skulle ha klarat av att vara det. De skulle ha vetat hur man klär sig, betraktar, ler som rika människor. De skulle ha uppträtt med nödvändig takt, diskretion. De skulle inte ha tänkt på sin förmögenhet, skulle ha förstått att inte skryta med den. De skulle inte ha skrutit med den. De skulle ha utstrålat den. De skulle ha njutit intensivt. De skulle ha älskat att promenera, flanera, välja, värdera. De skulle ha älskat att leva. Deras liv skulle ha varit ett konstnärligt uttryck.

Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. Den rotlöshet som jag antar att det ledde till framkommer stark i denna presentations tredje verk: Ellis Island (även den utgiven av Modernista). Ellis Island är lite annorlunda än de andra böcker. Den är personligare. Hans litterära experiment och humor är roande, men de skapar också en viss distans, en distans som saknas i Ellis Island och gör den till ett starkare verk. Den är oerhört bra. Ellis Island (Eller ”Tårarnas ö” som den kallades på många språk) är ön dit Europas många emigranter var tvungna att passera, nålsögat där man blev insläppt eller återsänd, mellan åren 1892 till 1924. Under de åren passerade närmare 16 miljoner människor Ellis Island.
Själv har jag sysslat en del med släktforskning de senaste månaderna, och dikterna i Ellis Island blir något av en kollektiv släktforskning för de som sökte lyckan i den nya världen. Den visar på svårigheter på att beskriva bortom den torra statistiken och fakta, att undersöka det som inte längre finns.
Och återigen ett exempel:

hur ska det beskrivas?

hur ska det berättas?

hur ska det betraktas?

under den officiella statistikens torrhet
under det betryggande mumlet från historier som berättas
tusen gånger
av guider i sina scouthattar
under den officiella förevisningen av vardagliga ting
som blivit museiföremål, sällsynta lämningar, historiska saker,
dyrbara bilder

under det konstlade lugnet i dessa fotografier fixerade

en gång för alla i sin bedrägliga

svartvita tydlighet

hur kan man känna igen denna plats?

hur kan man rekonstruera den?

hur kan man avläsa spåren?

hur kan man komma bortom?
komma bakom?
inte bara stanna vid vad man ges att se?
inte bara se vad man visste i förväg
att man skulle få se?

Hur kan man gripa det som inte visas fram, det som inte
fotograferats, arkiverats, restaurerats eller visas upp?

Hur återfinner man det som var platt, banalt, vardagligt, det
som var vanligt och hände hela tiden?


Ja, det var allt för denna gång, nu ska jag ha en liten Perec-paus och läsa annat ett tag. Jag lämnar nog Frankrike och beger mig österut. Och så ska jag naturligtvis jobba på min roman.