Amatörer – Gabriela Pichler

I Gabriela Pichlers debut ”Äta sova dö” förlorar huvudpersonen jobbet i en livsmedelsindustri när företaget gör sig av med anställda. Hur arbetslöshet och industridöd drabbar människor är ett tema Pichler fortsätter undersöka i nya ”Amatörer”.

Den påhittade västgötska orten Lafors var en gång känd för sin textilindustri, men det var då. Nu finns det visserligen ett garveri kvar men de sysselsätter inte många. Men den tyska stormarknaden Superbilly är intresserade av att etablera sig, det står mellan Lafors och Alingsås. Nu gäller det att imponera på tyskarna och man beslutar sig för att ta fram en kommunfilm. Budget finns det dock inte, varpå ett antal skolelever får chansen genom kommunaltjänstemannen Musse (fantastiskt spelade av Fredrik Dahl, som jobbar i Svenljunga kommun till vardags). Med galenskap, mobilkamera och imponerande energi drar småstadsrebellerna Aida och Dana, spelade av Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter, runt i Lafors och filmer sig själva och alla andra: bland annat Aidas mamma som nattetid städar på kommunhuset. Scenen där hon leker kommunalråd är en av filmens komiska höjdpunkter men är en av flera saker som gör att kommunen definitivt inte är intresserade av filmen.

Många filmer som utspelar sig i mindre orter eller på landsbygden driver med invånarna, men den fällan undviker Pichler och manusförfattaren Jonas Hassen Khemiri. Den humor som finns är varm och förstående, och det komiska kombineras med minst lika stor del allvar. Genom sitt filmande lär sig tjejerna om samhället de lever i. Alla är inte så entusiastiska över Superbilly. På garveriet talar arbetarna om att stormarknaden kan ha så låga priser på sina läderprodukter för att arbetarna tjänar uselt och har en hemsk arbetsmiljö. Till vilket pris vill vi ha billiga varor? Filmen visar här på några av globaliseringens avigsidor, med kapital som flyr dit arbetskraften är som billigast.

En annan avigsida är det assimileringens pris som Musse får betala. Hans mamma är tamil och sitter nu med demens på ett äldreboende. Med sjukdomen har hon tappat svenskan och Musse har aldrig lärt sig tamil. Mamma tyckte att nu var de i Sverige och skulle prata svenska. De kan inte längre samtala med varandra.

Amatörer har ingen traditionell handling, den hamnar i skymundan, fokus ligger snarare på att skildra ett samhälle och frågar oss hur vi skildrar, vem kan berätta historien om och hur får våra olika perspektiv oss att trycka på olika saker. Till slut blir det en officiellt kommunfilm, gjord av en ”stockholmsjävel”, med fem minuters vackra vyer och Astrid Lindgren-barndom för tyska intressenter. Ur den filmen har Musse knuffats ut, och själv klivit åt sidan. Inte passar hans mörka skinn in i en film om ljusa Lafors. Aidas och Danas film blir på över fem timmar. För mycket för att de flesta ska orka titta men ändå säger den kanske: det är vi tillsammans som skapar samhället.

Amatörer, Garagefilm International AB, regi: Gabriela Pichler

Publicerad i Mål & Medel

Kriget, pappa av Victoria Rixer

Artikel som jag skrivit till Mål & Medel:

Förra året fyllde Finland 100 år som självständig nation och med det firandet har landet och sverigefinnarna fått mer uppmärksamhet även i Sverige. Det har varit böcker som Finnjävlar eller varför inte De kallar mig Solvallamördaren. För Victoria Rixer var det ökade intresset en av flera orsaker till att hon skrev Kriget, pappa. Ett tillförlitligt sifferminne.
En annan anledningen är att nästa generation ska få läsa om Finlands historia och hur den har påverkat en fiktiv familj med drag av den egna släkten.
Men det är ingen historisk roman, i arbetet med boken insåg Rixer snart att hon snarare ville skriva en bok ”om hur våra erfarenheter – av krig, fattigdom, flykt, psykisk ohälsa – påverkar vår verklighetsuppfattning, inställning till livet och relationerna i en familj”. Att skriva boken har varit en bildningsresa, ett tillfälle att lära sig mer om Finland och finska inbördeskriget.

”För pappa var korv symbolen för lycka. Korv och salmiak. Det satt i sedan barndomen, då han stått utanför slaktaren och karamellbutiken och suktat utan chans att få. Säkraste sättet att pricka rätt i julklappsdjungeln vad gällde pappa var i resten av hans liv att köpa korv eller lakrits i present, han tröttnade aldrig på det.”
Utdrag ur boken
Största delen av boken utgörs av en dialog mellan en pappan och dottern Eva. Samtalet avbryts av kortare vardagsbestyr. Gröt och kaffe. Det är pappans verklighetsuppfattning som styr samtalet. Han har gjort en cyklisk resa, först sökt sig bort från det finska. För att citera bokens beskrivning:
”Finskan var industriarbetarnas språk, städtanteras, alkisarnas; ett språk genomkorsat av våld och förtryck.”
Pappan har slipat bort sin dialekt och bytt namn, för att senare i livet omvärdera sitt val och upphöja det finska.
Han är en karaktär som trots sin klassresa inte fungerar i det väloljade villaområdet. Gräver egen damm och planterar in abborrar.
I bokens andra del går Rixer in på farfadern. Ett av bokens spår är hur trauma går i arv men samtidigt inte automatiskt förstör livet för alla inblandade. Kvar från farfadern finns dels i journaler och polisrapporter, men också en bunt kollegieblock, hans egna ”Klumpiga memoarer”. Tillsammans bildar dessa papper en komplex bild. Memoarerna berättar om en stortartad och framgångsrik man, president Mannerheims son faktiskt, som varit gift med allehanda kändisar och kungadöttrar, inte mindre än 22 gånger. Journalerna berättar å andra sidan om vanföreställningar och den tidens brutala behandlingsmetoder: insulinkoma och elchocker. Och om en man som är både hård och blödig på samma gång.

I bokens avslutande del knyter Rixer ihop romanens spår, och diskuterar hur våra små, personliga berättelser förhåller sig till den större berättelsen om samhället. Det blir på det stora hela en slags underifrånberättelse om Finlands historia, om krig, kamp, kärlek och flykt.
Victoria Rixer, Kriget, pappa. Ett tillförlitligt sifferminne. Verbal förlag 2018
Henrik Johansson

Bokus Adlibris

Drottningen i kassan - recension

”Fantastisk situation nu när jag fyllde på ostbågar och en unge max 4 år gammal ställde sig bredvid och skrek "heja!! heja!!””

För Erika Petersson blev Twitter först en jobbdagbok. Ett forum där hon skrev om dråpliga, jobbiga eller galna situationer från jobbet i kassan på en stor livsmedelsaffär. När Twitter inte räckte blev jobbdagen en riktig bok: Drottningen i kassan (vilket också är namnet på hennes twitterkonto) kom ut vid årsskiftet och har fått stor uppmärksamhet. De tweetsen samlas med hennes egna teckningar, kollage, kortare texter och horoskop. Ungefär som om Liv Strömquist hade skrivit om sitt arbete. Petersson har inte hittat på situationer utan tagit scener från verkliga livet och därefter försökt hitta den bästa, och roligaste, vinkeln och formen för att skriva om dem.

Det handlar ofta om kunder. Hur de beter sig, hur de borde bete sig, hur de behandlar personalen och sig själva. Något som återkommer är ignoransen. Att som personal hälsa men få tystnad tillbaka, att tala till någon som inte svarar är att bli förminskad. Därmed inte sagt att udden är riktad mot kunderna. De är samtidigt ofta det bästa och sämsta med jobbet. Arbetsmiljön är dålig, med enformiga rörelser och otryggt ensamarbete, men Petersson har lätt att skratta åt misären:

”man väl påstå att det är någon slags försvarsmekanism, men jag kan ofta skriva roligare om jag faktiskt känner något. Och jobbet har alltid inneburit mycket känslor för mig. Jag har gråtit massor och haft så ont och mått riktigt riktigt dåligt av hur vissa människor behandlat mig. I stunden är det aldrig roligt, men sen har jag kunnat komma hem och berätta om nån helt galen kund och så skrattar man. För det är så sjukt beteende och folk är så ologiska och, förlåt, ibland helt dumma i huvudet.”

Boken väcker frågan om vad ”service” är. Räcker det att ta betalt eller måste personalen le stort hur kunden än beter sig?

För den som själv vill skriva om sitt jobb tycker hon att det bara är att köra på.

”Vi ska utnyttja internet till vår fördel. Speciellt vi som inte naturligt har en plattform genom ekonomiskt eller socialt kapital. Var försiktig med att ingenting du skriver kan härledas till en specifik person och var inte respektlös. Jag brukar försöka tänka det jag ska skriva ur min, min chefs och (i mitt fall) kundens synvinkel innan jag postar något.”

Mitt i humorn finns en allvarlig underton som lyfter fram det förakt och den respektlöshet som många visar kassapersonalen. Kunder som anser att de alltid har rätt behandlar servicepersonal som sina personliga slavar och spottkoppar. Här är det tacksamt att någon som själv jobbar i kassan uttalar sig. Vänder på perspektivet och sätter kunden i blickfånget. Jag tror att många kunder som läst boken får sig både en och två tankeställare, men betydligt fler skratt. För den som själv jobbar i kassa är boken säkert en blivande klassiker.

Drottningen i kassan, Erika Petersson

Drottningen i kassan kan du köpa på bland annat Bokus och Adlibris

Finnjävlar

Från skam till stolthet över sin härkomst

Kristian Borg (redaktör) Finnjävlar, Verbal förlag 2016.
 
Finnjävlar är en antologi om Sveriges äldsta minoritetsfolk. Texterna har en stor bredd, allt från renodlad skönlitteratur, som en bit ur Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland, till en utdrag ur en etnologisk studie av Marja Ågren. Många av bidragen handlar om att växa upp som sverigefinne och tar då upp föräldrarnas flytt och vilka fördomar de möttes av. Skribenten har ofta gjort såväl en klassresa som att själv gå från skam till stolthet över sin härkomst. Med Lina Puranens ord:
”Jag tänker på när jag var 13 år och satt på tunnelbanan och bad min mamma att inte prata finska med mig för att jag skämdes. Jag tänker på att jag inte känner så längre utan att jag är stolt och att min finska är något av det finaste jag har.”

Klass är ett naturligt tema då sverigefinnarna är så stark förknippade med arbetarklassen. Totalt 332 000 personer emigrerade från Finland till Sverige under åren 1960-1980. De flesta av dem arbetskraftsinvandrare. För min egen del är det intressant och lärande läsning, men för många sverigefinnar tror jag det är årets viktigaste bok.

Recenserad i Mål & Medel. 

Finnjävlar på Bokus och Adlibris

Wage Slaves - Daria Bogdanska

Recension/kulturspalt till Mål & Medel.

När Daria Bogdanska hade skickat Wage Slaves till tryckeriet skrev hon:
”Det här är något jag drömt om i 20 år och jag trodde aldrig riktigt det skulle hända. Det fanns alltid andra som var smartare/tecknade bättre/ hade bättre självförtroende/och gjorde saker bättre än mig och jag trodde aldrig jag skulle bli så bra som dem. Det här gäller allt, teckning, musik, skrivande. Och det är ingen tillfällighet att det tog alla de här åren för mig att tro på mig själv. Det är en fråga om klass. Arbetarklass- och outbildade ungar tvivlar ofta på sig själva och är rädda att ta plats. Så idag är jag glad. Det är stort för mig. Till slut är jag färdig med min bok och det kan ingen ta ifrån mig.”

Bogdanska är en ovanlig bokdebutant. Hon beskriver sin vardag som papperslös arbetare på en av många restauranger som drivs med hjälp av svart arbetskraft. Wage Slaves börjar med att hon anländer till Sverige från Polen för att börja på en serieskola i Malmö och dessutom har hon en kille i Nyköping. Hon fastnar snart i en tuff situation: utan personnummer vill ingen anställa henne, och eftersom hon inte har ett jobb får hon inget personnummer.

Lösningen blir svartjobb och billigt boende. Arbetskamraterna får lön efter hudfärg, ett modernt apartheidsystem. Svenskarna får mest betalt och längst ner hamnar arbetarna från Bangladesh som också är beroende av chefen för sina bostäder. Arbetet är hårt och nätterna sena. Daria spenderar sina dagar på serieskolan och kvällarna på restaurangen men hinner trots det skaffa sig en hel del vänner genom punken. Hon finner en gemenskap som hon har nytta av när hon behöver stöd och ny bostad. Dessutom träffar hon en kille vilket kunde varit perfekt om hon inte redan haft en annan. Osäkerheten på arbetsmarknaden skapar ett osäkert liv och situationen på jobbet är så orättvis att hon bestämmer sig för att försöka göra något åt den. 

Men facklig kamp är inte lätt för den som är papperslös och hon hamnar i SAC, det enda facket som då tog emot papperslösa arbetare. Att organisera arbetskamraterna visar sig vara svårt. Till stor del för att arbetskraften inte bara är beroende av krögaren för sin lön utan också för sina bostäder och sina uppehållstillstånd. En facklig organisering för de papperslösa måste av nödvändighet arbeta med deras helhetssituation för att bryta livegenskapen. Men utan att säga för mycket så slutar konflikterna med arbetsgivaren som det ofta gör i verkligheten: i gråzonen mellan seger och nederlag. Och det viktigaste kanske inte är det omedelbara resultatet utan vilken grund som läggs för framtida organisering.

Bara med tanke på bokutgivningen vore det lätt att förstå om Bogdanska presenterade sig som en orädd hjälte. Men hon är mån om att inte bidra med material till den liberala favoritsagan om klassresan. Även om hon i bokens epilog har tagit sig från restaurangen så finns hennes hjärta kvar hos dem som fortfarande jobbar där.
Henrik Johansson

 
SERIEALBUM.Daria Bogdanska, Wage Slaves, Galago, 2016.

Albumet på Adlibris och Bokus.

Mottagandet av Johanssons liv

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga de senaste månaderna vilket kanske låter negativt men egentligen beror på att jag haft så mycket att göra. Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse kom ut i mars och sedan dess har det varit releasefester och uppläsningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.



Fest och uppläsning är nästan alltid kul, men recensionerna har jag sett fram emot med både ångest och hoppfull förväntan. Och det har varit många positiva reaktioner, någon negativ också, skönt, annars hade det känt konstigt.



Ulf Lundén på Dala-Demokraten skriver att "Henrik Johansson är en frimodig författarröst med tydlig förankring i arbetarlitteraturen. Hans mission är att utveckla och förnya formen. Det rör sig om många korta texter, en smått absurd och satirisk dikt." Gunnar Brulin är inne på samma spår i Mål & Medel: "Henrik Johansson är en förnyare av arbetarskildringen, det han gör med traditionen är nödvändigt och han gör det mycket bra"



Även Björn Kohlström tar fasta på det innovativa:
"Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes."



Den negativaste recensionen är också den roligaste. Josephine Askegård på Arbetaren skriver att
"Men det ska sägas, det krävs viss ansträngning att hitta bland trådarna som vävs in och ut, dyker upp oväntat och försvinner för att återkomma några stycken senare.
Men unna dig att släppa det som inte roar. Jag tycker det mesta är nattsvart."
(recensionen är låst för alla utom prenumeranter).



Rasmus Landström skriver i Flamman om tre böcker av ur den senaste vågens arbetarlitteratur, det är förutom min bok också Baggböleri av Freke Räihä och fabriksliv av Eric Pettersson.
"Johansson skriver med humor och värme och ofta är hans berättelser författade i sagoform, som om det var en proletärlitteraturens H.C. Andersen som höll i pennan."



Nåväl, det var en handfull av recensionerna.
Annat roligt som har hänt på sistone är att jag är en av mottagarna för Byggnads kulturstipendium (för att göra en handledning i att skriva om klass), att Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse har fått stöd av Kulturrådet (och då skickas ut till 287 bibliotek. Yay!).
Och så ska jag läsa på Litteraturscenen under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
22 september kl. 11.00.



Och snart tar jag semester!

 

Älska din dröm - Yvan Sagnet

Min recension för Mål & Medel.

”Det gällde att prata, prata och åter prata, hela tiden och med allihopa. Förläggningen förvandlades på det viset till ett enda stort permanent möte” – Orden är från Yvan Sagnets reportagebok ”Älska din dröm – Italiens osynliga slavarbetare i strejk”.

Arbetarna jobbar på ackord, de får 3,5 euro för att plocka 300 kg tomater. Och då tar ”korpralen” 5 Euro för att köra dem fram och tillbaka till arbetet. En färd de är förbjudna att ordna själva. Korpralerna är en gangsterkombination av förmän och arbetsförmedlare som är anlitade av jordbruksägarna för att pressa så mycket arbete som möjligt ur arbetarna. När de krävs på ännu mer arbete för samma lön utbryter en spontan strejk. Hur den förlöper, efterspelet och vad som händer innan är huvudfåran i Sagnets bok. Men den börjar redan i hans barndoms Kamerun, med de orealistiska förväntningarna på Europa: ”Jag var, i likhet med alla mina landsmän, övertygad om att det i ett västerländskt land räckte med att visa arbetslust för att bli rik och lycklig.”
Fallet från drömmarnas moln blir brutalt. När Sagnet inte klarar studierna tar han jobb som tomatplockare.

Strejkens mål är höjda löner, men snart dras strejkledningen in i tröstlösa förhandlingar om korpralsystemet och om arbetsförmedlingen. Förhandlingar som inte förs med jordbruksföretagarna, utan med politiker. Den ekonomiska kampen blir en politisk kamp. Här saknar jag också information: varför fortsätter de strejkande dessa förhandlingar? Hur slog deras strejk ekonomiskt mot företagen? De strejkande lämnar inte förläggningen. Men det är för mig oklart vad som händer ute på tomatfälten: arbetsplatserna. Lyckas företagen rekrytera andra plockare eller inte?
Här går strejken mot sitt resultat: för arbetarna blir det inte bättre, inga högre löner, men grunden läggs för en lagstiftning mot korpralerna. Om det fungerar i praktiken är mer tveksamt.
Vid strejkens utbrott var förläggningen ett permanent möte. Men efterhand verkar strejkledningen sluta prata med de andra arbetarna och istället går deras tid åt till förhandlingar, att prata med politiker, forskare, journalister och tillresta aktivister.
Och i tystnaden mellan tomatplockarna och strejkledningen uppstår en splittring. Det är en viktig lärdom från en viktig bok.

Henrik Johansson
Yvan Sagnet, Älska din dröm – Italiens osynliga slavarbetare i strejk, Celanders förlag, 2015.

Läs gärna också den här längre recensionen på Dixikon.
Bokus och Adlibris.

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Recension till Mål & Medel.

I sin första reportagebok, Döden på jobbet, skrev Elinor Torp om dödsolyckor på arbetsplatsen. Torps nya bok heter Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen och behandlar en annan typ av arbetsrelaterade dödsfall. Det handlar om självmord som är orsakade av mobbing, stress och dålig arbetsmiljö. Ett kanske större och garanterat ännu osynligare problem. Här finns det inte vettig statistik men en bedömare menar att 100-300 arbetstagare per år tar livet av sig på grund av arbetssituationen.

Boken tar sin utgångspunkt i Krokomfallet, där socialsekreteraren Lasse Persson tog livet av sig efter att ha mobbats av sina chefer. Torp blandar mer skönlitterära avsnitt med scheman över arbetets organisering och domar från tings- och hovrätt. Cheferna blev dömda i tingsrätten, en unik dom, men frikända i hovrätten. Det unika är inte bara domen utan att det också gick till åtal. Efter läsningen känns det väldigt tveksamt att Arbetsmiljöverket till så stor del ignorerar psykisk ohälsa och ensidigt riktar in sig på den fysiska arbetsmiljö.

Torps sätter in Lasses självmord i ett större sammanhang, i ett arbetsliv som blir hårdare och hårdare. Där Lasses chefer bestämmer sig för att göra sig av med honom, till varje pris, för att han ”kostar för mycket” och går utanför ramarna. Här låter Torp den dödes dotter ställa frågan: ”Finns det inte plats för människor som pappa i arbetslivet idag?”

Lasses arbete detaljgranskas, de hackar ner på saker som andra får komma undan med, han baktalas. Det bryter ner honom, och snabbt går det. Hans arbetskamrater protesterar. En mobbningsutredning dras igång men den leder ingenstans. Inte så konstigt, det är en av cheferna som genomför den. Till slut kommer hotet om avsked och det blir droppen. Självmordet är ett faktum.

Efter den fällande domen i tingsrätten blir många chefer oroliga. Riskerar de åtal? Torp låter frågan återkomma: hur ska någon våga vara chef? För mig känns frågan futtig, nästan provocerande. Varför inte ställa sig frågan hur någon ska våga vara underlydande? Tyvärr förtar chefsperspektivet en del av behållningen med boken. Arbetsmiljön är en för viktig fråga för att överlåtas på ledningen. I många fall är det de som orsakat problemen. Som anställd är det otillräckligt att fråga sig hur cheferna kan ordna bra arbetsmiljö, ibland måste man fråga sig hur man kan klara av problemen tillsammans med sina arbetskamrater, i konflikt med cheferna.

Elinor Torp

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Bokförlaget Atlas

Boken på Adlibris och Bokus.