Mottagandet av Johanssons liv

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga de senaste månaderna vilket kanske låter negativt men egentligen beror på att jag haft så mycket att göra. Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse kom ut i mars och sedan dess har det varit releasefester och uppläsningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.



Fest och uppläsning är nästan alltid kul, men recensionerna har jag sett fram emot med både ångest och hoppfull förväntan. Och det har varit många positiva reaktioner, någon negativ också, skönt, annars hade det känt konstigt.



Ulf Lundén på Dala-Demokraten skriver att "Henrik Johansson är en frimodig författarröst med tydlig förankring i arbetarlitteraturen. Hans mission är att utveckla och förnya formen. Det rör sig om många korta texter, en smått absurd och satirisk dikt." Gunnar Brulin är inne på samma spår i Mål & Medel: "Henrik Johansson är en förnyare av arbetarskildringen, det han gör med traditionen är nödvändigt och han gör det mycket bra"



Även Björn Kohlström tar fasta på det innovativa:
"Nog är det uppenbart att det gränslösa är Johanssons mål med skrivandet. Det är en våghalsig estetik, som gjort för att trilla ned i fallgropar. Det är ändå friskt skrivet, och jag uppskattar hur han uppsöker det oförhappandes."



Den negativaste recensionen är också den roligaste. Josephine Askegård på Arbetaren skriver att
"Men det ska sägas, det krävs viss ansträngning att hitta bland trådarna som vävs in och ut, dyker upp oväntat och försvinner för att återkomma några stycken senare.
Men unna dig att släppa det som inte roar. Jag tycker det mesta är nattsvart."
(recensionen är låst för alla utom prenumeranter).



Rasmus Landström skriver i Flamman om tre böcker av ur den senaste vågens arbetarlitteratur, det är förutom min bok också Baggböleri av Freke Räihä och fabriksliv av Eric Pettersson.
"Johansson skriver med humor och värme och ofta är hans berättelser författade i sagoform, som om det var en proletärlitteraturens H.C. Andersen som höll i pennan."



Nåväl, det var en handfull av recensionerna.
Annat roligt som har hänt på sistone är att jag är en av mottagarna för Byggnads kulturstipendium (för att göra en handledning i att skriva om klass), att Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse har fått stöd av Kulturrådet (och då skickas ut till 287 bibliotek. Yay!).
Och så ska jag läsa på Litteraturscenen under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
22 september kl. 11.00.



Och snart tar jag semester!

 

Mitt varumärke är en katastrof

”I mitt fall är det jag själv som är mitt varumärke.”

Orden är Emelie Schepps. Jag känner ett fysiskt obehag av dem. De sätter sig i magen. Inte så mycket för att jag tycker synd om henne. Snarare över sakernas tillstånd. Jag vill argumentera emot, men egentligen har hon väl rätt. På sätt och vis. En bok är en vara. Som då säljs på sitt varumärke: författaren. Eller? Jag vet inte. Kanske är det berättelsen som är varumärket, språket, ämnet, eller vad som är just den bokens starkaste kort. Jag vill ändå att de ska separeras: människor är människor, varumärken är varumärken. Samtidigt har jag inget problem med att säga att min arbetskraft är en vara. Men arbetet säljer man inte hela dagen. Jag tänker på Breivik. Hur han raderade alla fula bilder på sig själv och tog sina varumärkesporträtt klädd i sin hemsnickrade uniform. Han visste hur han ville framstå.

”Varumärket kan skadas om den man möter ger ett dåligt intryck, klär sig fel, eller inte alls är tillmötesgående.”

Måste jag sluta använda min urtvättade ”Satan anländer i Moskva”-t-shirt?

Kanske beror obehaget på mig själv: jag vet att framgång föder framgång. Säljer man många böcker kommer lätt fortsätta sälja många böcker: och då ska man vårda sitt varumärke. Inte lägga ut fula bilder, tänka på vad man säger, le mot kameran, skaka hand och dricka vin med rätt personer. Författaren som lever och andas framgång. Jag har ju sett alla författarporträtt med storleende vinnare. Och även om skriva är det jag helst av allt vill göra har jag svårt att förmå mig till att skönmåla. Ett varumärke som skulle gynna mig skulle med resonemanget, jag är mitt varumärke, innebära en livslögn. Samma sak gäller tusentals andra frilansare och ensamföretagare. Men livslögnen lockar. Jag har enskild firma och har beställt ett kontokort. Jag kan vifta med kortet och säga: ”Jag tar det på firman!” Tanken är lockande och jag skäms över lockelsen. Kortviftande skulle nämligen ge intrycket av att mitt skrivande är en stor ekonomisk framgång. Vilket är fel. Jag tjänade mer pengar både som bagare och som kock. Jag kan naturligtvis säga att ”jag är inte mitt varumärke”, men vi bestämmer inte själva våra roller i det här samhället. Det är bara en liberal myt.

Längre in i intervjun inser jag att mitt varumärke är en katastrof, vilket helt logiskt betyder att jag är en katastrof. Den första boken var en roman med ett visst stuk, den andra kommer snart och är helt annorlunda: noveller istället för roman, ingen koppling mellan omslagen, två olika förlag.

Vad ska jag göra åt det? Jag tar en kopp kaffe till och funderar. Den finns ändå något djupt behagligt med att skjuta sig i foten. Jag trivs inte i en värld där människor är varumärken, och det är jag inte ensam om. Det kanske kan bli något: de missanpassades gemenskap.

Det här var min senaste krönika i Arbetaren.

Mer Park Hotel än Kortedala

Senaste krönikan i Arbetaren

Spårvagnen går från Kortedala mot Tynnered, tiden går mot midnatt. Ett kompisgäng, tjejer och killar, ramlar på vagnen. Scenen känns igen. Man drar sig in mot centrum för att festa. Jag är i Göteborg för bokmässans skull, men har besökt polare. På mässan har Alex Schulman och Sigge Eklund en egen upphöjd scen, en våning över alla andra.

En av killarna på vagnen har däckat. Hans kompisar försöker få upp honom på ett säte. De örfilar honom. Det hjälper inte. En av dem ringer efter ”något som piggar upp honom”, men verkar inte nå fram. De är inte hotfulla, inte alls, men jag har svårt för grupper med fulla ungdomar och funderar på att flytta på mig. En pundare sitter en bit bort. Han tjuter av skratt åt killen som har däckat. ”Han har rökt för mycket ganja, han har druckit för mycket, ge han en panna, ge han stesoliiiiid, ge han amfetamiiiin”.

Färden in från en kranskommun eller en förort är speciell. Det kan vara sista gången inatt som kompisgänget är samlat. Jag kommer att tänka på egna resor från periferi till centrum och Ebba Gröns Hat & Blod som sammanfattar dessa kaotiska utflykter. ”Det är gänget ifrån förorten som slår sig blodiga av hat, samma blinda raseri, samma blinda hat.”

Situationen börjar bli ohållbar. Hållplatserna passerar en efter en. Vad göra med honom som däckat? Någon vill vända tillbaka med honom, han blir nedröstad. Någon vill dumpa honom på en bänk, han blir tack och lov också nedröstad. Fortsätter man in kommer han inte komma in någonstans, ingen annan heller, han hamnar antagligen i fyllecell. Pundaren har inget uppåttjack, uppenbarligen inte jag heller. Vänder man tillbaka är kvällen slut. De går av på Avenyn och tar honom med sig. Vänskapen vann.

På två olika stationer kliver två nu nyktra narkomaner på. De har inte sett varandra på länge och är en hjärtevärmande syn. De diskuterar sin vård, sina försök att sluta, sina snedsteg, det är pulver, subutex och tram. En av dem har ett laminerat kort med en röd och en grön sida. På den gröna har han skrivit upp positiva saker som händer om han inte drar den där linan, på den röda de negativa: återfall, ångest, inte träffa sin bror, och så döden då, förr än senare.

Jag sover hos en väns svärföräldrar. Väl hemma i Malmö dricker jag kaffe och läser jag en kolumn av Alex Schulman. Den handlar om bokmässan. Han målar upp en effektiv bild av en lugn och sansad mässa, och som kontrast hur det går till på Park Hotel på Avenyn under en lördagskväll: en full poet, en författare som skryter, ett par som hånglar (trots att de jobbar på olika förlag!). Det finns ”ingen annan plats där man bättre kan studera det mänskliga psyket”.

Det är så naivt och medelklassigt att jag börjar skratta. Men tyvärr tror jag att Schulman är ganska representativ för litteratur-Sverige. Det är mer Park Hotel än Kortedala.

En roande sida av litteraturens cancer

Recension publicerad i Arbetaren

(Bok) Bartleby & Co Enrique Vila-Matas.

Översättning Yvonne Blank.

Bokförlaget Tranan

"Jag har aldrig haft någon vidare framgång hos kvinnor, jag går resignerat omkring med en besvärande puckel på ryggen, alla mina närmaste släktingar är döda, jag är en ensam stackare som arbetar på ett trist kontor.”
Så inleds Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, i svensk språkdräkt av Yvonne Blank. Romanens namn anspelar på Bartleby, the Scrivener från 1853 av Herman Melville, mest känd för Moby Dick. Melvilles Bartleby är också en kontorist, en som vägrar, eller ”helst slipper” arbeta. Hans ständiga milda svar när hans chef vill få honom att göra saker är ”I would prefer not to”. Vila-Matas och Marcelo, hans ”puckelrygg” till huvudperson, har tagit fasta på Bartlebys Nej och skriver därför en osynlig text vars fotnoter utgör romanen om Nej-författarna. De författare som, likt Marcelo, slutat skriva efter kanske bara en bok. Jag skriver ”roman” men boken har drag av essä, novellsamling och semi-vetenskaplig text. Genom att fokusera på de icke-skrivande författarna talar Vila-Matas om litteratur. Det är ett lättsamt och tidvis underhållande samtal som, tycks det mig, blir roligare ju mer man vet om litteraturhistoria och skrivande. Det är en osynlig litteraturhistoria som skrivs fram, en som handlar om de som slutade skriva, om de långa pauserna, om språkets otillräcklighet, om hur den litterära offentligheten tar all kraft genom boksigneringar och tidningsintervjuer.

Namnen som passerar revy är många, okända som kända: Melville själv, Oscar Wilde, Arthur Rimbaud, Hugo von Hofmannsthal. Deras öden och argument varierar. Det kan låta tungt, men tyngden är snarare på grund av en brist på framåtrörelse än av språket. Vila-Matas rör sig med lätta nedslag på tung mark. Det är en text att associera till. Jag skriver ned novelluppslag medan jag läser, jag skriver ned citat, jag frågar mig varför jag själv skriver, eller varför jag nu läser men inte skriver. I stället för den standardiserade författarfrågan ”Varför skriver du?” frågar Marcelo folk på stan varför de inte skriver. Det är trots allt så att 99 procent av befolkningen inte skriver. Det är en bra fråga. Jag ställer den på Facebook och får varierande svar. ”För att det inte blir bra.” Svaret är intressant. Om jag ska övertolka det behöver det inte handla om ett personligt tillkortakommande utan om att språket är otillräckligt för att beskriva världen och förmedla våra erfarenheter. ”Ett liv som inte kan uttryckas med ord”, för att genom Vila-Matas citera Robert Musils Den unge Törless förvillelser. Någon skriver inte för att han inte hinner läsa tillräcklig och ser läsande och lyssnande som ett ideal. Det är en insikt då läsförståelsen minskar samtidigt som allt fler vill bli författare. I dag är det självutlämnande stort och skrivandet sägs vara helande, terapeutiskt, men om det snarare riskerar att riva upp? Samira Ariadad svarar: ”För att det tar tid innan jag kommer över hur exponerande det är i mitt huvud, allt det som går att dölja sig bakom. För att det kräver att man tar sina egna ord på allvar nog att lägga tid och möda på det, och på lek nog för att mödan inte ska kännas pressande, kvävande.”

Generellt har de som tagit sina ord på allvar varit samma personer som de vars ord samhällets toppar också tagit på allvar. Så när Marcelo inleder sin berättelse med att han inte haft någon vidare framgång hos kvinnor kan man fråga sig varför kvinnor inte haft någon framgång hos honom? Av alla författare som nämns är en bråkdel kvinnor. Det är synd – då det skrivs en fiktiv litteraturhistoria över Nej-författarna borde kvinnor som tystnat ha en självklar plats. Jag tänker till exempel på Harper Lee, Sor Juana eller Molly Johnson vars debutroman Pansarkryssaren nyligen återutgivits.

I samtidens brus är den bartlebyska tystnaden fascinerande. Därför lever Bartleby kvar. Vi lever i en tid då vi ibland krävs på delaktighet, vi ska ha en åsikt, vi ska rösta, vi ska finnas i sociala medier. En i det sammanhanget intressant text är Bartleby på Toyota, skriven av en metallarbetare som kallar sig iammany: ”Hans märkliga vägran blir organismens cancer. Den magra produktionens cancer är de arbetare som vägrar att dela med sig av sin kunskap, som föredrar att inte flyta med strömmen, som tiger på förbättringsmötena, som föredrar att stanna kvar på sin plats utan att ge någon rationell förklaring varför. Dessa nya Bartlebys vägrar att bli inlemmade i företagsorganismen, de vägrar optimismens tyranni.”
Är då de icke-skrivande författarna litteraturens cancer?
I så fall är är Bartleby & Co en roande sjukdomshistoria.

Henrik Johansson

 Hos Adlibris och Bokus.

Att växa tillsammans

Krönika i Arbetaren

”Folk i byn säger att Jeppe dricker, men de säger inte varför Jeppe dricker.” Orden är från Ludvig Holbergs drama Jeppe på berget och jag kommer att tänka på dem när jag läser några debattinlägg om situationen i skolan. Debattörer menar att ungar nu för tiden (det var minsann bättre förr!) får göra vad fan de vill, kommer för sent till skolan, att barnen har makten och att lärare borde få syssla med att lära ut istället för att uppfostra. Jag förstår lärares och föräldrars frustration över en tuff situation, men lösningen ”uppfostra mera” är mest av allt populism. Att det är viktigt att komma i tid är en enkel åsikt, är det inte vettigare att fråga sig varför barn kommer för sent, fråga sig varför Jeppe dricker? Hur kan vi lösa problemen?

Många av uppfostransprofeterna talar i själva verket om lydnad. Lydnad innebär maktlöshet. De likställer lydiga barn som inte gör något väsen av sig med väluppfostrade barn. Hur blir man som människa av att vara maktlös, av att ständigt lyda? En debattör, MalinBirgersson, tycker att barn som är bortbjudna ska äta upp och tacka för maten även om de tycker att det smakar skit. Tyvärr, jag håller inte med, varken som kock eller förälder. Tycker man inte om maten jag serverar ser jag hellre att man säger ”Jag har smakat på köttfärssåsen och tyckte den var äcklig. Kan jag få mer pasta istället?”

Var det bättre förr? Jag har svårt att se att jag var så värst mycket bättre än mina barn. Vi uppförde oss inte bättre än vad våra barn gör. Emil i Lönneberga slutade inte busa för att hans koleriska farsa jagade in honom i snickarboa.

Jag tror att de föräldrar som förmår gör sitt bästa. Jag tror att eleverna vet att det inte är okej att slå sönder saker eller mobbas. Men alla föräldrar förmår heller inte, och samhället måste finnas för de barnen.

Hur kan då samhället hjälpa till? Lydnad innebär maktlöshet, och i Lindängen i Malmö har man gått en annan väg. Det har startats ett allaktivitetshus på skolan med verksamhet sju dagar i veckan. Inga aktiviteter skapas som inte har förankring hos de boende. Eleverna håller i en frukostklubb och turas om att laga mat till varandra. Med mat i magen och en känsla av att lokalerna tillhör dem så har Lindängeskolans elevers betyg också förbättrats. När Folkpartiet besöker Allaktivitetshuset berättar samordnarna hur det har gått:

”Många var skeptiska och trodde att eleverna som annars är jättestökiga aldrig skulle klara av att passa tider och ta ansvar”, säger Karin Rahmberg. Och aktivitetssamordnaren Said Mekahal fyller i: ”Men om man får möjlighet att hjälpa till så växer man som människa.”

Att tro på människor. Även barn. Även jättestökiga barn. Det tror jag är en bra början. Det är människor som byggt det här samhället, vi kan förändra det också. Och växa tillsammans.

Ett under att ingen dog

Senaste krönikan i Arbetaren (nästa kommer på fredag)

Polisen har mördat en av oss, det var vad jag trodde när demonstranterna i Limhamn skanderade ”Mördare!” åt polisen. Jag var inte på demonstrationen mot Svenskarnas Parti utan följde genom tidningarnas liverapportering. Denna gång var det inte sant, men för att citera läkarstudenten Kajsa som hjälpte de skadade ”Det är ett under att ingen dog.”

Vi minns bilderna: polisen red och körde över människor, batongslag mot huvuden, blodet på gatorna. Många menar att polisinsatsen urartade fullständigt. Det stämmer inte.

Problemet är inte att insatsen urartade, utan att den artade sig planenligt. Eller för att citera polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford ”Det här är vårt sätt att arbeta, att splittra en folkmassa med fordon och hästar”.

Det här är vårt sätt att arbeta … detta arbetssätt är livsfarligt. Ja, de som försvarar polisinsatsen bör tänka på det. Kavallerichocker, att köra in i folksamlingar med bepansrade bilar och batongslag mot huvudet är potentiellt dödligt våld. Och mig veterligen har vi inte dödsstraff i det här landet.

Problemet är inte insatsen i Limhamn som isolerad händelse, utan att det är såhär taktiken ser ut. Polisens taktik mot folksamlingar fungerade inte dåligt i Limhamn, utan det är precis så den fungerar.

Och eftersom ett plus ett blir två är det bara en tidsfråga innan polisen dödar någon vid en sådan här insats. Det blivande dödsoffret kommer troligen inte vara en demonstrant. Det blir förmodligen en fotbollssupporter. Det är vanligtvis de som står i ridlinjen. Det unika med Limhamn var inte polisens taktik, utan att taktiken här filmades och fotograferades ur alla tänkbara vinklar. Det unika var också att en journalist, Dag Ankarsen på Skånskan, dissekerade polisens lögner om gatstenar och attackerade ambulanser.

I twitterflodvågen efteråt vittnade många fotbollsfans om att de kände igen sig: ”Polisens beteende idag är inget undantag, välkommen på derby eller match mot lag i skåne/gbg. Polisväsendet måste reformeras.”

Demonstranters och fotbollshuliganernas våld då? Ska jag inte ta avstånd från det? Nej, det ser jag ingen anledning till. Det kommer då och då att finnas stökiga eller våldsamma folksamlingar, det är en annan fråga än hur polisen hanterar dem. Det vore absurt att bedöma polisen efter hur de behandlar lydiga medborgare. Det är polisens lagliga rätt att använda godtyckligt våld mot folksamlingar som behöver begränsas. Och det behöver göras innan någon dör. Det blod som spills färgar inte bara den enskilda polisens händer, utan också de som sitter i polisledningen, politikerna, och de som reflexmässigt försvarar de statliga våldsverkarna.

Den här dagen mördade inte polisen, men om samma taktik fortsätter är det bara en tidsfråga.

Expedition Federley - En resa i det inre

Expedition Federley är den novell jag själv gillar allra bäst och  det omdömet är inte unikt. Den har varit publicerad i en antologi, gått som följetong i Arbetaren samt varit publicerad på en nu nedlagd litteratursite. Den nedläggningen gjorde att den inte längre fanns tillgänglig på nätet. Så här är den nu igen:

 

Expedition Federley

En resa i det inre

Ytterhogdal, Hälsingland.

Rune Björnelidskolan för kreativt skrivande.

Adolf Dornier-salen.

Rektorn suckade, sneglade på henne och sa:

”Irenka, lilla Irenka … vad väntar du dig att jag ska säga? Att jag förstår att det är svårt? Att jag ska berätta hur lyckligt lottad du är, stipendium och talang och allt? Eller ska jag prata om dina små sorger som du bekänt för kuratorn och känna medlidande?”

”Nej, herr rektor, det väntar jag mig inte.”

”Jaså? Lekar vi ironiska lekar? Låt mig tala klarspråk: vill du, som din bror, hamna i de fredsbevarande styrkorna? Eller din valiumknaprande far, kriminalvårdaren? Är det det du drömmer om? Hur trivs din mor på serveringen? Din familj är precis där de förtjänar – lätt för mig att säga, med min familj, kanske du tänker? Ja, det är det. Men det spelar ingen roll, vill du ta dig upp måste du göra vad som krävs, andra har använt sin bakgrund som bränsle för sin egen framgång – men du kanske hellre vill vara kvar på botten, med din kära familj?”

Irenka tittade ner på sina fötter och sa: "Förlåt. Jag vill fortsätta här. Det vill jag verkligen."

Rektorn satte sig och sa: ”Provocerar jag dig? Det är meningen – det är vad du behöver höra. Jag ska berätta en hemlighet för dig: mina analytiker trodde det var fel på programmet när de såg dina resultat. Dina siffror låg högt över genomsnittet för dina jämnåriga på i stort sett alla områden: syntax, ordrikedom, klang, stavning, bildspråk och grammatik. Och naturligtvis ville du bo kvar hos dina föräldrar, i de sociala sammanhang du kände till. Men alla andra elever har också fått flytta hit. Och de ser det som en möjlighet – de nätverkar inför framtiden. Vi har investerat i dig – men nu börjar vi få nog, du har ett chans till, sedan är det slut. Gör om den sista uppgiften och gör det bra.”

På skärmen orerade läraren: "Efter att folket tog tillbaka kulturen från kulturvänstern blomstrar flera nya, optimistiska inriktningar: medarbetarlitteratur, marknadsrealism, pre-modernism. Från grus till Gucci blev en storsäljande genre. Gemensamt för dessa inriktningar är att de är tendentiösa och heroiska: de syftar till att frammana individualistiska känslor och stämningar i läsaren, lyfter fram enastående individer och ledargestalter, värnar individens frihet och oberoende. Vanligt förekommande teman innefattar en positiv syn på arbetet och heroiska, historiska porträtt av den ekonomiska utvecklingen. Er uppgift är att skriva minst 4000 ord om en kulturyttring ur en av dessa inriktningar."

Irenka stängde ner skärmen, tog av sig hörlurarna, lutade sig tillbaka och blundade. Tåget dundrade hemåt. Pressade sig igenom snöhelvetet på sin väg mot Malmö. Irenka frammanade bilden av ett svart ånglok som färdades genom en snötäckt skog, ångvisslan, en vit plym efter sig. Hennes klasskamrater flög hem. Hon åkte tåg. Tågbilden trängdes undan av minnesbilder, fragment av första mötet med skolans headhunter. Våra lektörer kom fram till att hon just nu ligger närmast till hands att skriva romantik för flickor i åldern nio till tolv. Det är bara naturligt att börja i närheten av sin egen ålder och kön. Sedan kan hon gå vidare till en bredare genre. Som mode, hästböcker, drama för medelålders kvinnor eller män, eller varför inte Thinspiration. Skolan ligger i Hälsingland. Där kommer hon att få bästa tänkbara hjälp och umgås med likasinnade, få träffa de bästa talpedagogerna, dramaturgerna och stylisterna en ung flicka kan behöva. Vi ordnar lektioner med lektörer, översättare, lingvister och författare.

Det var fyra år sedan … redan fyra år. Lille far hade varit så glad, mor orolig men lycklig. Det hade varit förmätet att klaga, så Irenka hade inte klagat. Släktens hopp, familjens stjärna … och nu var hon på väg ut. Hon hörde inte hemma på skolan, hela hennes varelse skrek, blickarna brände i henne, hon hörde inte hemma där. Ett meddelande från far: en dokusåpastjärna hade blivit förflyttad till anstalten, mor hade gjort Golonka. Irenka snyftade till och log. Mat: mammas lösning på alla problem … Irenka måste klara det, de trodde på henne.

Din far, kriminalvårdaren … det krävdes ingen metalingvist för att förstå de orden, men det var hon själv som fick på huvudet för att hon skrev för cyniskt … det finns ingen anledning till cynism … läsarna förstår det inte, de tar allt bokstavligt … cynism kan bara vara acceptabelt om det finns ett glapp mellan verkligheten och den uppfattade världen, något sådant glapp finns inte, alla är vad de utger sig för att vara, det finns ingen konspiration, inga hemligheter, inga dolda agendor. Du har ju alla möjligheter, kära Irenka.

Lilla far skulle stå och vänta när tåget kom fram, säkert med en rolig hatt på sig. Dum och glad, som alltid. Hon hade gråtit när hon hade läst hans gamla texter, följt hans briljanta resonemang. Hennes valium-fryntlige far, hans hjärna mjuk av de smärtstillande tabletterna. Han hade valt en glad dåsighet framför smärtan. Det kunde man inte anklaga honom för, det fick hon inte anklaga honom för, hon hade aldrig levt med smärta, eller hur?

Han hade inte haft någon rolig hatt på sig, och hon hade blivit glad, skrattat och kramat och gråtit. Det var bra med bror, fredsbevarandet gick bra, allt var bra, de var trygga på basen, så skrev han. Mor var glad, alla var glada.

Golonkan stod på bordet.

Den var större än hon mindes och hon kände sig liten. Köttkniven skar genom svålen, hon smetade på prickig senap och pepparrot.

Mor frågade hur det gick i skolan och såg ut som om hon visste svaret. Far skrockade och sjöng och åt och skrockade: livrädd för att prata allvar eller bara mjuk i hjärnan.

Irenka berättade.

Irenka berättade om uppgiften och vad hon behövde göra för att få vara kvar.

Mor lade huvudet i händerna och Irenka trodde att hon skulle dra den vanliga harangen och påminna om att Irenka var deras hopp och stjärnan och den blivande författaridolen. Mor sade ingenting, suckade tungt.

Med en av sina sällsynt klara blickar sade far att han kunde hjälpa henne.

"Tack ..."

”Vi har en intagen som var med i Expedition Federley. Intervjua honom.”

”Du skämtar?”

”Nej.”

”Expedition Federley … var typ … först – med allt!”

”Är det bra?”

”Kan jag göra något vettigt av det är jag hemma!”

”Du är hemma.”

”Jag menar, då klarar jag uppgiften.”

”Okej.”

”Men kan du släppa in mig på fängelset?”

”Jag måste fråga direktören.”

Mor harklade sig och sa: ”Vad är han dömd för?"

"Våldtäkt."

"Irenka, du får absolut inte gå dit."

”Jag jobbar ju där” sa far.

Ashford Hägglund: en sökning gav vad hon behövde veta. Han hade uteslutits efter att ha våldtagit en annan deltagare, och hade, med få uppehåll, varit vårdad sedan dess. Filmer på incidenten fanns tillgängliga på dokusåpans hemsida och många andra ställen. Irenka började titta, men stängde snart ner filmen.

Irenka tog på sig sin brors kläder. Hon luktade på dem och såg sig i spegeln. Inget smink, bylsiga manskläder, håret innanför kepsen. Ingen inspelning, hade direktören sagt, du får skriva. Du är ju författare, hade han sagt, och skrattat. Du förstår väl vilka risker du utsätter dig för, hade han sagt och tittat på henne, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Hon hade nickat.

En uniformerad och batongbeväpnad kriminalvårdare visade Irenka till rätta. Han sa att han hade jobbat med hennes far i femton år, att det inte var någon att oroa sig för, att de fanns utanför dörren och att en skiva av plexiglas skulle skilja henne från den intagne. Hon nickade.

Han såg på henne och sa: ”Lycka till” och öppnade sedan dörren.

Rummet var tomt. Och det fanns mycket riktigt ett plexiglas som delade upp rummet i två delar. Hon satte sig ner på stolen och tog fram ett anteckningsblock och penna. Mor och far hade förvånats över att de använde block och penna, men det ansågs underlätta skrivprocessen, de hade godtagit förklaringen, mor hade tyckt att det var romantiskt.

Ashford släpptes in. Han nickade glatt och log. Tänderna var ojämna och gula. Han var lång, smal och tatuerad, som på bilderna, fast äldre och mer sliten. Håret var stripigt och uniformen urtvättad. Hon hälsade och funderade på hur hon skulle framställa honom. Han såg ut som en busschaufför. En sliten busschaufför i femtioårsåldern. Det kunde hon inte skriva. Hon måste dramatisera.

”Så du är Fejas flicka?”

”Feja?”

”Vi kallar honom Feja.”

”Ja, han berättade att du var med i Expedition Federley. Vill du berätta om det?”

”Jag har betalt för att berätta, så jag berättar. Vad vill du veta?”

”Allt. Antar jag.”

Han satte sig ner, drog handen över ögonen och sa att när det begav sig var han, som alla andra, i färd med att avsluta sin utbildning till civilekonom. Alla andra, undrade Irenka. Ja, utbildningen till civilekonom var den enda där det utgick studiestöd, så nästan alla läste den, minst 90 procent. I stort sett lika många blev arbetslösa efteråt. Nu fick hon berätta för honom vad hon gjorde. Det gjorde hon, i korta ordalag. Han smålog medan hon pratade. Såg på henne med intensiva ögon. Hans händer vilade på bordsskivan, de var tatuerade. Nu är det din tur, sa hon. Chansen hade dykt upp, sa han. De hade fått veta att det rörde sig om en reality show där vinnaren skulle bli projektanställd av finansministern: Fredrick Federley. Det var förstås en dröm. De hade jublat när de fått beskedet. Hans principer var grundläggande för utbildningen, hans tal användes som exempel i retorikskolningen, de strider han utkämpat var episka, hans användande av Ursula var genialiskt. Fast allt det där visste hon väl, det var väl likadant nu, frågade han. Hon nickade och berättade om statyn utanför skolan, hur både flickor och pojkar använde Federley-glasögon och hur de reciterade hans lyrik under lediga stunder. Den intagne fick något drömskt i blicken och nickade. Han berättade hur uttagningen gick till, hur produktionsbolaget hade gillat hans personliga brev och framåtanda. Producenten hade speciellt gillat att han hade poängterat att han inte tänkte ha sex under inspelningen.

”Varför?”

”Det är någon slags omvänd psykologi, som jag kände till, de som tänker ha sex säger aldrig det. Eller tvärtom: den som planerar att inte ha sex kommer säga att de ska ha sex och därför … fattar du … de som säger att de tänker ha sex vill bara vara med i en show och är aldrig så ohämmade i verkligen – de vill ha dit den som är tokig på riktigt och inte spelar, typ.”

Och du är tokigt på riktigt? tänkte Irenka.

Jag blev uttagen, berättade han för Irenka, tillsammans med tio andra. Programmets idé var lika enkel som genialisk, det sägs att Fredrick själv hade kommit på den. Vi deltagare skulle tävla genom en bana och den som kom sist i varje etapp åkte ut. Banan var uppbyggd som en exakt kopia av Fredrick Federleys matsmältningssystem. Vi började i anus. Hur det gick till rent praktiskt? En och en trängde vi oss igenom slutmuskeln, det var inte så trångt som man kan tro. Vi hade någon slags sparkdräkt på oss, och en pannlampa. Ändtarmen var första etappen, och vi vadade igenom fekalier. Hela miljön, lukten, allt – det kom som en chock för en del av deltagarna. Jag tror inte det luktar så i Federleys tarm, men det blev ju bra underhållning, det var ett sätt att öka pressen på oss. Efter ett tag blev man liksom bedövad av stanken. Det blev bättre. Som du säkert förstår fanns det ett element av … lojalitet med i showen. Federley var ju vår framtida chef, eller den som vann då, och man kan ju inte säga vad som om sin framtida chef. Ibland blev det nästan absurt, någon sa att det luktade gott, att han tyckte det var trevligt där … och det uppfattades ju som ironi, men han ville nog bara väl. Jag menar: vi skulle pressas så hårt att vi till och med sviktade i vår lojalitet med Federley – vi skulle testas – samtidigt skulle det bli bra tv, och det kan vara bra med något slags utbrott. Jag höll stilen, glömde aldrig var jag var och härjade loss lite men mest med ett ganska opersonligt språk. Förstår du vad jag menar? Som när man skäller på vädret. Villkoren vi tävlade under var ju heller inte Federleys fel, vi kunde avbryta när som helst och hade valt det själva, eller hur? I alla fall, redan innan tjocktarmen var det en tjej som bröt ihop. Jag klarade första etappen på grund av det, eller inte bara därför, men jag klarade mig. När vi första gången hörde Federleys röst var det som en uppenbarelse. Vi var trötta, knäckta och skitiga, en av oss hade brutit ihop och då kom rösten – rösten var stark och den liksom genomträngde allt, ekade där i tarmarna och berättade för oss att vi klarat första etappen. Vi jublade!

Irenka nickade, skrev och undvek att se på honom. Fortsätt, bad hon.

"Vi hade ett biktbås, såklart, det var i blindtarmen, ett litet rum där vi kunde prata ut, säga hur mycket vi saknade våra anhöriga, vilken underbar framtid vi hoppades på, kritisera de andra deltagarna och sånt. Ja, du vet hur det funkar."

”Kändes det redan då som att ni skapade historia?”

”Ja, eller, det kändes att det inte bara var det vanliga, det gjorde det. Men jag tror att när man är med om att skapa historia är man kanske inte medveten om det. Jag menar, de personer som varit med om att omskapa författarrollen, tänkte de på att det var det de gjorde?”

”Enligt Rune Björnelid visste han det hela tiden.”

”Jo, men han är ju ett geni. Det är inte jag. I alla fall, vi fick ingen mat utan vi fick suga i oss det som fanns i tarmarna, en del klarade inte det och blev undernärda – det var bra. Då klarade de inte tävlingarna och uteslöts. På det stora hela tog folk det bra när de förlorade. Men det var en kille som gick över gränsen, långt över gränsen … han ville väl bli känd.”

”Vad gjorde han?”

”Han slängde ur sig en massa trams om Federley. Det var obehagligt att höra på. Han blev arresterad senare. Det var bra.”

”Kom det med i tv?”

”Nej, de tog bort ljudet, men det var flera som grät efteråt", sa han och torkade pannan. "Han sa … han sa att … kallade Federley för en pekoral-pajas. Menade på att han var en clown som förtjänade stryk och kallade honom för Queer-Quisling. Helt taget ur luften, han ville bara provocera. Det var obehagligt. Men vakterna tog bort honom."

”Gud … vad sjukt.”

”Han var ju pressad, du vet, undernärd och tålde inte stressen i tävlingen.”

”Vi pausar här, jag måste ha en energidryck” sa Irenka och ringde på vakten.

Irenkas hand darrade när hon försökte föra in kreditkortet i dryckesautomaten. Hon lyckades på tredje försöket. Hon satte sig ner, blundade och drack. Spillde en droppe på hakan och torkade av den.

Far kom fram till henne och undrade om det gick bra. Irenka nickade och sa ingenting. Hon såg ner på sitt block, hon måste skärpa sig, komma ihåg sina frågor och inte låta sig distraheras.

Dags att gå in till äcklet igen, tänkte Irenka. Tack så mycket, herr rektor.

Irenka satte sig framför den intagne. Han log. Jag borde inte upprepat orden, sa han, du är ju bara en ung flicka, det passar sig verkligen inte. Irenka nickade. Hon skulle stryka den biten till skoluppgiften.

En sak jag gillade med showen, sa han, var att den även var bildande: tittarna fick lära sig hur matsmältningssystemet fungerar, samt biografiska fakta ur Federleys liv. Visst, man lär sig en del i skolan, men hur djupare man går, desto mer finns att lära, det låter nästan absurt, men han är ännu mer fascinerande ju mer man lär sig om honom. Som när han blev misshandlad: visste du att han hade sinnesnärvaro att, tänk dig: omringad av fyra ligister, påpeka att de inte hade åldern inne för att röka. Och sedan allt med Ursula: fantastiskt. Vi rusade igenom tunntarmen, det var svettigt, som ett maratonlopp, riktig långdistanslöpning – fast med slem och tarmludd! Tänk dig ansträngningen: jag halkade hela tiden, alla svängar och omvägar – Federleys tunntarm är tre gånger så lång som tjocktarmen och nästan trettio gånger så lång som hans ändtarm!

Men vill man veta det, frågade Irenka. Jag tycker det liknar grotesk realism: jag säger inte att det blir så, men riskerar inte en del av magin att försvinna?

Det tyckte han inte, han menade att det var viktigt att alla kände att Federley var en människa precis som dem, med ändtarm och galla och tarmludd. Kan en vanlig individ nå så långt kan vem som helst göra det.

Irenka skakade på huvudet och svarade att han ju inte var en vanlig individ, vem som helst hade inte kunnat göra samma sak. Men tillbaka till tävlingen: vad hände sedan?

Han log, lyfte händer från bordsskivan och sa: "Tävlingsmomenten i levern var helt vilt. Det gick ut på att se vems lever som klarade att bryta ner alkohol fortast. Den som förlorade åkte ut genom anus igen. Vi fick alkohol i dropp baserat på vikt och kön och sedan mättes promillehalten. När vi fick reda på resultatet var vi totalt tankade. Killen som åkte ut var nästan medvetslös. Vi andra jublade som galningar och började dansa. De satte på musik och Viagra och grejer. Jag och en av tjejerna hånglade snart, hon var en av de tjejerna som man bara vet kommer att ha sex under en dokusåpa. Vi smet in i biktbåset och älskade."

Han tystnade och log.

"Du våldtog henne."

"Nej, vi älskade, men jag vet att de har klippt ihop det efteråt så det ser annorlunda ut. Jag gjorde inget som hon inte själv ville, det skulle jag aldrig göra mot en kvinna. Men att vi låg med varandra var också en del av showen. Så full som jag var, och med Viagra och hur hela programmet var upplagt, det var meningen att det skulle hända. Jag kunde inte säga nej."

"Jag har sett filmen, hon var helt borta. Hon kunde inte säga nej."

"Jag är ingen våldtäktsman. Du vet inte vad som hade hänt mellan oss innan dess. Jag skrev till produktionsbolaget sedan, och Federley, men fick inget svar. Jag blev manipulerad, inte av Federley, det kan jag inte tänka mig. Det var helt enkelt en PR-kupp som gick ut över mig, smart drag från dem. Jag skyller inte på Federley, det får du absolut inte skriva."

"Tack för intervjun" sa Irenka och gick.

Irenka stängde dörren efter sig, lutade sig mot dörren och blundade. Hon öppnade ögonen och såg på sina händer. De darrade.

Far kom fram till henne, klappade henne på axeln och frågade hur det gick.

Irenka log och sa: "Det gick nog bra. Han var inte så farlig, jag lovar."

Mor gick tidigare från jobbet för att vinka av. Irenka kramade henne hårt. De började gråta bägge två och mor skickade med en matlåda. Far jobbade.

Fördelen med tåg: en annan arbetsro. Under resan till skolan skrev Irenka uppgiften. Tonen var viktig, tonen och slutsatsen. Slutsatsen skulle vara intelligent, gärna ha en ny vinkling, samt vara övertygande och sammanfalla med rektorns snille och smak. Rektorn skulle behöva tycka att slutsatsen var rimlig, och … anse att även Irenka samtyckte och inte bara skrev något hon antog att de ville höra. Hon stirrade ut på vinterlandskapet. Hon såg över sina anteckningar. Hur skulle hon vinkla det? Ashford hade inte sagt det rätt ut, men han skyllde på Federley. Indirekt i alla fall. Det gick inte. Federley var historiens hjälte, han fick inte vara antagonisten. Såpan hade blivit en framgång, alltså hade den varit bra, gjort korrekta konstnärliga val när det gällde innehåll och form, eller hur? Hon skrev ner sin slutsats. Läste igenom texten. Tog fram matlådan som mor hade packat ner. Tittade på maten men kände sig inte hungrig. Läste texten igen. Irenka ryckte på axlarna, det blev inte bättre än så här. Hon skickade iväg uppgiften med en knapptryckning.

Måtte det gå bra.

Efter ankomst och opponering kallades Irenka in till rektorns kontor. Hon ringde på dörrklockan, och han lät henne vänta. Irenka hade ont i magen. Den gröna knappen lyste, och hon gick in.

Rektorn bläddrade i pappren och lät henne vänta en minut innan han såg upp på henne. Han skakade på huvudet.

"Det är ingen … ja, din slutsats … ", han harklade sig och läste högt: "Min slutsats är att det är sammanfogningen av form och innehåll som gjorde att 'Expedition Federley' blev en konstnärlig likväl som publik succé. Det visade sig tydligast i programmets mest debatterade, kritiserade samt dramatiska höjdpunkt: våldtäkten och hanteringen av densamma. I mina diskussioner med förövaren, Ashford Hägglund, avfärdade han sin individuella skuld och sitt ansvar, istället ansåg han sig ha blivit manipulerad: av produktionsbolaget, av offret, av producenten och dessutom hetsad av de andra deltagarna (och indirekt publikens krav på underhållning). Ett tävlingsmoment innebar omfattande alkoholförtäring, det i kombination med fri tillgång till Viagra och en sexuellt utmanande (hans ordval) kvinnlig deltagare var, enligt honom, skulden till övergreppet (noterbart är att han betonade att han inte anklagade Fredrick Federley personligen), något han ansåg att producenterna hade förutsett. Jag anser tvärtom att upplyftandet av deltagarnas individuella frihet är det som gjorde Expedition Federley till den exempellösa framgången det var: fria individers interaktion är fascinerade och blir stor konst, kanske speciellt i de fall där individernas moral sätts på prov och de utsätts för extrema prövningar: det är först då vi kan börja närma oss individens kärna: ett tidlöst och universellt ämne som fascinerar och förskräcker. Den felande deltagaren tilläts inte skylla sina misstag på andra, programmets ledning hade möjlighet, likt ett storebrorssamhälle, att lyfta ur honom eller något moment ur programmet, men lät det fortgå. Han uteslöts efter övergreppet för att ha brutit mot reglerna, men han uteslöts inte för att han kanske skulle bryta mot reglerna. Produktionsbolaget visste vilka risker som fanns, men visste bättre än att sätta gränser för individens frihet, och det är så man skapar stor konst."

Rektorn tystnade och lade ifrån sig pappren.

Han fortsatte: "Modigt, Irenka. Det är helt enkelt en … lysande slutsats. Jag applåderar. Gratulerar, du får gå kvar."

Irenka log.

"Tack så mycket, herr rektor."

Slut.

Köttmonstret i Celitz

Recension i Arbetaren:

Eskapix är, enligt sin presentation, något mer än ett förlag. De är en kulturrörelse som verkar för en ”verklighetsflykt till ett underland som bara finns i fantasin”. Och med Pohlavi Remeslas Köttmonstret i Celitz, i översättning av KG Johansson, gör man en verklighetsflykt i dubbel bemärkelse. Dels släpper man en grotesk och vansinnig berättelse, dels skapar man en fiktion kring hur boken blivit till: att den skrevs på slovenska, språkgranskades av någon som på tjeckiska heter ”Stor Idiot”, översattes och publicerades i ett amerikanskt pulpmagasin på 1930-talet och nu kommer ut på svenska är helt enkelt för bra för att vara sant. Det tycks mig som om ramberättelsen kring bokens skapelse är till för att skapa en kuslig känsla genom att Remesla då skulle ha förutspått koncentrationslägren med skrämmande precision. Nåväl, det om det, men bildgoogla inte ”Pohlavi” om ni sitter på biblioteket. Jag talar av egen erfarenhet.
Bokens huvudspår kretsar kring Jakub och hans fru Elsbeth. Det är Elsbeth som är köttmonstret och det är hennes hunger efter sex och mat som driver handlingen framåt. Hon ligger i sin säng, för stor för att lämna rummet: ”Dallrande och gungande fet, så grotesk så att fettet tycktes drypa från henne när hon stånkande vände på sig i sängen”. Jag skriver att hon är köttmonstret, men frågan är om inte antagonisten egentligen är det monsterfierade Dessauer Kali: den mutations- och ångestframkallande fabriken i Celitz (och såklart: om fabriken inte representerar industrialiseringen och kapitalismen, kanske nazismens industriella mördande och hunger efter makt?). Jakub och Elsbeth bor i en enslig stuga och det är deras relation, eller vad Jakub tvingas göra för att tillfredsställa sin fru, som är konfliktens kärna.
Stilen är intressant för att den så tydligt visar var författarens fokus ligger. I vanliga fall är det normal, funktionell prosa. Men i det groteska bildspråket är stilen som mest och bäst genomarbetad: ”vissa av de illaluktande små varelserna hade två huvuden, andra hade armar eller könsorgan där huvudet borde sitta; det fanns blandningar mellan människa och varg, det fanns råttor med människorarmar, sfinxliknande människohuvuden med vargkroppar, och naturligtvis tycktes de ohyggliga växtvarelserna vara inbegripna i oändliga sexuella akter med varandra, förvridna i groteska ställningar [...]”
Det för, faktiskt, tankarna till Homeros. Många författare använder miljöskildringar som ett slags tidsfördriv, långsammare sträckor mellan de mer dramatiska, mellanmänskliga, inslagen. Icke så i Iliaden eller Köttmonstret i Celitz. I sex- och äckelscenerna finns en närvaro, ett här och nu, som ensamt intar medvetandet. Bokens bästa partier är där Jakub är ensam eller bara med sin fru. Då blir det som mest klaustrofobiskt, som mest skrämmande.

Köttmonstret… är ingen bok för äckelmagade. Ibland lägger jag ifrån mig boken för en paus och tänker flera gånger att ”nu kan det inte bli mer bisarrt”. Naturligtvis har jag fel varenda gång. En nackdel är att det ibland känns som två böcker: dels historien som utspelar sig kring stugan, dels den om en omvärld där judehat och nazism håller på att växa starkare. De knyts ihop, men det känns bitvis som en efterkonstruktion: som att författaren först skrivit om Jakub (antagligen i jag-form skvallrar en del korrekturmissar om) och sedan lagt in referenser till Adolf Hitler, vätecyanid och judeutrotningen. Hitler kommer in relativt sent (inte som karaktär, men som referens till omvärlden) men sedan pratas det väldigt mycket om Tredje Riket. Ibland känns det konstlat, men det tillför också en del intressanta aspekter. Ett tag funderar jag på om de karaktärer som dör motsvarar länderna som blev invaderade av Tyskland. Och på tal om en annan österrikare så hade Freud haft mycket att hämta i den här boken: där det genom hela historien finns en sammanblandning av sex, våld, hunger, världsherravälde och vagina dentata – betandad vagina.
Köttmonstret i Celitz är en filmisk bok, och jag tänker på skräckfilmer om ungdomar i ensliga stugor när jag läser den. Det är en bok jag inte kommer att glömma i första taget, och inte bara för äckelkänslorna, utan också för att den väcker tankar kring samhället, industrialisering och fascism. Den är öppen på ett bra sätt, jag finner att jag funderar på vad författaren säger, skapar, och vill ha sagt. Köttmonstret har planterat sporer i mitt huvud.

Henrik Johansson

 

 

Recension: Forken blir sjuk

Forken blir sjuk

Barbro Lindgren, nybliven Alma-pristagare, sade i en intervju i svt:s Babel att bra barnlitteratur ska tilltala vuxna minst lika mycket som de ska tilltala barn. Det låter vettigt, speciellt för de böcker som vuxna läser för barn. Ska man som förälder läsa något 50 gånger måste det hålla i längden för att man inte ska bli tokig.
Författaren Annika Henning och illustratören Maria Nilsson har tidigare gjort böckerna om Hunden Rund och har nu givit ut Forken blir sjuk på Hirschfeld Media. Boken om monstret Forken riktar sig till både vuxna och barn på ett lite annorlunda sätt än de flesta andra barnböcker jag läst. Monsterböcker är vanliga, och böcker med budskap är vanliga. Dock brukar budskapen reduceras till ganska förutsägbara moralkakor om att mobbning är fel eller, än värre, att man ska ha på sig bilbälte.
I Forken blir sjuk är berättelsens värld skrämmande lik vår egen: Forken har jobbat i hela sitt liv, men fick tillsvidareanställning som ”skrämmare” på ett museum först året innan boken tar sin början. Han blir sjukskriven efter att ha blivit misshandlad av en besökare. När han ligger hemma med bruten rygg får han problem både med en hetsande chef, som undrar varför han inte jobbar, och med sjukvården som tycker att det nog inte gör så ont. Så här kan det låta:
”Just då får Forken ett sms. Det är från chefen: Hej din slöfork! Kom till jobbet imorgon kl. 7. Annars får du sparken. ;) /Bozzen”
Forken bor i ett samhälle där monster har jobb – där det finns chefer som piskar, en oförstående sjukvård, och en sträng farbror på tv som säger att de sjukskrivna egentligen inte alls är sjuka utan ligger hemma och slappar. Som synes är boken målad i mörkare färger, vår egen samtids färger, än många andra bilderböcker. Det är ett mörker som även går igen i illustrationerna. Maria Nilsson har använt kol till illustrationerna, och med undantag av röda detaljer går allt i svart. Det ger en dov, snygg och lite läskig bok. Bilden av hur Forkens rygg ser ut innan den spikas ihop är en personlig favorit. Vid ett tillfälle reser Forkens katt ragg, och ser då precis ut som den klassiska strejksymbolen Wildcat. Jag undrar om det är meningen eller bara en lycklig slump. För det mesta visar illustrationerna samma sak som sägs i texten, och jag kan sakna att det inte sägs något annat, att bilderna hellre hade kunnat visa en detalj eller skeende som vi inte får reda på genom texten.
Men även om det är en mörk berättelse är inte allt svart, precis som i verkligheten finns det trevliga och sympatiska arbetskamrater. Henning och Nilsson jobbar här ofta med konstraster inom samma bild: chefen står och är sur samtidigt som arbetskamraterna flockas runt Forken för att hälsa välkommen tillbaka.Vi ser hur dåligt Forken mår samtidigt som gubben på tv säger att de sjuka inte är sjuka på riktigt.
Forken blir sjuk fångar inte bara kraven på de som jobbar utan också på de som är sjuka, och genom att sätta monster i samma situation som många vuxna är i så sticker boken av rejält. Det väcker tankar hos mig om hur politisk man kan, och bör eller inte bör, vara i barnlitteratur. Och det får mig också att reflektera över det vi inte betraktar som politisk barnlitteratur: den vanliga barnboksvärlden där föräldrar aldrig har bekymmer med hälsan eller på jobbet. I vilket fall som helst: i en värld där monster inte har onda chefer eller problem med Försäkringskassan så skadar det inte att ett monster har det. Tvärtom.
För att vara en bok om monster har Forken blir sjuk en ovanlig realism, men det frångås på slutet, vilket faktiskt är ganska skönt. Just när jag undrar hur Henning ska lösa upp berättelsens mörker dyker en röd lapp upp. Först blir jag orolig över att det är en valsedel (jag är väl skadad av EU-valet) och att en ny regering ska lösa allt. Men så är det inte. Forken får en vinstlott i handen och kan på så vis komma undan chefen och myndigheternas krav samt göra något gott för andra sjuka.
Lotten dyker upp när Forkens arbetskamrat Turf slår näven i bordet. Och kanske vill Henning vara symbolisk : Vill vi ha ett mänskligare samhälle, för såväl människor som monster, då måste vi slå näven i bordet ibland.
Publicerad i Arbetaren.
Bokus 

Angående kulturskribenters maktlöshet

Planen är att det mesta jag skriver ska komma upp på bloggen förr eller senare. Det uppdraget har jag misskött på sistone, men här kommer senaste krönikan från Arbetaren.

Kulturskribenten har inte makten

Jonas Thente har skrivit en text i Dagens Nyheter där han menar att näthatarna inte är ett demokratiskt problem, problemet är snarare politiska kulturdebattörer, i synnerhet på vänsterkanten. Han kopplar ihop näthatarna med fabriksnedläggningar och frånvaron av representation av arbetarklassen i det offentliga samtalet.
Jag arbetade på en brödfabrik och blev uppsagd när fabriken lades ned. I samband med nedläggningen uttrycktes en hel del anonymt hat genom brev och klotter. Det vet jag säkert eftersom jag själv anonymt gav utlopp för en hel del hat. Mig veterligen var det ingen som riktade detta hat mot Maria Sveland och hennes underliv. Hon hade ju inte ett skit med nedläggningen att göra. I stället var det företagets ledning som fick skit. Ni vet: de ansvariga.
Jag kan inte minnas att vi någon gång diskuterade en kulturdebatt. Arbetarrörelsen fick en del kritik, regeringen fick kritik, företagsledningen fick mycket kritik. Arbetare är inte idioter. Vi diskuterade aldrig ”den intellektuella vänsterns svek”, för det är en helt ointressant fråga i samband med att ett företag köper upp 24 fabriker och lägger ned 17 av dem. Bor man på kultursidorna kan man lätt få intryck av att kulturdebattörer har makt. Så är det inte. Som makthavare betraktade är kulturskribenter oerhört maktlösa.
Att ge 160 bagare sparken är makt, att höja hyran för folk, att vräka dem, att fängsla, att skicka dem ur landet, att anställa, att leda och fördela arbetet, att stifta lagar, att driva skolor. Det är makt. Att skriva en krönika? Not so much makt. Skribenter kan ha inflytande, men makt är något annat. Makt är att kunna tvinga sin vilja på människor.
Thente menar att arbetarklassens bristande representation är ett problem, men arbetarklassens stora problem ligger inte i att den saknar representation. Representationen en del av problemet. Problemet är att arbetarrörelsen har tagit makten från vanliga människor och gett till politiker och tjänsteman, att ersätta dem med lojala intellektuella är helt meningslöst. Vill man förändra världen och sin egen situation måste man förlita sig på sin egen oförmedlade styrka. Inte välvilja från kulturskribenter.
På bageriet diskuterade vi aldrig möjligheten att få mer medial uppmärksamhet. Däremot dök tankar om strejk och fabriksockupation upp ibland: maktmedel.
Det blev aldrig något av. Vi var väl för vana att höra våra åsikter formuleras av andra, se våra handlingar bestämmas av andra.
Det allt övergripande demokratiska problemet är varken näthatarna eller den intellektuella vänstern. Det är bristen på ekonomisk demokrati som är det demokratiska problemet. Problemet är att kapitalism är oförenligt med ekonomisk demokrati.

Denna krönika gjorde också att jag fick en stilfull bild av Den ömhet du är värd:

Zlatan på bageriet

Krönika i Arbetaren.

Zlatan Ibrahimović gjorde sitt första allsvenska mål för Malmö FF den 30 oktober 1999. Han hade fyllt arton samma månad. Själv var jag tjugosex år och jobbade på ett nedläggningshotat bageri i Malmö. Det blev snart uppenbart att Zlatan var en talang utöver det vanliga och på bageriet var han en av ljuspunkterna för de nattarbetare som höll på MFF. När Zlatan idag blir hyllad för Volvo-reklamen med jakt, natur och nationalsång är det lätt att glömma att många avskydde honom på den tiden. Det vill säga: fler än idag.

På Wikipedia skrev någon att han ”har en fräck och arrogant spelstil”, det var vardagsmat, men undantaget här var att det bidraget till Wikipedia var skrivet från Riksdagens ip-adress. Han påstods ha en kriminell bakgrund. För många av mina arbetskamrater, många av dem invandrare, var det självklart att åsikterna hörde samman med Rosengård och rasism. Han blev en ikon, på gott och ont. Han var arton år och fick representera något helt annat än en galet duktig ung fotbollsspelare. Han fick vara hopp och hot.

En av mina arbetskamrater höll inte med om han var något speciellt. ”Många killar var lika bra som Zlatan”, sa han buttert. Ingen sa emot honom. Inte för att de höll med, utan för att han själv hade varit tvungen att börja jobba på bageriet istället för att satsa på fotbollen. Han försörjde sina föräldrar och sina småsyskon.

Något år senare var Zlatan och en kompis ute och trakasserade torskar, sexköpare, på Malmös prostitutionsstråk. Zlatan påstod sig vara civilpolis och kanske-torsken åkte därifrån i bil i hög hastighet. Mannen visade sig vara pingstpastor, som enligt egen utsago enbart skulle hjälpa den prostituerade han talade med. Pastorn polisanmälde tilltaget och Zlatan var i blåsväder igen. En av bagarna skrattade så att han trillade ner på golvet och Zlatan blev misstänkt för Ofredande alternativt Föregivande av allmän ställning. Jag vet inte. Tror man att en nittonårig Zlatan kan vara civilpolis har man inte träffat många poliser i sitt liv.

Zlatan var yngre, yngre än mig, yngre än mina arbetskamrater, varav många ändå hade träffat honom. De hade bott i samma kvarter, spelat i samma klubb, gått på samma skolor. Men det var deras småsyskon som var jämnåriga med Zlatan.

”Min lillebrorsa berättade att de varit ute och flippat med Zlatan”, sa en från packen. ”Jag sa till honom att de ska ge fan i Zlatan. De ska se till att han inte hamnar i problem, inte ställa till det. Zlatan har en chans.”

Det finns en värme i de orden. En omtanke dels om personen Zlatan, men också för de han tvingas representera. Men det finns också något fruktansvärt tragiskt med orden:

För det är sant att Zlatan hade en chans, och det är sant att många andra inte har det.

Saffransstölden

Julnovell till Arbetarens julkalendern (lucka 3). Följ kalendern här. (Idag är det ett erbjudande som gäller ett signerat ex av min bok!).

Det var en gång juletider och vår hjälte, låt oss kalla honom Johansson, jobbade på bageri. Doften av saffran låg som en tung gul filt. Smaken av saffransklipp låg än tyngre på tungan. Tyngst av allt låg beskedet om att bagerifabriken skulle läggas ner. Som ett extra litet tecken på social inkompetens och management-by-idioti hade ledningen bestämt att temat för personalens julklappar skulle vara ”Fritid”. De snart arbetslösa arbetarna kunde välja mellan termos, ryggsäck och en sådan där ful hopfällbar trebent stol att ha med på fisketuren.
I det läget beslöt sig ett par av bagarna på Johanssons avdelning för att praktisera illegal individuell lönesättning genom att stjäla saffran, som denna jul låg på 33 000 kronor kilot i handeln. Hur man skulle avyttra produkten var ett problem: man kunde inte gärna stå utanför Konsum och sälja små påsar med gult pulver. Kanske någon grossist kunde övertalas att köpa? På Johanssons avdelning bakade man tyvärr mest vörtbröd och rostbröd och hade således ingen tillgång till det gula guldet. Det visade sig att företagsledning varit ovanligt förekommande och placerat värdesakerna bakom kraftiga hänglås. Det var illa. Vissa tider kunde man kanske lyckas smuggla in en större bultsax eller en vinkelslip på bageriet, men att gå runt med dem där inne skulle väcka viss uppmärksamhet då bultsaxar inte hör till en bagares vanliga verktyg.
Nästa steg var att hitta en allierad på den avdelning som använde saffran. Terrängen sonderades genom försiktiga frågor i ämnet. Och då uppenbarades den fruktansvärda sanningen:
”Vi använder inte riktigt saffran. Bara substitut.”
Stölden blåstes av.
Småtjuvarna blev återigen lurade av den stora skurken och bedragaren: företaget självt. Den lilla stöld de planerat blev övertrumfad av svindlarnas helt lagliga bedrägeri. Läste man det finstilta på innehållsförteckningen stod det saffransarom. Klippen kallades dock inte Saffransaromsklipp utan saffransklipp.
Vinsten åt vinnarna, förlusten åt förlorarna.

Kommande publiceringar

Under november och december kommer jag ha texter lite här och där:

Recension: Litteraturens arbetare i Arbetet.

Gästbloggande: 2-15 december i Bokcirklar.
(signa gärna upp: en bra sida för att diskutera böcker online)

Avsikter: bokmässerapport.

Syndikalisten: bokmässerapport.

Arbetaren: krönika.

Arbetaren: en liten historia om att stjäla saffran till deras julkalender.

Folket i Bild: novellen Krishantering.

SkAlla: julklappstips.

Bonjour, yxskaft!

Veckans krönika i Arbetaren:

Igår fick jag besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter. Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.

Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!

Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.

Eller såhär: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen idag sliter ut sig).

I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

P.s. Alice Munro hyllas. Jag säger inte emot. Men mitt blygsamma förslag till de hyllande tidningarna är också att 1) publicera noveller och dikter och 2) betala ordentligt.

Förra veckans krönika i Arbetaren:

Det kan inte fortsätta så här

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider sig tanterna av skratt. Ja, se karlar…

Under frågestunden inser jag att jag varit alltför självcentrerad. Jag har pratat om mig själv och mitt skrivande. Frågorna handlar om mygel, ­arbetsvillkor, machokockar, stress och under­bemanning. Publiken nickar igenkännande åt mina ord och sina egna berättelser. Vi pratar om arbete. Vi pratar om nedskärningar i vården. Den onda spiral där underbemanning och arbetslöshet är två sidor av samma mynt. Chefer som hetsar upp tempot och skär ned på bemanningen samtidigt som, och på grund av, att folk går ­arbetslösa och varje anställd är lätt att ersätta.

”Det kan inte fortsätta så här”. Hon är lärare och har precis sagt upp sig och blivit ersatt av personal som inte kan lika mycket. Hon berättar om att tiden för planering skärs ned till ett minimun, nej – lägre än ett minimun. Planeringstiden är för snål. Man måste antingen slarva eller jobba gratis för att ”klara” det arbete man är satt att sköta, och ofta brinner för att sköta. Tills man inte orkar längre och går in i väggen eller säger upp sig, för att ersättas med en ny våg av självmordskandidater.
Väl hemma slår det mig: om lärare säger upp sig, om sjuksköterskor går in i väggen: hur desperat är då inte situationen för eleverna, för patienterna?

I fredags, mitt i lunchen, gick hundratals ­demonstranter till Region Skånes tält på Malmöfestivalen och sade till politikerna att nu är det nog med nedskärningar. Det kan inte fortsätta så här. Rörelsen som försvarar sjukvården i Skåne imponerar. För första gången på länge känns det som att vårdpersonal och patienter, nuvarande som framtida, samarbetar stort. Jag var en av demonstranterna, Vårdförbundet backade ur. De kunde inte stödja kravet på att regionstyrelsens ordförande, moderaten Pia Kinhult, måste avgå. Vi fick ballonger och släppte upp dem på given signal. 640 ballonger. En ballong för varje saknad kollega. Antalet anställda på Skånes universitetssjukhus har minskat med 640 sedan anställningsstoppet infördes i augusti 2012. Det är en galen siffra. 640 på ett år. Jag blir helt matt av att tänka på det.
Det finns en tung, desperat krismedvetenhet över att välfärden håller på att monteras ned, att ”arbetslinjen” innebär att tumskruvarna dras åt än hårdare på arbetsplatserna och för de arbetslösa.

Allt fler människor förstår att ”Det kan inte fortsätta så här” – nu måste vi omsätta de orden i handling.

Bilden snodd från Röda Malmö

Därför måste vi skriva om klass

Veckans krönika i Arbetaren


Sedan jag sade upp mig från mitt kockjobb och började skriva romaner har jag tänkt mycket på skrivande. En av frågorna har varit: Kan litteraturen förändra samhället? Och som en följdfråga: bör arbetarrörelsen, som jag är en del av, publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur?
Att litteratur kan förändra kan låta diffust, men det skulle betyda att böcker kan få människor att diskutera, analysera, tänka och att dessa tankar leder till handling. Man läser om några som vågar kräva skyddsutrustning och tar sedan mod till sig.

I en recension av min debutroman, Av kött och blod, påstår Annelie Jordahl att det är så. Inte bara generellt utan att ”Den här välskrivna debutromanen kan ingjuta livsmod ute på arbetsplatser”.
Jag hoppas att det är så. Men jag tvivlar. Ständigt.

För den som skriver om klass och om arbete är tvivlet en given följeslagare. Jag postar mitt manus och tänker: Hur fan skall en förlagsredaktör kunna relatera till skärsår, hettan, kökslavarnas jargong? När refuseringarna regnar in är det en bekräftelse på det irrelevanta i att skriva om underordning och kroppsarbete. När ytterligare en roman om medelklassens misär kommer ut är det nästa bekräftelse. Ingen är intresserad. Inte vi själva heller.

”Om man är dubbelt så bra på basket kanske de snackar med en.” – Orden minns jag från en ungdomsbok om indianer i USA. Så känns det att skriva en roman med arbetare i huvudrollen. Och det är sant.
De svenska arbetarförfattarna är de bästa det här landet har frambringat inom litteraturen. De var tvungna. Vi är tvungna. För att tvinga oss fram i den litterära offentligheten måste vi skriva bättre. Och det gör vi. Klass kommer bli ett centralt tema. Det är bra, men anledningen är dålig. Det kommer handla om klass för att klassklyftorna ökar dag för dag.

Då: Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson.
Nu: romaner av Kristian Lundberg, Åsa Linderborg, Susanna Alakoski. Poeter som Jenny Wrangborg, Emil Boss, Cecilia Persson, Johannes Anyuru. Men också vågen av serietecknare som sprängt gränserna för vad serier kan vara: Sara Granér, Henrik Bromander, Sara Hansson, Liv Strömquist. Och tusen andra.

Men jag sitter på bussen, och tvivlar. Då läser jag i Metro om de exempellösa framgångarna för EL James erotiska roman Femtio nyanser av honom. En kvinna som säljer sexleksaker bekräftar journalistens frågor: Ja, folk köper mer s/m-attiraljer nu, och kundkretsen ökar. Gamla Agda och Gunnar letar sig fram till piskorna och handklovarna.
Om en bok kan få folk att köpa lack och läder, nog fan kan den få något att våga säga ifrån på jobbet eller trycka in nödstoppet. Litteratur kan förändra.
Arbetarrörelsen bör publicera, recensera, stödja och skriva skönlitteratur.

Relaterat:
Arbetarlitteratur - några tankar
Vampyrer och arbetare på Bokmässan