Drakar, demoner och Dostojevskij

I helgen träffade jag en av mina barndomsvänner över några öl. Vi spelade rollspel ihop under tonåren. Främst Drakar och Demoner. Han fick min nya roman och vi pratade om att vårt respektive berättande hade startat med rollspelandet.

Väl hemma i Malmö såg jag ett youtubeklipp där författaren Patrik Centerwall pratar om hur rollspel påverkat svensk fantasy. Han har bland annat frågat författare hur rollspel har påverkat deras författarskap.

De har tagit upp berättarförmåga, världsbygge, träning i att skapa karaktärer, att skapa en förtätad stämning, hur man släpper ut lagom mycket info för att driva karaktärerna framåt.

För min del finns det ytterligare en aspekt, något som påverkat mitt skrivande på ett mer grundläggande, berättartekniskt sätt.

I rollspelet är det lika mycket spelarna som spelledaren som berättar. Man kan säga att spelledaren släpper ner ett antal karaktärer i en (bristfälligt) förkonstruerad värld och därefter ser på hur de interagerar med varandra och med världen. För min del, både som spelare och som ledare, blev det aldrig riktigt roligt om karaktärerna bara skulle följa en snitslad bana.

När jag sedan själv började skriva rörde jag mig fritt (och för en del läsare frustrerande) mellan mina karaktärernas huvuden och kroppar. Tittade på dem så där snett ovanifrån. Jag testade dem mot varandra, prövade deras intressen och åsikter.

Jag hade inte riktigt namn för det innan jag läste om Dostojevskijs poetik. Hur Michail Bachtin kallade det ett polyfont berättande, ett mångstämmigt berättande. Flera röster som hörs. I det polyfona berättandet låter författaren karaktärerna få sista ordet, det är ovanligt.

Polyfoni är ett begrepp som kommer från musiken och betyder mångstämmighet. Så en musikalisk liknelse är på sin plats – och jag tror att improvisationsjazz är en bättre liknelse än orkester.

I en polyfon roman är det många stämmor som talar samtidigt – i kontrast till en monologisk roman (där författarens stämma dominerar – där författaren så att säga håller en monolog).

Men polyfoni är inte kakofoni – missljud – jag menar inte att de olika stämmorna, eller rösterna harmoniserar, inte heller att de kompletterar varandra – snarare går de i dialog med varandra, och talar om samma sak – stämmorna är del av ett verk med samma tematik. Inte som, t ex en spretig novellsamling.

Och det var alltså det långrandiga svaret på frågan om hur rollspel har påverkat mitt författarskap.

Gästbloggare: Patrik Centerwall om noveller

Jag välkomnar och höll på att säga presenterar, men han presenterar sig själv, Patrik Centerwall!

Jag lämnar draken. Han har det bra på sin guldhög och jag behöver inte bry mig mer om honom eller världen där han bor. Troligen är det i en så kallad fantasyvärld (ni vet en sån med alver och halvlängdsmän och - uppenbarligen - drakar), men det intresserar mig inte längre.

Jag är mer intresserad av hur långt en människa kan gå i ett samhälle som håller på att gå under och där allt kan köpas för pengar. Jag kommer snabbt på det deprimerande svaret, men är ändå rätt nöjd med en intensiv liten text och vandrar i tankarna till Värmland och dess skogar. Vad händer egentligen där? Och vad hade Gustaf Fröding med det att göra? Det kittlar i min fantasi, jag läser Frödings dikter Skogsrået och Ett Gammalt Bergtroll. Associationsbanorna kommer igång. En liten historia växer fram.

Jag hoppar mellan världar, jag hoppar mellan frågor och känsloregister. Jag nosar som en räv på den ena tanken efter den andra. Kort och gott: Hej, jag heter Patrik, och jag är novellförfattare.

Jag har då och då försökt sluta, eller i alla fall dra ner på det hela, men även mina tappra försök att skriva romaner resulterar i rätt korta historier. Och i några fall kliver dessutom figurer från romanförsöken ut och kräver att jag skriver noveller om dem istället.

Det är bara att kapitulera. Jag heter Patrik och är novellförfattare.

Nu får jag det att låta som något dåligt, och det är det ju egentligen inte. Förutom möjligtvis att marknaden är försvinnande liten och inga förlag bryr sig om noveller. Det är ju nästan svårare att ge ut än poesi.

Men vänta nu. Jag är ju utgiven. Ett förlag tyckte att mina noveller var bra. Och är det inte så att något litterärt pris nyss gavs till en novellförfattare? Så vad klagar jag på? Har någon kommit och frågat mig när jag ska klippa mig, raka mig och skriva en roman, en riktigt lång och dramatisk som slutar med att alla dör? Nej.

Tycker jag att det är tråkigt att skriva noveller? Nej.

Kan jag komma på något mer retorisk fråga om varför det inte skulle vara en bra idé att skriva noveller när jag nu tycker om det? Nej.

Då så. Hej, jag heter Patrik. Jag är novellförfattare, och det är jag jävligt stolt över.

Mitt tvivel kanske kommer från någon kvarlevande föreställning om att vi som skriver noveller inte är "riktiga" författare. Att vi gör det lätt för oss och är alldeles för lata för att ta tag i en roman. Det är visserligen sant att jag är lite lat, men frågan är om det har något med saken att göra. Och frågan är om det alltid är så mycket lättare att skriva en novell än en roman? Det sistnämnda tar naturligtvis längre tid, och kräver ett gediget arbete för att alla trådar ska hålla ihop, men det är också en utmaning att hålla sig inom det korta formatet. Det är en konst att presentera en intressant miljö, personer som berör och en handling på bara några få sidor. En konst som inte ska förringas.

Då jag själv i första hand skriver "fantastik" (ett samlingsbegrepp för fantasy, science fiction och skräck), så måste jag ju ha lite koll på den värld som mina noveller utspelar sig i - världen måste vara genomtänkt och fungera. I en framtidsskildring, en fantasyhistoria eller en skräckberättelse är det så otroligt viktigt att allt stämmer. Minsta lilla miss så bryts illusionen och läsaren tror inte på det vi skriver. Och eftersom de flesta av mina noveller inte utspelar sig i samma värld så kanske ni inser att det är lite arbete som måste läggas ner. Varje gång.

Men när allt kommer till kritan så är det inte många som skriver något för att det ska vara jobbigt. Vi skriver det vi skriver för att vi måste. För att vår fantasi kräver ett sätt att få uttrycka sig på. Jag vill helt enkelt, både på ett medvetet och undermedvetet plan, utforska olika möjliga världar, fantastiska scenarion och idéer av olika slag. Jag känner inte behovet av att stanna på en och samma plats när jag skapar, jag vill vidare.

Och därmed är novellen en så utmärkt uttrycksform. Den tillåter mig att gå dit min fantasi tar mig, den tillåter mig att ställa olika frågor och utforska möjliga svar. Det är en form som låter mig ha väldigt kul när jag skriver, och därför kommer jag alltid att hålla fast vid den.

Jag skriver säkert färdigt några av mina romanutkast också, men när allt är sagt och gjort är det en sak jag kan säga med säkerhet på rösten: Hej, jag heter Patrik och jag är novellförfattare.

Patrik Centerwall är en fantastikförfattare från Göteborg som nyligen kommit ut med novellsamlingen "Skymningssång och andra fantastiska historier" på Undrentide förlag. Novellerna i samlingen är urban fantasy och magisk realism men också science fiction och skräck.

Patrik bloggar om skrivande här.

Och här kan du läsa mer om hans bok.