Förra veckans krönika i Arbetaren:

Det kan inte fortsätta så här

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider sig tanterna av skratt. Ja, se karlar…

Under frågestunden inser jag att jag varit alltför självcentrerad. Jag har pratat om mig själv och mitt skrivande. Frågorna handlar om mygel, ­arbetsvillkor, machokockar, stress och under­bemanning. Publiken nickar igenkännande åt mina ord och sina egna berättelser. Vi pratar om arbete. Vi pratar om nedskärningar i vården. Den onda spiral där underbemanning och arbetslöshet är två sidor av samma mynt. Chefer som hetsar upp tempot och skär ned på bemanningen samtidigt som, och på grund av, att folk går ­arbetslösa och varje anställd är lätt att ersätta.

”Det kan inte fortsätta så här”. Hon är lärare och har precis sagt upp sig och blivit ersatt av personal som inte kan lika mycket. Hon berättar om att tiden för planering skärs ned till ett minimun, nej – lägre än ett minimun. Planeringstiden är för snål. Man måste antingen slarva eller jobba gratis för att ”klara” det arbete man är satt att sköta, och ofta brinner för att sköta. Tills man inte orkar längre och går in i väggen eller säger upp sig, för att ersättas med en ny våg av självmordskandidater.
Väl hemma slår det mig: om lärare säger upp sig, om sjuksköterskor går in i väggen: hur desperat är då inte situationen för eleverna, för patienterna?

I fredags, mitt i lunchen, gick hundratals ­demonstranter till Region Skånes tält på Malmöfestivalen och sade till politikerna att nu är det nog med nedskärningar. Det kan inte fortsätta så här. Rörelsen som försvarar sjukvården i Skåne imponerar. För första gången på länge känns det som att vårdpersonal och patienter, nuvarande som framtida, samarbetar stort. Jag var en av demonstranterna, Vårdförbundet backade ur. De kunde inte stödja kravet på att regionstyrelsens ordförande, moderaten Pia Kinhult, måste avgå. Vi fick ballonger och släppte upp dem på given signal. 640 ballonger. En ballong för varje saknad kollega. Antalet anställda på Skånes universitetssjukhus har minskat med 640 sedan anställningsstoppet infördes i augusti 2012. Det är en galen siffra. 640 på ett år. Jag blir helt matt av att tänka på det.
Det finns en tung, desperat krismedvetenhet över att välfärden håller på att monteras ned, att ”arbetslinjen” innebär att tumskruvarna dras åt än hårdare på arbetsplatserna och för de arbetslösa.

Allt fler människor förstår att ”Det kan inte fortsätta så här” – nu måste vi omsätta de orden i handling.

Bilden snodd från Röda Malmö

Att laga mat till anorektiker

Senaste krönikan i Arbetaren:

LO slår ett slag i luften

Åtta av tio svenskar är emot att kapitalister skall kunna tjäna pengar på vård och omsorg. Pressade av den opinionen har LO delat ut ett mäktigt slag i luften: kommuner och landsting styrda av högern eller högersossar ska kunna strunta i det. Mitt tillägg till debatten får i dag bli att dela med mig av mina erfarenheter.
Mitt första jobb som nyutbildad specialkock var att laga mat till patienter med ätstörningar: anorektiker och bulimiker. Kokerskan jag vikarierade för förklarade att jag inte fick ta kritiken personligt, och att vissa rätter var svårare än andra. Min oxbringa med pepparrotssås är nog än i dag den minst populära rätt jag någonsin lagat. Hade det varit i dag hade min arbetsgivare, med nyspråk, kallats ”välfärds­bolag”. På den tiden var det helt enkelt ett privat företag som hade vunnit upphandlingen. Och som alla vet vinner man upphandlingar inom vård och omsorg genom att erbjuda mest för minst pengar. Hur det går ihop är det än i dag ingen som vet. Fast går ihop gör det ju, för ägarna i alla fall.

Arbetet var inte speciellt svårt. Det var ungefär 15 patienter, samtliga tjejer, som var där på dagtid och under den tiden skulle de ha frukost, två mellanmål och lunch. Som professionell kock är det ganska få att laga mat till, vilket var bra: då hade jag mer tid att få maten att se snygg ut och bli god. Det var snygga kontorslokaler som var centralt belägna. Vilket betyder att det inte egentligen var en bra lokal att laga mat i. Torrförrådet låg i källaren. Det var det enda jobb jag haft där man skämtade om kognitiv beteendeterapi på firmafesterna.
Allting flöt på. Jag lagade mat och tjejerna fick förtroende för mig efterhand. Ingen mer oxbringa. Till slut blev det dags för ny upphandling. Den förlorade man. Konsekvenserna för patienterna blev att de skulle till nya lokaler i en ny stad, få nya terapeuter, nya rutiner och nya arbetsmetoder. Jag sökte jobbet som kock där också, men ville inte att en del av min arbetstid skulle gå till pedagogisk matlagning. Jag har ingen pedagogisk utbildning och var ärligt talat inte speciellt sugen på att laga mat tillsammans med patienterna med ätstörningar.

Det jobbet är min enda erfarenhet av att jobba i en upphandlad verksamhet, och folk brukar ha mycket frågor när jag berättar om att jag lagat mat till anorektiker och bulimiker. Kvar från jobbet har jag en massa historier och vetskapen om hur jävla dumt det är med privatiserad vård. Det innebär sämre förhållanden för de anställda, ett osäkrare jobb. Och för en patient med skört psyke kan det betyda att hela deras tillvaro slits sönder. Det finns en anledning till att åtta av tio svenskar är emot vinster inom vård och omsorg.

Äter Attendos papegoja upp tantens kakor?

Under gårdagens bussresa till Lund läste jag City. För en gångs skull fastnade mitt intresse för en av annonserna (en gott betyg kanske? läs den spännande fortsättningen ...).

En gammal dam och en papegoj. Som synes. Reklamen är från Attendo, ett privat vårdbolag (eller Välfärdsbolag på nyspråk). Enligt annonsen är det ett Korttidsboende med guldkant. Vem som får guldet och vem som får kanten är dock inte riktigt klarlagt. Den som köper den här tjänsten är tydligen Korttidsgäst, jag är kanske lite gammaldags, men själv brukar jag inte ta betalt av mina gäster. Men över till bilden:

På sistone har det varit oförskämt mycket textanalys (jag läser 150 % - dels litteraturvetenskap och dels Författarskolan), så här kommer istället en bildanalys tung som en sur kissblöja:

Teckningen är fantastiskt rolig och fenomenalt talande: Attendo får ett stort plus för kommunikation för som vi alla vet så

1) Vet inte papegojor vad de säger, de bara upprepar sånt de hör andra säger. När papegojan säger att hon kommer göra som tanten vill pratar den alltså bara goja (förlåt, jag kommer från göteborgstrakten).

2) Gojan har inga som helst möjligheter att tillgodose den söta tantens behov, varken emotionellt, psykiskt eller fysiskt.

3) Vad papegojor däremot kan, och gör, är att äta och skita och prata strunt, ungefär som politiker, jag misstänker därför att den kommer äta upp kakorna (eller är det torn av mynt? Det är också en möjlighet).

Nåväl: mitt högst personliga och högst politiska åsikt är att det inte skall finnas något vinstintresse i vården, jag gillar inte när skattepengarna singlar iväg med kapitalister till skatteparadis. För den som vill läsa mer om Carema och sånt rekommenderas ett par andra artiklar:

Broder 3 % Hägglund prioriterar Caremas väl.

Hägglund orerar på DN.