Post scriptum: Frank W Lorenzen

Jag läser Bodil Malmstens Så gör jag och hon citerar Goethe: Man märker ansträngningen och blir beklämd.

Det är ett bra citat. Talande. Det är min åsikt tills jag läser den malmstenska omskrivningen: Märker man mödan är det inte litteratur.

Hon inleder meningen med tre ord som börjar på samma bokstav. Anfäkta och anamma! Ansträngd allitteration!

Beroende på intresse, läsvana, om man själv skriver och en del andra saker så är man förr eller senare dömd att märka ansträngningen. Man ser knepen. Där man inte märker dem är det kanske för att det är den lika konstruerade journalistprosan som slinker ner lika lätt som vatten. Återstår tre val: att blunda, att leva i ständig beklämdhet eller uppskatta ansträngningen.

Är förresten inte frånvaron av ansträngning mer beklämmande?

Vad är nackdelen med att ansträngningen märks? Det bryter illusionen. Det är inte trovärdigt. Så är det verkligen, och det är ett problem om man vill bli insugen i en prosavärld. Om man intresserar sig för stilen, metafiktionen, för leken med orden och gränsen mellan fakta och fiktion, då är det inget problem.

Att bryta illusionen är lätt. Jag anar att läsande och skrivande är ett djupt onaturlig tillstånd för människan.

Här hade det varit passande att skriva någon om samtidsprosans misär men det finns annat att skriva om. I läsandet är det få saker som roar mig så mycket som den bastardgenren som finns mellan fakta och fiktion. Jorge Luis Borges skrev om Pierre Menard, som skrev Don Quixote på nytt, Georges Perec skrev en akademisk text om hur sopraner reagerar på tomatkastning, Pär Thörn gör stor litteratur av inventeringar. Om Frank W Lorenzens förra text på svenska skrev jag att den "har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa."

Tjusigt värre!

Post scriptum av Frank W Lorenzen, utgiven av Trombone förlag, är en en text som anstränger sig.

Det är årets första riktigt soliga vårdag när jag sätter mig för att skriva. Vid huset mittemot står en grupp svartklädda män utanför en port. När jag tittar närmare på gruppen ser jag att det bara är två personer. Jag misstog de klara svarta skuggorna mot det ljusa teglet för två män till.

Post scriptum består av en novell, Under namnet, tre "meningar" (ännu kortare kortprosa med än mindre dramaturgi: snarare betraktelser) och ett efterord av Jonas Rasmussen, som också översatt från danska.

Under namnet börjar som en tredje-personsnovell men byter snabbt till andra-person då huvudpersonen, en till det yttre tämligen ordinär medelålders man, talar till sin publik. Duet anar någon i spegeln bakom sig, han är förföljd av sig själv.

Vad som följer är huvudpersonens jakt på en undflyende person som han inte vet vem det är eller varför han jagar.

Novellen är svårsmält på ett intrikat sätt. Jag sugs in i texten i ena stycket för att spottas ut i nästa. Det står mer om frånvaro än om närvaro.

"Efter bara tre kvarter i en riktning som inte alls känns slumpvis, genom en stad som inte låtsas låta känna igen sig, ser du dig omkring efter någonting som inte visar sig vara ett café. På de få stolar där ingen sitter, hänger antingen en tröja eller en väska över ryggstödet, för att markera att de är upptagna."

Främlingar kommer fram och säger märkliga saker, Ynglingen ser ut att ha åldrats. Någon säger något till duet, tror han, egentligen läste de bara högt från ett papper. Lorenzen skapar en osäker läsning, vilket tidvis är påfrestande, men också ger en hunger efter mer. Jag uppskattar speciellt bildspråket med hänvisningen till havet: huvudperson är på land och går i medlut, för att ta ett exempel. Tidvis är dialogen uppställd som i ett drama, tempus förändras utan att jag förstår riktigt varför. Mannen som huvudpersonen letar efter heter Jon W Hartmann och en liten pojke heter Jonas. Jag kommer att tänka på Milo i Pusher: Franke, du fuckar meg!

I början av novellen såg huvudpersonen i sin spegel, senare dyker Hans Schpegel upp ... Det finns en finstämd humor i texten. Men det är framförallt en bråkig, bastardtext som får en att fråga vad man egentligen har läst, varför det är skrivet och i vilken mån historien skrivs av läsaren och lever vidare i densamma. Slutet knyter ihop texten, på ett sätt som så här i efterhand känns självklart, trots det missade jag det med hästlängder.

Men framförallt lämnar slutet en mycket angenäm känsla efter sig. Vilket är imponerande för något som tidvis kändes svårsmält, eller kanske är det tvärtom. Att nöje ibland kräver ansträngning och möda, både av läsare och skrivare.

Post scriptum går att köpa på Bokus men är billigare direkt från förlaget. Enligt Bokus har de kunder som köpt den också köpt samtliga Fifty shades-böcker.

Fingret - Simon Jensen

Recension ur veckans Arbetaren:

Fingret

Om Simon Jensen är arbetslös borde Svenska Akademin erbjuda honom ett arbete med att skapa nya ord, förhoppningsvis skulle han avböja erbjudandet. En av styrkorna i Simon Jensens Fingret, en diktsamling utgiven av Trombone förra året, är hans lekar med ord: han tar två existerande ord och sätter samman till ett tredje. Orden är ofta både träffande och roliga (Alfahanne, Hare; Alfahare – skygg, snabbspringande ledare). Förhoppningen om att han skulle tacka nej till ett eventuellt jobberbjudande ligger i att Jensens nyspråk inte syftar till att förmörka eller begränsa språket utan tvärtom utveckla nya ord och dra fram ljusskygga företeelser ur mörkret. Ett av mina favoritord är flaskel: floskel som framkommer efter att ha druckit (starkt) innehåll ur en flaska.
Men samlingen innehåller inte bara uppslagsord utan de varvas med mer renodlade dikter. Jensens lyrik har kallats punkpoesi, och det är en ganska träffande benämning, tidvis lutar det kanske åt samhällskritisk könsrockspoesi: och det är bra. Det är roligt, skitigt, elakt och ibland groteskt:

När alla barnen sover
går Åsa-Nazi runt och dubbelkollar
att ingen tjuvkikar, att samtliga är drömlösa.
Det är viktigt att landets ungdom
inte ser verkligheten,
säger Majoren.


Men det är inte bara skoj och kuk, utan det finns en mycket allvarlig inramning. En känsla av instängdhet, av vilja att bryta sig ut men att inte finna några möjliga flyktvägar. Det gör att Jensen träffar desto hårdare. Jag skrattar sällan när jag läser poesi, och det är skönt att för en gångs skull kunna göra det och hade Jensen varit mindre skicklig hade kanske skrattet dolt allvaret, eller fastnat i halsen, men på något vis klarar han sig från de fallgroparna: något i texterna skapar identifikation, en känsla av att vi är i den här skiten tillsammans och det är piss och vi är kronofucked, men vi skrattar åt det och kan kanske ta oss ut tillsammans. Eller så har bara Jensen lyckats tända det hoppet i min hjärna, kanske med den där ensamma Faktaboxen med texten:

Örnar är fria djur.

De har vingar. 

De kan flyga.

Högt som fan.

 När jag läser om Majoren kommer jag för övrigt att tänka på hans namne i Stephen Kings The Running Man. Och det är ju en läskig association till Kings kanske mest samhällskritiska bok.

Henrik Johansson

 Och här köper du boken på:

Adlibris  Bokus

Daniil Charms

Jag har just läst Daniil Charms och jag, skriven av Fredrik Ahlfors och utgiven på Trombone.

Både Fredrik Ahlfors och Daniil Charms har rakade skallar och skäggstubb, men den fysiska likheten slutar inte där. En snabb googling säger mig att det inte är samma person: Daniil Charms har funnits på riktigt. Historien om honom är fascinerande och ett fragment av den står på baksidan av boken. Ahlfors verk lider lite av det, jag väntar hela tiden på att Charms skall dyka upp i historien – historien bakom boken är intressantare än historien i boken, vilket kan låta hårt, men efter avslutad läsning går jag och lånar Den fyrbenta kråkan av Daniil Charms. På sätt och vis känns det lite ofint att spekulera i författarens syfte, men jag inbillar mig att han inte direkt gråter när han ökar intresset för Charms.

Charms var en rysk författare som mördades av Stalins drängar under andra världskriget. De hade visst inget bättre för sig under belägringen av Leningrad. Utan någon som helst annan inblick i Charms dunkla hjärna ter sig hans absurda historier och dramer som mer förståeliga i den extremt absurda situationen han levde och dog i. Varför var det så viktigt att mörda absurdister under brinnande världskrig, belägring och svält?

Ahlfors prosa är knapp, historien är lätt bisarr och rör sig i gränslandet mellan overklighet och absurd verklighet. Tidvis blir jag irriterad på prosan och berättelsen, jag lägger ofta ifrån mig den men tar snart upp den igen. Jag vet inte riktigt vad jag gillar med boken, eller vad jag ogillar, men något är det.

En kortis Daniil Charms som tillsats till denna så kallade recension:

Den fyrbenta kråkan

Det var en gång en fyrbent kråka. Egentligen, hade hon fem ben, men det är lönlöst att ens prata om det,

Å så en gång köpte sig den fyrbenta kråkan lite kaffe och tänkte: ”nåväl, här köpte jag mig lite kaffe och vad ska jag göra med det?”

Och här, som till all olycka, springer en räv förbi. Hon får syn på kråkan och skriker: ”Äh,” - skriker hon, - ”du där, kråkan!”

Och kråkan skriker tillbaka: ”Kråkan kan du vara själv!”

Och räven skriker till kråkan: ”Du, kråkan, du är ett svin!”

Kråkan tog så pass illa upp, att hon spillde ut kaffet. Och räven sprang bort. Och kråkan klättrade ner på marken och gick på sina fyra, eller rättare sagt, fem ben till sitt nedriga hem.

I Charms fiktiva värld dör ”karaktärer” oavbrutet och till synes utan anledning. Kanske är det en kommentar till hur lätt det var att dö under hans livstid (han föddes 1905 under tsarens absoluta tyranni, upplevde första världskriget och den efterföljande revolutionen och inbördeskriget och dog slutligen 1942, under andra världskriget).

Om jag inte missminnner mig präglades Stalins litteratursyn av den osmaklighet han kom att kalla ”Socialistisk realism”. Inte riktigt Daniil Charms kopp vodka.

Den fyrbenta kråkan på Adlibris och Bokus.

Daniil Charms och jag på Adlibris och Bokus.

För övrigt skrev jag på mitt allra första bokkontrakt i tisdags.

Larvatus prodeo

Igår var Björn Ranelid på författarbesök på utbildningen som jag håller på att avsluta (Författarskolan i Lund). Det var fascinerande. Han var karismatisk, ganska rolig, besatt av de saker man trodde att han skulle vara besatt av, såg barnsligt och ärligt nöjd ut när han fick dra en av sina favoritmetaforer och han talade oavbrutet sanning. Det var besvärande. Besvärande för mig, som sökt mig till skönlitteraturen för att äntligen kunna ljuga ohämmat.

Med denna osakliga inledningen tänkte jag hoppa över till lögnälskande Frank W Lorenzen, utgiven på Trombone förlag, av vilken jag läst Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet: en gestaltad estetik. Om jag förstått det rätt siktar Trombone på att ge ut fler texter ur Ändamålslös ändamålsenlighet. Själv ser jag fram emot essän där Lorenzen hyllar Liza Marklunds Sprängaren som en djärv postmodernistisk text.

Lorenzen har en lekfullhet i förhållande till Sanningen och texten, vilket kanske kan sammanfattas med Roland Barthes ord ur Litteraturens nollpunkt: Hela litteraturen kan säga: Larvatus prodeo, jag stiger fram, i det jag pekar på min mask."

Utdrag ur ... består till stor del av en metatext, en text som påminner om sig själv, som leker med litterära konventioner, pekar på sig själv och driver med sig själv och läsaren. Det börjar som en mordgåta, men snart påminns läsare om att den egenliga mördaren väl kanske är någon helt annan. En underhållningsbödel som inte står Jack the Ripper efter i blodtörst. Kommissarie Blom blir snart desperat och fröken Lindh säger till honom:

"Du kan inte springa ut ur berättelsen, Hr Blom. Det hjälper inte. Det är ju självmord!" Hon förde händerna till munnen och formade dem till en lur. "Du kan inte smita!"

Nå, här kommer två goda betyg till två texter: Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet: en gestaltad estetik har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa.

Sedan vill jag passa på att rekommendera Freke Räihä för att hans texter (nästan) alltid får mig att tänka: vad i helvete var det jag precis läste! Pröva Verksamhetsberättelse ur Arbetets skönlitterära serie Motord.

Förvirring och lust att förfalska kanske inte låter som toppbetyg, men om man uppskattar att läsandet får det att röra sig där uppe är det mycket fina vitsord.