Mer Park Hotel än Kortedala

Senaste krönikan i Arbetaren

Spårvagnen går från Kortedala mot Tynnered, tiden går mot midnatt. Ett kompisgäng, tjejer och killar, ramlar på vagnen. Scenen känns igen. Man drar sig in mot centrum för att festa. Jag är i Göteborg för bokmässans skull, men har besökt polare. På mässan har Alex Schulman och Sigge Eklund en egen upphöjd scen, en våning över alla andra.

En av killarna på vagnen har däckat. Hans kompisar försöker få upp honom på ett säte. De örfilar honom. Det hjälper inte. En av dem ringer efter ”något som piggar upp honom”, men verkar inte nå fram. De är inte hotfulla, inte alls, men jag har svårt för grupper med fulla ungdomar och funderar på att flytta på mig. En pundare sitter en bit bort. Han tjuter av skratt åt killen som har däckat. ”Han har rökt för mycket ganja, han har druckit för mycket, ge han en panna, ge han stesoliiiiid, ge han amfetamiiiin”.

Färden in från en kranskommun eller en förort är speciell. Det kan vara sista gången inatt som kompisgänget är samlat. Jag kommer att tänka på egna resor från periferi till centrum och Ebba Gröns Hat & Blod som sammanfattar dessa kaotiska utflykter. ”Det är gänget ifrån förorten som slår sig blodiga av hat, samma blinda raseri, samma blinda hat.”

Situationen börjar bli ohållbar. Hållplatserna passerar en efter en. Vad göra med honom som däckat? Någon vill vända tillbaka med honom, han blir nedröstad. Någon vill dumpa honom på en bänk, han blir tack och lov också nedröstad. Fortsätter man in kommer han inte komma in någonstans, ingen annan heller, han hamnar antagligen i fyllecell. Pundaren har inget uppåttjack, uppenbarligen inte jag heller. Vänder man tillbaka är kvällen slut. De går av på Avenyn och tar honom med sig. Vänskapen vann.

På två olika stationer kliver två nu nyktra narkomaner på. De har inte sett varandra på länge och är en hjärtevärmande syn. De diskuterar sin vård, sina försök att sluta, sina snedsteg, det är pulver, subutex och tram. En av dem har ett laminerat kort med en röd och en grön sida. På den gröna har han skrivit upp positiva saker som händer om han inte drar den där linan, på den röda de negativa: återfall, ångest, inte träffa sin bror, och så döden då, förr än senare.

Jag sover hos en väns svärföräldrar. Väl hemma i Malmö dricker jag kaffe och läser jag en kolumn av Alex Schulman. Den handlar om bokmässan. Han målar upp en effektiv bild av en lugn och sansad mässa, och som kontrast hur det går till på Park Hotel på Avenyn under en lördagskväll: en full poet, en författare som skryter, ett par som hånglar (trots att de jobbar på olika förlag!). Det finns ”ingen annan plats där man bättre kan studera det mänskliga psyket”.

Det är så naivt och medelklassigt att jag börjar skratta. Men tyvärr tror jag att Schulman är ganska representativ för litteratur-Sverige. Det är mer Park Hotel än Kortedala.

Rödsvart Bokmässa 2013

RÖDSVART BOKMÄSSA 2013

Göteborgs Bok och Biblioteksmässa går som vanligt av stapeln den sista helgen i september. Det är dyrt, trångt och man riskerar att springa in i riktiga ärke-reaktionärer som Per Schlingmann (eller Per Gessle!). Ett elände med andra ord. Bättre blir det hos Syndikalistiskt Forum! Plats: Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg Vi öppnar som vanligt 16:00 varje dag, fast med spännande happenings istället för det sedvanliga ljuget. Mat, dryck och kamrater. Välkomna!

ONSDAG 25/9 KL.19 I SAMARBETE MED Göteborgs LS av SAC HENRIK JOHANSSON Författaren och kocken Henrik Johansson debuterade i år med kollektivromanen 'Av kött och blod'. I boken samsas arbetsplatskamp med skräck och mord. Henrik pratar om arbetsklimatet i restaurangbranschen, de dagliga konflikterna och om att skriva om arbetet och klass. Boken är utgiven på Federativs Förlag. ”Av kött och blod är en märklig hybrid av klassisk arbetarroman och modern deckare med inslag av skräckroman. Jag har aldrig läst något liknande. [...] Utan att bli tråkig lyckas Johansson väva in samtliga problem på en arbetsmarknad som är flexibel för arbetsgivarna och förödande för personalen.” – Anneli Jordahl i Arbetet Henrik står dessutom på den "stora" bokmässan: Fredag 14.30 Monter B03:51 (LO-tidningen/Arbetet) TORSDAG 26/9 KL.19 EDDA MANGA Edda Manga, författare, idéhistoriker och debattör kommer till Syndikalistiskt Forum och talar om en bok som borde översättas till svenska: Beatriz Preciados 'Kontrasexuellt manifest'. Det blir en presentation av hennes tankar och en kritisk läsning av texten i fråga. FREDAG 27/9 KL.19 I SAMARBETE MED Allt åt alla Göteborg REBECKA BOHLIN Rebecka Bohlin är instruktör i feministiskt självförsvar, journalist och författare till boken 'De osynliga', i vilken hon intervjuat arbetare, forskare och fackföreningsaktivister i flera länder i Europa, beskriver utvecklingen för arbetarna med sämst villkor, diskuterar varför klyftorna ökar - och vad vi kan göra åt det! (utkom på Atlas 2012) Nu senast aktuell med 'Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet!' (tillsammans med Sara Berg, Ordfront 2013). "I denna bok riktar jag och Sara Berg strålkastaren mot kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Vi går igenom forskning och statistik, belyser rättigheter och visar på hur strategier från feministiskt självförsvar kan användas för att sätta gränser på arbetsplatsen. Med konkreta exempel ur kvinnors jobbvardag ger vi förslag på allt ifrån hur du tacklar härskartekniker och hanterar prestationskrav till hur du förbereder dig inför lönesamtalet." - http://rebeckabohlin.com/

DAG #1 FB
DAG #2 FB
DAG #3 FB

Vampyrer och arbetare på Bokmässan

Veckans krönika i Arbetaren:

Var finns arbetarlitteraturen på Bokmässan i Göteborg?

I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande ­organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns ­eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och ­gemensamma intressen och erfaren­heter.
Men för att dessa gemensamma ­erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen ­arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den ­minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.

All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det ­genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.

Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.

Arbetet har nu en artikelserie om arbetarlitteratur. Här en länk till den avslutande delen. Läs även några tankar om arbetarlitteratur.

Min favoritförfattare kom inte till bokmässan i år heller

Party like it's Världens Ende!

Skölj ner dammet från Bokmässan!

Välkomna på releasefest för Världens Ende # 3, fredagen den 28/9 på Galleri Oro, Karl Johansgatan 146 i Göteborg. Spelar gör Lissi Dancefloor Disaster. Det håller på mellan 19 och 02 och kostar 80 kr, då ingår nya numret.

Det tredje numret av Världens Ende har temat förfall. Läs bland annat om en urspårad dokusåpa, om farlig teknik, om ett översvämmat Göteborg, om en tid på dagis, om livet på ett callcenter, om existens och politik, om döda musiker och om hur man slutar ängslas och lär sig älska undergången.

Medverkar gör bland annat Åsa Grennvall, Mathias Wåg, Henrik Bromander, Hanna Gustavsson, Jon Mårtensson, Pär Thörn, Lisa Ewald och Hanna Petersson.

Mitt eget bidrag är en novell om just den där urspårade dokusåpan och har titeln Expedition Federley.

Världens Ende #3 på Adlibris och Bokus.

Uppdaterat: Ett text om skrivprocessen i skapandet av min dialog: Att skriva Expedition Federley

Omslag av Erik Rask.

Kontrakt påskrivet!

Författaren Henrik Johansson ger Federativs förlag ensamrätt att, på villkor som definieras nedan, låta trycka och i bokform och svenska språket utge verket Av kött och blod."

Nu ska min första skönlitterära bok bli utgiven, och det kommer att ske någon gång nästa år, om allt går som det ska. Federativs förlag är ett förlag som i år fyller 90 år - inte fy skam! - och har de sista åren mest givit ut facklitteratur, därför hade jag inte tänkt på att vända mig till dem när vi sprang på varandra på Bokmässan förra året - men det ena ledde till det andra och nu är kontraktet påskrivet.

Federativs är ett litet förlag, med många ideellt arbetande människor, och jag vände mig först till större förlag med mitt manus: jag är inte ekonomiskt oberoende. Men allt har för- och nackdelar. Federativs och Av kött och blod går bra ihop: de har facklig anknytning och en arbetarrörelsetradition, boken utspelar sig på en arbetsplats och konflikterna där står i centrum för historien. Genom Federativs kan jag följa, och vara delaktig, i processen på nära håll - det är både intressant, lärande och viktigt för mig, Något annat som är viktigt för mig är att vara del av den arbetarlitteratur, för så kan man beteckna min bok, som är utgiven av arbetarrörelsen. Arbetarlitteraturen har sin vagga inom arbetarrörelsen och det är ett band som är viktigt att behålla: genom t ex Brand, Arbetaren och Federativs har många av vårt lands litterära giganter tagit sina första stapplande steg. För min egen del ligger Moa Martinson och Stig Dagerman extra varmt om hjärtat.

Kanske av intresse: Arbetarlitteratur - några tankar.

Lek och leda, arbete och tristess

Anmärkning: mitt bidrag till förra årets Världens Ende. Årets antologi kommer, traditionsenligt, i samband med bokmässan i Göteborg och det anordnas också en tjusig fest. Lek och leda ... var en essä, i år har jag med en novell vid namn Expedition Federley.

Det arbete som jag idag minns som det allra tråkigaste var också mitt första jobb. Men tristessen skapades på sätt och vis i efterhand, för på McDonalds hade man ingen tid till leda under arbetstiden, snarare kom insikten om det monotona, livströtta arbetet efter att jag hade stämplat ut. Där det inte finns någon död tid blir det kanske mer uppenbart att man har bytt bort tid mot pengar och den tiden är för alltid förlorad. Någonstans mellan stekbord och fritös försvann tid, inte bara i presens utan även i futurum. Så trött var jag efter jobbet att den fria tiden bands av vila, så uttråkad av arbetsuppgifterna att arbetet inte bara var tråkigt när det utfördes, utan också i förhand och i efterskott. Men hur man får tiden att gå snabbare när den går långsamt?

I egentlig mening leker min son inte. Han använder ordet själv men jag tror vi menar olika saker. Leken är för honom ingen avskiljd handling som utförs, skild från ätande, bajsande eller läsande. Leken pågår hela tiden. Han tar med sig bilar och gosedjur in på toaletten eller till matbordet. Den utgör själva tillvaron. Tingen kan inte heller delas in i leksaker och icke-leksaker. Relationen till omvärlden blir till fullo präglad av lek, där varje vattenpöl är en fest, och av de tänkta leksakerna kan omslagspappret vara roligare än själva presenten. Jag och min son åkte förbi en grävskopa. Han påtalade att grävskopan var gul samt att den inte hade någon mun. De flesta av de grävmaskiner han hittills hade sett, i böcker och på film, hade munnar – det var normaltillståndet. Stackars den grävskopa som föds utan mun, ty den kan varken äta eller prata.

När jag har betalt för att jobba men leker istället är det en klart avgränsad tid och något som måste ske i skymundan, en arbetsgivare skulle rent av kunna kalla leken för stöld av tid. Ett av mina finaste minnen från hotell som jag jobbat på var undanskymt och fördolt. Spanade man in i förrådet som hastigast märkte man inget, men om man gick in såg man en stol, bredvid stolen en hylla med påskprydnader och en lampa. Halvt gömt under de färgglada äggen låg en del av På spaning efter den tid som flytt. Det vore ofint att spekulera i vem av mina arbetskamrater som flydde till förrådet för att läsa Proust, men jag är glad att någon gjorde det.

Dagens samhälle präglas av en osmaklig positivism i giftermål med en social-darwinistisk individualism. Leda och tristess är det allra mest förbjudna, och vågar man erkänna att man har ett tråkigt jobb har man inte bara sig själv att skylla, det är något grundläggande fel på ens personlighet. För att citera en gammal arbetskamrat:

”Förr räckte det med att göra sitt jobb, nu skall man tycka det är kul också.”

Det är trist, för att göra det bästa av situationen behöver inte betyda att man ska skaffa sig en religiös inställning till sitt lönearbete eller byta jobb. Lek är ett allvarligt alternativ.

Som all annan form av mänsklig samvaro tas lite lek ofta på stort allvar. Och inte bara av de lekande själva, utan även av forskarna. Det har skrivits barnsliga manifest och författats om den lekande människan, managementteoretiker har fördjupat sig i varför människor leker på arbetstid istället för att göra det de har betalt för. En del av teoretikerna har kommit fram till att vuxna som behandlas som barn genomgår en regression och går tillbaka i utvecklingen. Jag har spelat köksgolf, kastat kniv mot lastpallar och busat på arbetstid men frågan är om jag blivit barn på nytt eller bara velat få tiden att gå. Diskussionen riskerar att bli ett högt teoretiskt teoriserande om en låg och världslig praktik, om än med större nytta än de skolastiker som diskuterade hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Kanske gör man det för svårt för sig själv – kanske leker människor för att de roas av det?

Jag och Christophe hade att lägga tomma metallformar på ett löpande band. Det var bullrigt och trist. Vi andades in mjöl och jobbade natt. Formarna fylldes med deg som senare förvandlades till formfranska och skickades ut till butiker i Skåne och Småland. När vi behärskade arbetet till fulländning, det tog inte många dagar, började vi leka. De första lekarna var geografiska ordlekar. Jag nämnde en stad och han hade sedan att svara med en stad som började på samma bokstav som min stad slutade med, sedan var det min tur att bokstavligen fortsätta där han slutade. Det är tack vare, eller på grund av, Christophe som jag idag lusläser eftertexterna på de filmer jag ser. För nästa lek var Christophe upphovsman till, han var en stor filmfantast och det var en filmlek. Han nämnde två skådespelare och kunde jag komma på en film där bägge var med fick jag två poäng, lyckades inte det kunde jag konstruera en kedja mellan de två skådespelarna och andra som fick vara hur lång som helst. Höll kedjan fick jag en poäng. Vi lekte inte istället för att arbeta, vi lekte och arbetade samtidigt. Christophes favoritfilm var På heder och samvete.

Bageriet var nedläggningshotat och det stängde två år senare. Koncernen var uppköpt av ett danskt företag som stängde 17 av de 24 svenska bagerier de hade köpt. Brödet skulle köras över från fabriken i Köpenhamn. Precis som våra politiker hade lovat skapade bron arbetstillfällen. Vad de hade glömt att berätta var att de tillfällena fanns i Danmark. I Malmö var det mer frånfälle.

Jag inbillar mig att leken och ledan hänger ihop, och att det ständiga nedläggningshotet gav upphov till en symbios av uppgivenhet och uppsluppenhet.

I leken fanns en antydan till flykt, som antagligen inte ska förknippas med arbetsvägran. Vi strejkade inte, vi lekte. En iransk kommunist frågade mig varför inte bageriarbetarna ockuperade fabriken och drev den själva. Svaret var: vi ville inte jobba där. Vi ville ha en försörjning, och den kunde vi lika gärna få någon annanstans. Men leken krävde på sätt och vis samma gemenskap, samma slags sociala relationer som en strejk hade krävt. Att under arbetstid organisera fotbollsmatcher och degkrig ställde krav på oss, inte bara på uppfinningsrikedom utan på hur vi skulle få undan cheferna. För visst fanns det något diffust subversivt i att leka alltsammans. Det fordrade och skapade samhörighet. Jag har aldrig sett den gamle bosniske bagaren så lyckligt, eller så nära hjärtinfarkt, som efter fotbollsmatchen. Det var många på upplärning och vi körde undan de stora deggrytorna för att skapa tillräckligt med plats. En boll tillverkades av plastfolie och tejp. Tre i varje lag – sen var det bara att spela.

Jag brukar försöka undvika företagsledningens institutionaliserade lekar; kick-offs och prisutdelningar lämnar en fadd smak av kolonisering.

Som en slags parallell till institutionaliserad lek finns de arbetsmarknadsåtgärder vars syfte är att de skall vara så tråkiga att man söker jobb av ren desperation. Den formen av institutionaliserad leda får, av deltagarna, helt andra namn än de officiellt har. Vuxendagis är kanske det vanligaste. Jag utbildades till kock på Lernia och när jag började hade det redan döpts till Kva Lernia – eller för att uttala förkortningen: Kriminalvårdsanstalt Lernia. Namnet speglade den förvaringsplats deltagarna hade hamnat på. Inställningen till vuxendagiset varierade. Många av oss yngre var så vana att gå i skolan att vi upplevde tristessen i kombination med meningslösheten som fullständigt normal. De äldre, som var vana vid arbetslivet, blev förgrymmade över den levnadströtta institutionen.

Man skulle kunna förledas att tro att tristessen på våra vuxendagis är något slags olycksfall i arbetet. Det är fel. Tristessen är själva funktionen. Genom att gå upp på morgonen och släpa sig iväg för att göra något man uppfattar som totalt meningslöst utbildas man i till en funktionell medlem av vårt arbetsliv. Som en extra bonus är det så trist att man hellre väljer att jobba som telefonförsäljare än bo i åtgärdslandet.

Att leka på jobbet är inte utan risker. I februari 2009 genomfördes en inspektion på Robert Paulsons arbetsplats. Inspektörerna kom fram till att Robert hade organiserat brottningsmatcher på sin arbetsplats och han fick sparken. Brottningen skedde visserligen inte under arbetstid, men i alla fall. Det var inga vanliga brottningsmatcher, utan jellobrottning. Jellobrottning utförs med fördel i en uppblåsbar pool som man fyller med jello – en gelatinbaserad amerikansk efterrätt. Historien hade inte i sig varit speciellt uppseendeväckande om det inte vore för att den utspelade sig i Antarktis. Robert Paulson och hans arbetskamrater jobbade på en forskningsstation där de, av naturliga skäl, också bodde. Exemplet med Robert och jellon skapar frågar kring gränserna mellan arbete och fritid som, även om det är ett extremfall, också gäller andra. I Sverige har människor fått sparken för vad de gjort på fritiden eller skrivit på Facebook. Forskarna i Antarktis bor på sin arbetsplats, och de kan inte gärna gå ut och ordna jellobrottning utomhus. Jag inbillar mig att det vore livsfarligt eller i alla fall jävligt kallt.

En anställd på Toys R Us i Florida beskrev lekandet på jobbet som en överlevnadsstrategi, han försökte underhålla sig själv och sina arbetskamrater för att över huvud taget stå ut med jobbet.

Under julhandeln hade butiken ett dockhus med Barbietema. Den butiksanställde klädde ut dockorna i märkliga kläder och försatte dem i tvivelaktiga situationer. En gång klädde han ut Ken till clown och band fast Barbie vid en balkong, därefter fick Ken en piska och en sado-masochistisk scen hade uppstått. En annan gång hade en Barbie fått ett ben avbitet av en hund. Mannen satte dit ett träben och sålde dockan som Pirate Barbie. Droppen blev när han klädde ut Ken i Barbies kläder och lade tillbaka honom i förpackningen. En flicka och hennes mamma köpte dockan och gick till tidningarna som förbluffades. Hade något gått fel i fabrikens tillverkningsprocess? Tillverkarna drog igång ett säkerhetsarbete för att komma fram till var felet hade uppstått. Sanning kom fram till slut och mannen förlorade jobbet.

Lätta upp arbetstiden med lek, men som med all annan subversiv verksamhet gäller grundregeln att inte åka fast!

Natt klockan tolv på dagen - Arthur Koestler

Helgens fråga i bloggboksjerkan är

Vad läser du just nu?

Och jag läser några olika böcker, mer eller mindre aktivt, men främst Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler. Boken har kallats semi-fiktion och handlar om rättegångarna mot "oppositionella" kommunister under Stalins tid. Hittlls (två tredjedelar in) är den otroligt bra. Huvudpersonen är Rubasjov, en kommunist av det gamla gardet som varit högst uppsatt men nu är fängslad. Boken börjar med hans arrestering. För den som gillar George Orwells 1984 rekommenderar jag den extra varmt.

Anledningen till att jag läser den är att jag skickade in en text till Världens Ende (en text- och serieantologi som kommer ut lagom till bokmässan). Min text, med arbetsnamnet Expedition Federley, antogs och en av redaktörerna liknade stämning i min novell med Natt klockan tolv på dagen vilket naturligvis lockade mig att läsa boken.


Sedan bläddrar jag då och då i Aforismer av Paul Valéry, som är perfekt läsning då man mest vill plocka upp något och mest läsa några kloka eller tankeväckande ord. Den kräver inte att jag sätter mig in i någon handling eller karaktärer ... Här är ett litet smakprov:
Människorna skiljer sig från varandra i det de visar och liknar varandra genom vad de döljer.

Jag skriver själv, företrädesvis skönlitteratur, och just nu är jag intresserad av hur användandet av groteska karaktärer och beskrivningar används inom satir, så jag läser också Gargantua av Francois Rabelais och Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole.

Darkness at noon på Adlibris.

Trailer för Saga Swärd - omskakare och världsresenär

En av mina kursare, Taliah Pollack, kommer i september, lagom till bokmässan i Götet, ut med sin första bok: Saga Swärd - omskakare och världsresenär. Jag vågar lova spännande och rolig läsning! Jag har inte själv läst hela boken, bara en del utvalda stycken, och ser fram emot släppet. Boken kommer ut på Vombat Förlag.

Som kursare har jag läst en hel del av vad hon har skrivit och måste erkänna att hon sticker av på ett område: hon har en helt överjävlig fantasi, det finns mycket skit i det huvudet. Det kan tyckas vara en udda komplimang, men jag tror att fantasin är en av de områden som är svårast att lära sig (att skriva kan vilken idiot som helst lära sig).

En liten varning innan ni ser trailern, den blir jävligt läskig efter ett tag. Men mig veterligen skadades inga dvärgar under inspelningen.

Här hittar du bokens fan-sida på facebook: Saga Swärd.

"Följ med Saga Swärd på hennes resa i världen, världarna och allt däremellan!

Saga Swärd är arg på det mesta. På mamma och pappa som övergett henne. På mormor som bara tjatar. På alla som säger att hon är sjuk. Efter olyckan som dödade hennes tvillingbror upptäcker Saga att hon kan resa till främmande världar.
Det sägs att en svartkonstnär samlar sina krafter och att Saga har en uppgift att fylla. Men varken hotet om världarnas undergång, doktorns medicinering eller ödet som Omskakare kan stoppa Saga från att söka efter det som gått förlorat.
Snart är stormen här."

Och vinnaren är ...

Vinnaren är faktiskt jag!

Jag var på Textival i Göteborg i lördags, ditskjutsad av en ny, trevlig bekant. Bokmässa med tillhörande seminarium. Själv var jag först ut av alla (tillsammans med Världens Ende) och läste en del av min essä som publicerades i Världens Ende #2. Men nu över till vinnandet. Jag lade märke till en glasskål på ett bord, och i akt och mening att klippa en gratiskola eller två närmade jag mig bordet. Det visade sig vara en tävling anordnad av Skrivarakademin. Man skulle föreslå en deckartitel. Det låg bara en annan lapp där så jag föreslog "Mord på menyn" (som händelsevis är en titel jag, lite oseriöst, funderat på för min restaurangroman (som nu heter Av kött och blod)). Igår kom ett mejl om att jag vunnit deckarantologin Död kurs. Det har efterhand visat sig att det finns minst två böcker med titeln Mord på Menyn, så jag har all förståelse för om jag blir diskad för bläckdoping.

I övrigt var det en trivsam mässa. Jag drack öl med Världens Ende och Freke, minglade och spontanköpte en del böcker och häften.

Jag hamnade i en rolig diskussion med någon från Thorén och Lindskog (som översätter och ger ut tysk litteratur) angående Folke Fridell och Kurt Salomonsson, vilket resulterade i Mjölk och kol av Ralf Rothmann samt En tyst minut av Siegfried Lenz. Jag har tidigare läst Upptäckten av currywursten av Uwe Timm och fick veta att det i dagarna kommer ut en ny bok av Timm som handlar om hans vänskap med Benno Ohnesorg (ja, studenten som sköts ihjäl).

I övrigt shoppade jag Gustave Flauberts sista roman Den eviga dumheten, utgiven av alltid lika stabila h:ströms och  ett par småskrifter från Trombone förlag, som jag aldrig hört talas om innan men säkert kommer se mer av, mer exakt texter av Frank W Lorenzen och Magnus Ringgren. Jag avslutar det här inlägget med ett par rader av Ringgrens Iskonvalj:

Att blåsa ett jordigt mynt rent.
Att lossa på halsduken
och se på fyrverkerierna.
Att räkna till tretton.
Att lägga en iskonvalj på kistan.
Att betjänas av en stjärnögd
munskänk i hästsvans.

Dagens citat

Som många andra var jag på bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Det blev en del shoppande, en del lyssnande och en del pratande med olika roliga förlagsmänniskor, serietecknare och annat löst folk. (Den helgens goda gärning var förresten att jag och en serietecknare hjälpte en man som hade trillat ner i kanalen ner han ställt sig för att pissa. Jag vill härmed också passa på att dementera alla rykten om att det skulle ha varit Björn Ranelid.). En del festande blev det så klart också, på releasen för Världens Ende #2.

När det gäller förlag var Ruin den kanske roligaste överraskningen, dels för att jag aldrig hade hört talas om dem förut, och dels för att de hade så jävla bra litteratur till suveräna priser: jag köpte på mig Döda själar av Nikolaj Gogol och Rudin av Ivan Turgenjev (jag är en sucker för ryssar ...). Jag har dock inte hunnit läsa dem än.

Jag letade mig också fram till Stig Dagermansällskapet och lyckades få tag på Parnass temanummer av honom. Plus en liten kylskåpsmagnet ... (och därifrån kommer dagens citat).

"Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall."
Stig Dagerman, 1948


Läs även andra bloggares åsikter om stig dagerman, förlag, bokmässa, ruin förlag, göteborg