Amatörer – Gabriela Pichler

I Gabriela Pichlers debut ”Äta sova dö” förlorar huvudpersonen jobbet i en livsmedelsindustri när företaget gör sig av med anställda. Hur arbetslöshet och industridöd drabbar människor är ett tema Pichler fortsätter undersöka i nya ”Amatörer”.

Den påhittade västgötska orten Lafors var en gång känd för sin textilindustri, men det var då. Nu finns det visserligen ett garveri kvar men de sysselsätter inte många. Men den tyska stormarknaden Superbilly är intresserade av att etablera sig, det står mellan Lafors och Alingsås. Nu gäller det att imponera på tyskarna och man beslutar sig för att ta fram en kommunfilm. Budget finns det dock inte, varpå ett antal skolelever får chansen genom kommunaltjänstemannen Musse (fantastiskt spelade av Fredrik Dahl, som jobbar i Svenljunga kommun till vardags). Med galenskap, mobilkamera och imponerande energi drar småstadsrebellerna Aida och Dana, spelade av Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter, runt i Lafors och filmer sig själva och alla andra: bland annat Aidas mamma som nattetid städar på kommunhuset. Scenen där hon leker kommunalråd är en av filmens komiska höjdpunkter men är en av flera saker som gör att kommunen definitivt inte är intresserade av filmen.

Många filmer som utspelar sig i mindre orter eller på landsbygden driver med invånarna, men den fällan undviker Pichler och manusförfattaren Jonas Hassen Khemiri. Den humor som finns är varm och förstående, och det komiska kombineras med minst lika stor del allvar. Genom sitt filmande lär sig tjejerna om samhället de lever i. Alla är inte så entusiastiska över Superbilly. På garveriet talar arbetarna om att stormarknaden kan ha så låga priser på sina läderprodukter för att arbetarna tjänar uselt och har en hemsk arbetsmiljö. Till vilket pris vill vi ha billiga varor? Filmen visar här på några av globaliseringens avigsidor, med kapital som flyr dit arbetskraften är som billigast.

En annan avigsida är det assimileringens pris som Musse får betala. Hans mamma är tamil och sitter nu med demens på ett äldreboende. Med sjukdomen har hon tappat svenskan och Musse har aldrig lärt sig tamil. Mamma tyckte att nu var de i Sverige och skulle prata svenska. De kan inte längre samtala med varandra.

Amatörer har ingen traditionell handling, den hamnar i skymundan, fokus ligger snarare på att skildra ett samhälle och frågar oss hur vi skildrar, vem kan berätta historien om och hur får våra olika perspektiv oss att trycka på olika saker. Till slut blir det en officiellt kommunfilm, gjord av en ”stockholmsjävel”, med fem minuters vackra vyer och Astrid Lindgren-barndom för tyska intressenter. Ur den filmen har Musse knuffats ut, och själv klivit åt sidan. Inte passar hans mörka skinn in i en film om ljusa Lafors. Aidas och Danas film blir på över fem timmar. För mycket för att de flesta ska orka titta men ändå säger den kanske: det är vi tillsammans som skapar samhället.

Amatörer, Garagefilm International AB, regi: Gabriela Pichler

Publicerad i Mål & Medel

Drottningen i kassan - recension

”Fantastisk situation nu när jag fyllde på ostbågar och en unge max 4 år gammal ställde sig bredvid och skrek "heja!! heja!!””

För Erika Petersson blev Twitter först en jobbdagbok. Ett forum där hon skrev om dråpliga, jobbiga eller galna situationer från jobbet i kassan på en stor livsmedelsaffär. När Twitter inte räckte blev jobbdagen en riktig bok: Drottningen i kassan (vilket också är namnet på hennes twitterkonto) kom ut vid årsskiftet och har fått stor uppmärksamhet. De tweetsen samlas med hennes egna teckningar, kollage, kortare texter och horoskop. Ungefär som om Liv Strömquist hade skrivit om sitt arbete. Petersson har inte hittat på situationer utan tagit scener från verkliga livet och därefter försökt hitta den bästa, och roligaste, vinkeln och formen för att skriva om dem.

Det handlar ofta om kunder. Hur de beter sig, hur de borde bete sig, hur de behandlar personalen och sig själva. Något som återkommer är ignoransen. Att som personal hälsa men få tystnad tillbaka, att tala till någon som inte svarar är att bli förminskad. Därmed inte sagt att udden är riktad mot kunderna. De är samtidigt ofta det bästa och sämsta med jobbet. Arbetsmiljön är dålig, med enformiga rörelser och otryggt ensamarbete, men Petersson har lätt att skratta åt misären:

”man väl påstå att det är någon slags försvarsmekanism, men jag kan ofta skriva roligare om jag faktiskt känner något. Och jobbet har alltid inneburit mycket känslor för mig. Jag har gråtit massor och haft så ont och mått riktigt riktigt dåligt av hur vissa människor behandlat mig. I stunden är det aldrig roligt, men sen har jag kunnat komma hem och berätta om nån helt galen kund och så skrattar man. För det är så sjukt beteende och folk är så ologiska och, förlåt, ibland helt dumma i huvudet.”

Boken väcker frågan om vad ”service” är. Räcker det att ta betalt eller måste personalen le stort hur kunden än beter sig?

För den som själv vill skriva om sitt jobb tycker hon att det bara är att köra på.

”Vi ska utnyttja internet till vår fördel. Speciellt vi som inte naturligt har en plattform genom ekonomiskt eller socialt kapital. Var försiktig med att ingenting du skriver kan härledas till en specifik person och var inte respektlös. Jag brukar försöka tänka det jag ska skriva ur min, min chefs och (i mitt fall) kundens synvinkel innan jag postar något.”

Mitt i humorn finns en allvarlig underton som lyfter fram det förakt och den respektlöshet som många visar kassapersonalen. Kunder som anser att de alltid har rätt behandlar servicepersonal som sina personliga slavar och spottkoppar. Här är det tacksamt att någon som själv jobbar i kassan uttalar sig. Vänder på perspektivet och sätter kunden i blickfånget. Jag tror att många kunder som läst boken får sig både en och två tankeställare, men betydligt fler skratt. För den som själv jobbar i kassa är boken säkert en blivande klassiker.

Drottningen i kassan, Erika Petersson

Drottningen i kassan kan du köpa på bland annat Bokus och Adlibris

Finnjävlar

Från skam till stolthet över sin härkomst

Kristian Borg (redaktör) Finnjävlar, Verbal förlag 2016.
 
Finnjävlar är en antologi om Sveriges äldsta minoritetsfolk. Texterna har en stor bredd, allt från renodlad skönlitteratur, som en bit ur Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland, till en utdrag ur en etnologisk studie av Marja Ågren. Många av bidragen handlar om att växa upp som sverigefinne och tar då upp föräldrarnas flytt och vilka fördomar de möttes av. Skribenten har ofta gjort såväl en klassresa som att själv gå från skam till stolthet över sin härkomst. Med Lina Puranens ord:
”Jag tänker på när jag var 13 år och satt på tunnelbanan och bad min mamma att inte prata finska med mig för att jag skämdes. Jag tänker på att jag inte känner så längre utan att jag är stolt och att min finska är något av det finaste jag har.”

Klass är ett naturligt tema då sverigefinnarna är så stark förknippade med arbetarklassen. Totalt 332 000 personer emigrerade från Finland till Sverige under åren 1960-1980. De flesta av dem arbetskraftsinvandrare. För min egen del är det intressant och lärande läsning, men för många sverigefinnar tror jag det är årets viktigaste bok.

Recenserad i Mål & Medel. 

Finnjävlar på Bokus och Adlibris

Wage Slaves - Daria Bogdanska

Recension/kulturspalt till Mål & Medel.

När Daria Bogdanska hade skickat Wage Slaves till tryckeriet skrev hon:
”Det här är något jag drömt om i 20 år och jag trodde aldrig riktigt det skulle hända. Det fanns alltid andra som var smartare/tecknade bättre/ hade bättre självförtroende/och gjorde saker bättre än mig och jag trodde aldrig jag skulle bli så bra som dem. Det här gäller allt, teckning, musik, skrivande. Och det är ingen tillfällighet att det tog alla de här åren för mig att tro på mig själv. Det är en fråga om klass. Arbetarklass- och outbildade ungar tvivlar ofta på sig själva och är rädda att ta plats. Så idag är jag glad. Det är stort för mig. Till slut är jag färdig med min bok och det kan ingen ta ifrån mig.”

Bogdanska är en ovanlig bokdebutant. Hon beskriver sin vardag som papperslös arbetare på en av många restauranger som drivs med hjälp av svart arbetskraft. Wage Slaves börjar med att hon anländer till Sverige från Polen för att börja på en serieskola i Malmö och dessutom har hon en kille i Nyköping. Hon fastnar snart i en tuff situation: utan personnummer vill ingen anställa henne, och eftersom hon inte har ett jobb får hon inget personnummer.

Lösningen blir svartjobb och billigt boende. Arbetskamraterna får lön efter hudfärg, ett modernt apartheidsystem. Svenskarna får mest betalt och längst ner hamnar arbetarna från Bangladesh som också är beroende av chefen för sina bostäder. Arbetet är hårt och nätterna sena. Daria spenderar sina dagar på serieskolan och kvällarna på restaurangen men hinner trots det skaffa sig en hel del vänner genom punken. Hon finner en gemenskap som hon har nytta av när hon behöver stöd och ny bostad. Dessutom träffar hon en kille vilket kunde varit perfekt om hon inte redan haft en annan. Osäkerheten på arbetsmarknaden skapar ett osäkert liv och situationen på jobbet är så orättvis att hon bestämmer sig för att försöka göra något åt den. 

Men facklig kamp är inte lätt för den som är papperslös och hon hamnar i SAC, det enda facket som då tog emot papperslösa arbetare. Att organisera arbetskamraterna visar sig vara svårt. Till stor del för att arbetskraften inte bara är beroende av krögaren för sin lön utan också för sina bostäder och sina uppehållstillstånd. En facklig organisering för de papperslösa måste av nödvändighet arbeta med deras helhetssituation för att bryta livegenskapen. Men utan att säga för mycket så slutar konflikterna med arbetsgivaren som det ofta gör i verkligheten: i gråzonen mellan seger och nederlag. Och det viktigaste kanske inte är det omedelbara resultatet utan vilken grund som läggs för framtida organisering.

Bara med tanke på bokutgivningen vore det lätt att förstå om Bogdanska presenterade sig som en orädd hjälte. Men hon är mån om att inte bidra med material till den liberala favoritsagan om klassresan. Även om hon i bokens epilog har tagit sig från restaurangen så finns hennes hjärta kvar hos dem som fortfarande jobbar där.
Henrik Johansson

 
SERIEALBUM.Daria Bogdanska, Wage Slaves, Galago, 2016.

Albumet på Adlibris och Bokus.

Stjärnvind - recension

Stjärnvind är den sista delen i Ylva Lee Lindells trilogi om eldnymfen Mindra.
Böckernas karaktärer är änglar, nymfer, dryader, varulvar, schakaler och en hel del blandningar däremellan.
De lever vid sidan om oss människor i vår egen värld och tid, men döljer sig, antingen genom att hålla sig borta eller genom att anta former som gör att de inte upptäcks. Men det är ingen fredlig värld. Änglarna beter sig inte som några änglar. Olika falanger kämpar om makten och mördar skoningslöst alla som kommer i deras väg eller inte passar in. Men det finns gott om kärlek också.
Det är lika mycket romance som fantasy, och romantiken går gärna över gränserna: det är änglar med dryader och nymfer med skiftare.

Boken utspelar sig mest i nutid, men i en del kapitel får vi veta förhistorien genom att de tar oss tillbaka upp till 200 år bakåt i tiden. Det är många karaktärer och platser och för mig som inte läst de två tidigare delarna är det svårt att hänga med ibland, men det blir lättare med tiden, och lättare genom att det finns en lista på karaktärerna.
Handlingen kretsar kring Mindra, hennes systerdotter Naima och indirekt Cassandra som är alla nymfers grymma moder. I prologen blir Cassandra inspärrad och för att hon ska kunna komma ut måste en profetia besannas. Blir hon fri kommer nya, blodiga krig att bryta ut.
Det är en historia om kampen mellan ont och gott, mellan krig och fred. Men det handlar också om tolerans, inflytande och demokrati. De onda är inskränkta varelser som vill ha makt åt sig själva eller sin ras, till exempel Norränglarna, medan de goda söker en form av demokrati där alla raser ska finnas representerade i ett råd.
De raser som har minst makt och är mest avskydda är schakaler och varulvar. De är också mest kollektivistiska som varandes flockdjur. Bokens arbetarklass, kanske man kan säga.
Det är lätt att dra paralleller till vår egen värld, så när öängeln Maow säger: ”Öänglar är inga djur. Vi förtjänade aldrig att hamna i lägren. Ingen förtjänar att hamna där. Man kan inte göra så mot folk”, för det tankarna till koncentrationslägren. Men hur samhället ska organiseras ligger snarare som en skugga, det är inte den huvudsakliga handlingen.
Stjärnvind är lättläst och romantisk fantasy där författaren dels följer det klassiska ont-mot-gott och episka slutstrider men lägger också in modern inslag som demokrati och kärlek över rasgränserna.
Henrik Johansson
Ylva Lee Lindell, Stjärnvind, Mörkerdottir förlag 2015.

Stjärnvind på Bokus och Adlibris.

Varje dag är en vårdskandal - Sebastian Lönnlöv

Pengarna kommer först – de äldre i andra hand

Reportage. Sebastian Lönnlöv, Varje dag är en vårdskandal, Bonniers 2016.

Sebastian Lönnlöv har jobbat 600 timmar inom äldreomsorgen. Sina begränsade erfarenheter kompletterar han med artiklar och anbud inför upphandlingar. Bortom de stora, synliga skandalerna finns en kontinuerlig vanvård, eller ”icke-vård”. Man gör det absolut nödvändiga. De äldres behov hamnar i andra hand. Pengarna kommer först. Boken utgörs till stor del av korta, alldagliga berättelser. En fråga som väcks är: Hur mycket kan man kräva av underbetald och överarbetad personal som saknar inflytande? Personalen gör sitt bästa men räcker inte till. Ilskan riktas sällan mot de som bestämmer, vilket inte är konstigt, då de ju knappt syns till. Det är lättare att bli arg på en arbetskamrat än en budget.
Jag tror att det är en motsättning många inom vård och omsorg måste leva med. Så när han skriver ”jag skäms över all intimtvätt jag utfört utan att faktiskt ha förstått hur (det) ska utföras” tänker jag att den som anställde dig borde skämmas, du borde bli arg. Men min sak är att bedöma hans bok, inte hans känslor. Och det är en viktig bok han har skrivit.

Jag har recenserat boken för Mål & Medel.

Varje dag är en vårdskandal finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Recension till Mål & Medel.

I sin första reportagebok, Döden på jobbet, skrev Elinor Torp om dödsolyckor på arbetsplatsen. Torps nya bok heter Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen och behandlar en annan typ av arbetsrelaterade dödsfall. Det handlar om självmord som är orsakade av mobbing, stress och dålig arbetsmiljö. Ett kanske större och garanterat ännu osynligare problem. Här finns det inte vettig statistik men en bedömare menar att 100-300 arbetstagare per år tar livet av sig på grund av arbetssituationen.

Boken tar sin utgångspunkt i Krokomfallet, där socialsekreteraren Lasse Persson tog livet av sig efter att ha mobbats av sina chefer. Torp blandar mer skönlitterära avsnitt med scheman över arbetets organisering och domar från tings- och hovrätt. Cheferna blev dömda i tingsrätten, en unik dom, men frikända i hovrätten. Det unika är inte bara domen utan att det också gick till åtal. Efter läsningen känns det väldigt tveksamt att Arbetsmiljöverket till så stor del ignorerar psykisk ohälsa och ensidigt riktar in sig på den fysiska arbetsmiljö.

Torps sätter in Lasses självmord i ett större sammanhang, i ett arbetsliv som blir hårdare och hårdare. Där Lasses chefer bestämmer sig för att göra sig av med honom, till varje pris, för att han ”kostar för mycket” och går utanför ramarna. Här låter Torp den dödes dotter ställa frågan: ”Finns det inte plats för människor som pappa i arbetslivet idag?”

Lasses arbete detaljgranskas, de hackar ner på saker som andra får komma undan med, han baktalas. Det bryter ner honom, och snabbt går det. Hans arbetskamrater protesterar. En mobbningsutredning dras igång men den leder ingenstans. Inte så konstigt, det är en av cheferna som genomför den. Till slut kommer hotet om avsked och det blir droppen. Självmordet är ett faktum.

Efter den fällande domen i tingsrätten blir många chefer oroliga. Riskerar de åtal? Torp låter frågan återkomma: hur ska någon våga vara chef? För mig känns frågan futtig, nästan provocerande. Varför inte ställa sig frågan hur någon ska våga vara underlydande? Tyvärr förtar chefsperspektivet en del av behållningen med boken. Arbetsmiljön är en för viktig fråga för att överlåtas på ledningen. I många fall är det de som orsakat problemen. Som anställd är det otillräckligt att fråga sig hur cheferna kan ordna bra arbetsmiljö, ibland måste man fråga sig hur man kan klara av problemen tillsammans med sina arbetskamrater, i konflikt med cheferna.

Elinor Torp

Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen

Bokförlaget Atlas

Boken på Adlibris och Bokus.

En roande sida av litteraturens cancer

Recension publicerad i Arbetaren

(Bok) Bartleby & Co Enrique Vila-Matas.

Översättning Yvonne Blank.

Bokförlaget Tranan

"Jag har aldrig haft någon vidare framgång hos kvinnor, jag går resignerat omkring med en besvärande puckel på ryggen, alla mina närmaste släktingar är döda, jag är en ensam stackare som arbetar på ett trist kontor.”
Så inleds Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, i svensk språkdräkt av Yvonne Blank. Romanens namn anspelar på Bartleby, the Scrivener från 1853 av Herman Melville, mest känd för Moby Dick. Melvilles Bartleby är också en kontorist, en som vägrar, eller ”helst slipper” arbeta. Hans ständiga milda svar när hans chef vill få honom att göra saker är ”I would prefer not to”. Vila-Matas och Marcelo, hans ”puckelrygg” till huvudperson, har tagit fasta på Bartlebys Nej och skriver därför en osynlig text vars fotnoter utgör romanen om Nej-författarna. De författare som, likt Marcelo, slutat skriva efter kanske bara en bok. Jag skriver ”roman” men boken har drag av essä, novellsamling och semi-vetenskaplig text. Genom att fokusera på de icke-skrivande författarna talar Vila-Matas om litteratur. Det är ett lättsamt och tidvis underhållande samtal som, tycks det mig, blir roligare ju mer man vet om litteraturhistoria och skrivande. Det är en osynlig litteraturhistoria som skrivs fram, en som handlar om de som slutade skriva, om de långa pauserna, om språkets otillräcklighet, om hur den litterära offentligheten tar all kraft genom boksigneringar och tidningsintervjuer.

Namnen som passerar revy är många, okända som kända: Melville själv, Oscar Wilde, Arthur Rimbaud, Hugo von Hofmannsthal. Deras öden och argument varierar. Det kan låta tungt, men tyngden är snarare på grund av en brist på framåtrörelse än av språket. Vila-Matas rör sig med lätta nedslag på tung mark. Det är en text att associera till. Jag skriver ned novelluppslag medan jag läser, jag skriver ned citat, jag frågar mig varför jag själv skriver, eller varför jag nu läser men inte skriver. I stället för den standardiserade författarfrågan ”Varför skriver du?” frågar Marcelo folk på stan varför de inte skriver. Det är trots allt så att 99 procent av befolkningen inte skriver. Det är en bra fråga. Jag ställer den på Facebook och får varierande svar. ”För att det inte blir bra.” Svaret är intressant. Om jag ska övertolka det behöver det inte handla om ett personligt tillkortakommande utan om att språket är otillräckligt för att beskriva världen och förmedla våra erfarenheter. ”Ett liv som inte kan uttryckas med ord”, för att genom Vila-Matas citera Robert Musils Den unge Törless förvillelser. Någon skriver inte för att han inte hinner läsa tillräcklig och ser läsande och lyssnande som ett ideal. Det är en insikt då läsförståelsen minskar samtidigt som allt fler vill bli författare. I dag är det självutlämnande stort och skrivandet sägs vara helande, terapeutiskt, men om det snarare riskerar att riva upp? Samira Ariadad svarar: ”För att det tar tid innan jag kommer över hur exponerande det är i mitt huvud, allt det som går att dölja sig bakom. För att det kräver att man tar sina egna ord på allvar nog att lägga tid och möda på det, och på lek nog för att mödan inte ska kännas pressande, kvävande.”

Generellt har de som tagit sina ord på allvar varit samma personer som de vars ord samhällets toppar också tagit på allvar. Så när Marcelo inleder sin berättelse med att han inte haft någon vidare framgång hos kvinnor kan man fråga sig varför kvinnor inte haft någon framgång hos honom? Av alla författare som nämns är en bråkdel kvinnor. Det är synd – då det skrivs en fiktiv litteraturhistoria över Nej-författarna borde kvinnor som tystnat ha en självklar plats. Jag tänker till exempel på Harper Lee, Sor Juana eller Molly Johnson vars debutroman Pansarkryssaren nyligen återutgivits.

I samtidens brus är den bartlebyska tystnaden fascinerande. Därför lever Bartleby kvar. Vi lever i en tid då vi ibland krävs på delaktighet, vi ska ha en åsikt, vi ska rösta, vi ska finnas i sociala medier. En i det sammanhanget intressant text är Bartleby på Toyota, skriven av en metallarbetare som kallar sig iammany: ”Hans märkliga vägran blir organismens cancer. Den magra produktionens cancer är de arbetare som vägrar att dela med sig av sin kunskap, som föredrar att inte flyta med strömmen, som tiger på förbättringsmötena, som föredrar att stanna kvar på sin plats utan att ge någon rationell förklaring varför. Dessa nya Bartlebys vägrar att bli inlemmade i företagsorganismen, de vägrar optimismens tyranni.”
Är då de icke-skrivande författarna litteraturens cancer?
I så fall är är Bartleby & Co en roande sjukdomshistoria.

Henrik Johansson

 Hos Adlibris och Bokus.

Köttmonstret i Celitz

Recension i Arbetaren:

Eskapix är, enligt sin presentation, något mer än ett förlag. De är en kulturrörelse som verkar för en ”verklighetsflykt till ett underland som bara finns i fantasin”. Och med Pohlavi Remeslas Köttmonstret i Celitz, i översättning av KG Johansson, gör man en verklighetsflykt i dubbel bemärkelse. Dels släpper man en grotesk och vansinnig berättelse, dels skapar man en fiktion kring hur boken blivit till: att den skrevs på slovenska, språkgranskades av någon som på tjeckiska heter ”Stor Idiot”, översattes och publicerades i ett amerikanskt pulpmagasin på 1930-talet och nu kommer ut på svenska är helt enkelt för bra för att vara sant. Det tycks mig som om ramberättelsen kring bokens skapelse är till för att skapa en kuslig känsla genom att Remesla då skulle ha förutspått koncentrationslägren med skrämmande precision. Nåväl, det om det, men bildgoogla inte ”Pohlavi” om ni sitter på biblioteket. Jag talar av egen erfarenhet.
Bokens huvudspår kretsar kring Jakub och hans fru Elsbeth. Det är Elsbeth som är köttmonstret och det är hennes hunger efter sex och mat som driver handlingen framåt. Hon ligger i sin säng, för stor för att lämna rummet: ”Dallrande och gungande fet, så grotesk så att fettet tycktes drypa från henne när hon stånkande vände på sig i sängen”. Jag skriver att hon är köttmonstret, men frågan är om inte antagonisten egentligen är det monsterfierade Dessauer Kali: den mutations- och ångestframkallande fabriken i Celitz (och såklart: om fabriken inte representerar industrialiseringen och kapitalismen, kanske nazismens industriella mördande och hunger efter makt?). Jakub och Elsbeth bor i en enslig stuga och det är deras relation, eller vad Jakub tvingas göra för att tillfredsställa sin fru, som är konfliktens kärna.
Stilen är intressant för att den så tydligt visar var författarens fokus ligger. I vanliga fall är det normal, funktionell prosa. Men i det groteska bildspråket är stilen som mest och bäst genomarbetad: ”vissa av de illaluktande små varelserna hade två huvuden, andra hade armar eller könsorgan där huvudet borde sitta; det fanns blandningar mellan människa och varg, det fanns råttor med människorarmar, sfinxliknande människohuvuden med vargkroppar, och naturligtvis tycktes de ohyggliga växtvarelserna vara inbegripna i oändliga sexuella akter med varandra, förvridna i groteska ställningar [...]”
Det för, faktiskt, tankarna till Homeros. Många författare använder miljöskildringar som ett slags tidsfördriv, långsammare sträckor mellan de mer dramatiska, mellanmänskliga, inslagen. Icke så i Iliaden eller Köttmonstret i Celitz. I sex- och äckelscenerna finns en närvaro, ett här och nu, som ensamt intar medvetandet. Bokens bästa partier är där Jakub är ensam eller bara med sin fru. Då blir det som mest klaustrofobiskt, som mest skrämmande.

Köttmonstret… är ingen bok för äckelmagade. Ibland lägger jag ifrån mig boken för en paus och tänker flera gånger att ”nu kan det inte bli mer bisarrt”. Naturligtvis har jag fel varenda gång. En nackdel är att det ibland känns som två böcker: dels historien som utspelar sig kring stugan, dels den om en omvärld där judehat och nazism håller på att växa starkare. De knyts ihop, men det känns bitvis som en efterkonstruktion: som att författaren först skrivit om Jakub (antagligen i jag-form skvallrar en del korrekturmissar om) och sedan lagt in referenser till Adolf Hitler, vätecyanid och judeutrotningen. Hitler kommer in relativt sent (inte som karaktär, men som referens till omvärlden) men sedan pratas det väldigt mycket om Tredje Riket. Ibland känns det konstlat, men det tillför också en del intressanta aspekter. Ett tag funderar jag på om de karaktärer som dör motsvarar länderna som blev invaderade av Tyskland. Och på tal om en annan österrikare så hade Freud haft mycket att hämta i den här boken: där det genom hela historien finns en sammanblandning av sex, våld, hunger, världsherravälde och vagina dentata – betandad vagina.
Köttmonstret i Celitz är en filmisk bok, och jag tänker på skräckfilmer om ungdomar i ensliga stugor när jag läser den. Det är en bok jag inte kommer att glömma i första taget, och inte bara för äckelkänslorna, utan också för att den väcker tankar kring samhället, industrialisering och fascism. Den är öppen på ett bra sätt, jag finner att jag funderar på vad författaren säger, skapar, och vill ha sagt. Köttmonstret har planterat sporer i mitt huvud.

Henrik Johansson

 

 

Recension: Forken blir sjuk

Forken blir sjuk

Barbro Lindgren, nybliven Alma-pristagare, sade i en intervju i svt:s Babel att bra barnlitteratur ska tilltala vuxna minst lika mycket som de ska tilltala barn. Det låter vettigt, speciellt för de böcker som vuxna läser för barn. Ska man som förälder läsa något 50 gånger måste det hålla i längden för att man inte ska bli tokig.
Författaren Annika Henning och illustratören Maria Nilsson har tidigare gjort böckerna om Hunden Rund och har nu givit ut Forken blir sjuk på Hirschfeld Media. Boken om monstret Forken riktar sig till både vuxna och barn på ett lite annorlunda sätt än de flesta andra barnböcker jag läst. Monsterböcker är vanliga, och böcker med budskap är vanliga. Dock brukar budskapen reduceras till ganska förutsägbara moralkakor om att mobbning är fel eller, än värre, att man ska ha på sig bilbälte.
I Forken blir sjuk är berättelsens värld skrämmande lik vår egen: Forken har jobbat i hela sitt liv, men fick tillsvidareanställning som ”skrämmare” på ett museum först året innan boken tar sin början. Han blir sjukskriven efter att ha blivit misshandlad av en besökare. När han ligger hemma med bruten rygg får han problem både med en hetsande chef, som undrar varför han inte jobbar, och med sjukvården som tycker att det nog inte gör så ont. Så här kan det låta:
”Just då får Forken ett sms. Det är från chefen: Hej din slöfork! Kom till jobbet imorgon kl. 7. Annars får du sparken. ;) /Bozzen”
Forken bor i ett samhälle där monster har jobb – där det finns chefer som piskar, en oförstående sjukvård, och en sträng farbror på tv som säger att de sjukskrivna egentligen inte alls är sjuka utan ligger hemma och slappar. Som synes är boken målad i mörkare färger, vår egen samtids färger, än många andra bilderböcker. Det är ett mörker som även går igen i illustrationerna. Maria Nilsson har använt kol till illustrationerna, och med undantag av röda detaljer går allt i svart. Det ger en dov, snygg och lite läskig bok. Bilden av hur Forkens rygg ser ut innan den spikas ihop är en personlig favorit. Vid ett tillfälle reser Forkens katt ragg, och ser då precis ut som den klassiska strejksymbolen Wildcat. Jag undrar om det är meningen eller bara en lycklig slump. För det mesta visar illustrationerna samma sak som sägs i texten, och jag kan sakna att det inte sägs något annat, att bilderna hellre hade kunnat visa en detalj eller skeende som vi inte får reda på genom texten.
Men även om det är en mörk berättelse är inte allt svart, precis som i verkligheten finns det trevliga och sympatiska arbetskamrater. Henning och Nilsson jobbar här ofta med konstraster inom samma bild: chefen står och är sur samtidigt som arbetskamraterna flockas runt Forken för att hälsa välkommen tillbaka.Vi ser hur dåligt Forken mår samtidigt som gubben på tv säger att de sjuka inte är sjuka på riktigt.
Forken blir sjuk fångar inte bara kraven på de som jobbar utan också på de som är sjuka, och genom att sätta monster i samma situation som många vuxna är i så sticker boken av rejält. Det väcker tankar hos mig om hur politisk man kan, och bör eller inte bör, vara i barnlitteratur. Och det får mig också att reflektera över det vi inte betraktar som politisk barnlitteratur: den vanliga barnboksvärlden där föräldrar aldrig har bekymmer med hälsan eller på jobbet. I vilket fall som helst: i en värld där monster inte har onda chefer eller problem med Försäkringskassan så skadar det inte att ett monster har det. Tvärtom.
För att vara en bok om monster har Forken blir sjuk en ovanlig realism, men det frångås på slutet, vilket faktiskt är ganska skönt. Just när jag undrar hur Henning ska lösa upp berättelsens mörker dyker en röd lapp upp. Först blir jag orolig över att det är en valsedel (jag är väl skadad av EU-valet) och att en ny regering ska lösa allt. Men så är det inte. Forken får en vinstlott i handen och kan på så vis komma undan chefen och myndigheternas krav samt göra något gott för andra sjuka.
Lotten dyker upp när Forkens arbetskamrat Turf slår näven i bordet. Och kanske vill Henning vara symbolisk : Vill vi ha ett mänskligare samhälle, för såväl människor som monster, då måste vi slå näven i bordet ibland.
Publicerad i Arbetaren.
Bokus 

Kan författaren vara de mångas språkrör?

 

Recension i Arbetet:
Litteraturens arbetare är en vänbok till Per-Olof Mattsson, lärare och forskare vid Stockholms universitet. Redaktörer är Christer Johansson och Per Anders Wiktorsson och bland de knappt trettio bidragen samsas mestadels facklitterära texterna med två skönlitterära stycken. Antologin röda tråd är, grovt tolkat, arbetarlitteratur.

Under läsningens gång inser jag hur mycket villkoren har förändrats genom åren. Nobelpristagaren Eyvind Johnson försörjde sig på att sälja noveller till tidningar. Det gav mer pengar än recensioner och artiklar. Så är det inte idag. Mycket få tidningar betalar skapligt för skönlitteratur. Den som vill skriva blir inte rik, vilket gör att för att kunna skriva så underlättar det om man redan är rik; det ger en fattigare litteratur. Det är synd, vi behöver arbetarlitteratur. Och inte bara för att vi annars får en fattigare litteratur men för att arbetarlitteratur kan hjälpa oss att se våra gemensamma intressen och en gemensam kamp för dessa.
”Vi har övernog av berättelser om s k överklasspojkar”, skriver Gurli Linder i Biblioteksbladet 1924 i en recension av Hjalmar Wallanders böcker om arbetarklasspojkar på Södermalm.

När jag jobbade på bageri sa en av de bättre förmän jag någonsin haft att alla inte kan bli programledare, som ungdomarna verkar tro. Han var förbittrad över att vi försörjde hela samhället med bröd, men det verkade som att vi var osynliga. ”Syns man inte så finns man inte”, är ett ordspråk jag kommer att tänka på. Och det är kanske sant när det gäller den offentliga debatten, även om arbetarklassen naturligtvis finns helt oavsett om den syns eller inte. I tv-serier, filmer och böcker är det sällan arbetare i huvudrollerna. Men identifikationen är viktig. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem.
Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Men även solen har sina fläckar: Hjalmar Wallander var först med att skriva om arbetarklasspojkarna, men flickorna fick inte vara med. I sin studie visar Magnus Öhrn att de få jämnåriga flickor som förekommer är från medel- och överklassen.

Efter en dag på jobbet är det långt ifrån säkert att man vill gå hem och läsa om påhittade arbetare även om deras liv och problem liknar ens egna.  Så tänkte jag när jag skrev min första bok och jag blandade in både mord och övernaturligheter i min restaurangskildring.
Är nytta och nöje en motsättning? Är enda anledningen till läsning att lära sig? Internationellt sett lider arbetarlitteraturen av att vara upplärande, fostrande och partitrogen. Som i Samuil Marsjaks dikt Kriget mot Dnepr från 1931, analyserad av Janina Orlov. Dikten riktar sig till barn och har som syfte att propagera för och förklara ett kraftverksbygge. Naturen skulle exploateras och kuvas. Floden Dneprs enda replik är talande nog: ”Nej”. Lek med tanken på att jag idag, på uppdrag av gruvindustrin och riktad till barn, skrivit en hyllningsdikt om gruvbrytningen i Kallak.
Där Kriget mot Dnepr har ett tydligt realpolitiskt syfte är Eyvind Johnsons ”Uppehåll i Myrlandet” mer utopisk. Per Anders Wiktorsson diskuterar Johnssons novellkonst. Jublande glatt överger Kvist sitt arbete som bromsare och går upp för ett berg. Han välter ner en stenbumling som han ofta sett från järnvägslinjen. Sedan går han ner och äntrar nästa tåg. Vad skulle det vara bra för? Ingenting. Han följde ett infall och gjorde något han hjärtans gärna önskade istället för att fortsätta jobba. Wiktorsson menar att Kvist lyckas bryta sig loss ur kollektivet av arbetare och träda fram som en individ som kan förnimma den ljusa livsbejakande världen. Men är det inte i första hand lönearbetet Kvist flyr och inte arbetarkollektivet?
Jag läser för att lära mig något av världen, och för att fly den. Och det är inte en motsättning. Dels kan jag förstå hur andra människor tänker, lära mig något om och av dem, men litteraturen kan också öppna garderobsdörren till andra världar. Visa att de sociala positionerna inte är så låsta. Kan vi tänka oss en annan värld kan vi också skapa en annan värld.
Så: arbetarrörelsen behöver arbetarlitteraturen.
Men arbetarrörelsen behöver inte trogna arbetarförfattare.

Anledningen till den svenska arbetarlitteraturens historiska styrka, kvalitet och omfång är att författarna inte varit lojala mot arbetarrörelsen. Stryker man partier och facket medhårs blir det trist partipropaganda. Illojal mot rörelsen: solidarisk mot klassen, solidarisk mot den enskilda människan. I Carl-Eric Johanssons text om Kurt Salomonsson som grävande journalist visar han hur Salomonsson i romaner och reportage kritiserar arbetarkollektivet och facket för att de vänder silikosskadade medlemmar ryggen och satsar på att hjulen ska snurra, oavsett kostnader i mänskligt lidande. En solidaritet vars grund är att man klarar att jobba i ett visst tempo, i kombinationen med krav på ständigt ökande tillväxt, kommer att omfatta allt färre. Allt fler kommer att slås ut, gå in i väggen. Enighet ger styrka, ja – men är den styrkan en fysisk styrka för de fåtal som klara att jobba längst, mest, hårdast så är det en enighet som går tillväxten, profitens, ärende.
Antologins stora nytta och inspiration är som ett mångstämmigt uppslagsverk med en mängd nedslag internationellt och historiskt.

Allra roligast är det att genom Stephan Larsen upptäcka Ousmane Sembène, en av få västafrikanska författare som inte kommer från överklassen. Sembène har bl a jobbat som järnvägsarbetare och medverkade i en strejk som han skrev om i kollektivromanen Guds träbitar. Men hans första bok Le Docker noir handlar om hamnarbetare i Marseille. Huvudpersonen skriver om sina erfarenheter och brottas med samma frågor som t ex Ivar Lo-Johansson och många andra arbetarförfattare har gjort: Kan författaren vara de mångas språkrör? Kräver det konstnärliga skapandet en avskildhet som är ett svek mot kamratskapet och gemenskapen som han vill hylla?
Att höra de frågorna från en afrikansk arbetare och författare i femtiotalets Marseille är fint. Det visar på arbetarlitteraturens giltighet och relevant över tid och rum.
Henrik Johansson

Litteraturens arbetare på Adlibris och Bokus.

Recensioner av Av kött och blod

Jag lockas att skriva att mottagandet var det förväntade, men det hade varit att vara efterklok. Det kanske låter negativt, men jag trodde inte recensenterna skulle vara så positiva.

Som blivande författare brukar man få rådet att skriva den historia man vill och tror på. Det är väl mest en plattityd, men jag måste erkänna att efter recensionerna inser jag i alla fall att det viktigaste för mig var konflikterna på arbetsplatsen. Hade någon sågat min beskrivning av restaurangarbete eller dagens arbetsklimat hade jag blivit rätt sur. Tur då att det inte blev så. På något sätt kanske jag har en facklitteraturådra, men det förvånar mig att alla köper min fiktiva sanning (om arbetsmarknaden och konflikterna på jobbet) med hull och hår.

SOL-biblioteket i Lund först i landet.

Jag har samlat de recensioner som trillat in hittills (och kommer uppdatera med fler). Men tro för allt i världen inte recensenterna utan läs boken själv ...

På ett community vid namn Catahya skriver Pia Lindestrand att jag har skrivit en "mycket stilsäker debut" och följer upp med en aspekt av bokens köttgolem som ingen annan tagit upp: "Det finns en djup symbolik här också naturligtvis, för kökspersonalens chefer verkar en golem, en robot vara den perfekta arbetskraften; tanketomma varelser som gör det de blir tillsagda, som kan hålla ett hisnande högt tempo när det behövs för att så, om det inte kommer tillräckligt med gäster, helst upphöra att existera temporärt."

Författarskolestudenten Chriss The Ninja Pirate avslutar med "Sammanfattningsvis, om man är intresserad av att ta del av kritik mot samhället, och dagens arbetsklimat, tycker jag att Av kött och blod är en utmärkt bok att bita tänderna i."

Som många andra tar C.R.M. Nilsson upp att presentationen som deckare var lite missvisande, hon menar att det är en arbetarroman "och som sådan tycker jag den är ganska lysande."
Nilsson tar också upp en aspekt av det kollektivromana: "Konflikten på den här arbetsplatsen skulle vara väldigt tacksamt att använda som fallbeskrivning vid studiet av gruppsykologiska processer. Om jag satte mig ned för att analysera skulle jag kunna peka på ett antal processer som ligger och sjuder under ytan och också hur de egentligen skulle kunna undvika att saker och ting blir värre."

Bernur menar att "Johanssons stil irrar men behåller skärpan: den rör sig över köksvärlden och darrar aldrig eller faller för frestelsen att bli dogmatisk. Intryck summeras, människor presenteras – många människor, kanske för många, då det inte riktigt finns tydliga huvudpersoner att följa."

Kanske är det eviga tvivel, men jag tänkte mig att boken var ganska tråkig. Bokdamen håller inte med:
"Jag fångades av boken från första stund. Den är lättläst och spännande. Det är många intressanta karaktärer och jag ville veta hur det skulle gå för dem.  

Av kött och blod är en realistisk skildring som sticker ut och det ganska rejält."

Västmanländskan uppskattade också karaktärerna och gladde mig med att droppa en favoritreplik:
"Den bufflige diskaren Terje som vinner i längden. Jag ler varje gång han presenterar sig med orden: "Jag är 58 år gammal och väger 112 kilo. Jag är nykter alkoholist och bög. Några frågor på det?". Raka rör :)"
Hon blir tyvärr småirriterad av alla förlupna och felplacerade anföringstecken, och det skär även i mina ögon.

Boktanken tycker att boken är en snackis men kommer med ett väldigt kontroversiellt påstående, hon antyder nämligen att böcker inte nödvändigtvis blir bättre av zombies. Där tror jag litteraturvetenskapen är ense: de allra flesta böcker blir bättre med zombies. Hon skriver:
"den här boken är ruggigt bra och klarar sig utmärkt utan Frankensteins monster, zombies eller mördande kockar."

Jag hade gått och hoppats på att någon skulle gilla matlagningsscenerna och kände en viss frustration tills Mia Eggimans recension kom. Hon skriver: "Man blir lite hungrig när man läser också för det beskrivs vad som tillagas, ljuvliga rätter. (Blir det kokbok nästa eller?)"
En annan sak som glädjer mig är att hon tar exempel från sitt eget arbetsliv:
"Henrik skriver om ett Sverige av idag, där klyftan mellan rik och fattig blir större och där alltid ekonomi går före kvalitet. Demitria får lämna sin son på ett skitigt dagis på grund av att städningen läggs ut på entreprenad. Det är en skrämmande bild men tyvärr sann, jag kan bara flika in mina egna erfarenheter; När jag började som fritidspedagog för 27 år sedan hade vi 15 barn på två heltider+ ett ekonomibiträde på 4 timmar och lokal i ett radhus (typ 5 rum och kök). Idag har vi 37 barn på två heltider i lokaler som motsvarar en liten trerummare."

På Vargnatts bokhylla finns en väldigt engagerad läsare, kul som fan. Så här låter det:
"Man får alltså följa de som jobbar på restaurangen Tempi Moderni, de som jobbar i köket, servitriserna, cheferna. Och där finns det folk jag börjar avsky, folk jag verkligen tycker om och konflikter som drar in mig ganska ordentligt känslomässigt. Jag blir nästan lika frustrerad och arg som personerna i boken blir.
Och det är för mig ett bra betyg på en bok, att den kan dra in mig som läsare så pass mycket."

Bokslukaren Carro är inte bara bokbloggare utan jobbar också på storkök (med mer sympatiska chefer än på Tempi Moderni - tacka gud för det) och skriver en del om romanpersonalens försvar:
"Men kökspersonalen tar saken i egna händer och fortsätter att laga mat på det sätt som gästerna vill ha den, beställer arbetskläder utan att fråga cheferna om lov, skiter i budgeten eftersom det är omöjligt att kunna leva upp till de krav som ledningen kräver. Detta på ett sätt så ledningen inte märker något förrän fakturan på kläderna kommer. Ledningen vill veta vem som är ansvarig för beställningen, men alla nekar."

Lena ger boken en fyra (av fem) i betyg och blev positivt överraskad över att de "små" konflikterna på jobbet kan vara så intressanta:
"Man kanske kan tro att en bok med en handling som denna kunde vara lite torr och tråkig. Men det tyckte i alla fall inte jag. Det märks att författaren är insatt i hur denna bransch fungerar. Han gör berättelsen så intressant så jag kunde inte släppa boken ifrån mig. Gillar både hur han beskriver karaktärerna och arbetsplatsen."

I Röda Malmö (och hos Svensson) skriver Gay Glans om boken som den del av en frambrytande arbetarlitteratur och att "Henrik Johanssons roman stannar inte bara vid att vara lovvärd, han lyckas med konsttycket att förena absurditeter, humor och allvar med arbetarlitteratur så att det blir trovärdigt."
I den väldigt fina recension vill jag dock flagga för spoilervarning. Den går in i handlingen och upplösningen ganska detaljerat.

Även Vänsterns Studentförbund - Lund tar upp genre: "Av kött och blod är en intressant och genreöverskridande berättelse, som närmast är en kombination av arbetsplatsskildring och deckare. Henrik Johansson lyckas kombinera det mest spännande från både dessa genrers olika former av berättande, och skapar något i grunden eget." och gör även en koppling till en av mina svenska förebilder (inte i stil, men väl i genrebrott):
Denna samhällsskildring bör ses i ljuset av Äta Sova Dö (2012) och John Ajvide Lindqvist romaner där en högst politisk realism sätts i kontrast mot vampyrer och zombies. Av kött och blod bör även placeras in i en lång tradition av klassisk arbetarlitteratur, samtidigt som den på ett befriande sätt bryter med denna genre. När vi sett dessa politiska poänger får vi dock inte glömma att Av kött och blod också är spännande läsning. Det är en dramatisk page turner som är svår att lägga ifrån sig och där läsaren verkligen fattar tycke för karaktärerna."

Det var det hela. Avslutningsvis lite boktips.
För den som vill höra fler berättelser från arbetsplatser (jag har bidragit med en del av historierna) rekommenderar jag Hopsnackat (som även blivit teater och kommer gå att se Helsingborg och Höganäs i höst).

En annan restaurangklassiker är Down and out in London and Paris av George Orwell (ja, författaren till Djurfarmen och 1984). Atlantis gav ut den på nytt förra året. Adlibris. På engelska finns den helt gratis (pdf).

Läs också Jenny Wrangborgs restaurangpoesi i Kallskänken.

Cigaretten efteråt: Horace Engdahl

En anmärkning: det här är ingen traditionell recension. Texten skrevs till en hemtenta i kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet) och behandlar snarare Horaces författarroll än Cigaretten efteråt. Till detta var jag nödd och tvungen: själv tycker jag, i allmänhet, att texten är intressantare än författaren.

För övrigt ryktas det att min debutroman, Av kött och blod, likt Horace har hittat vägen till Gyldene Freden. Dock inte genom Svenska Akademien, utan för att en av servitriserna har läst den och kände igen allt.

I Ann Steiners Litteraturen i mediesamhället nämns Horace Engdahl i två kapitel: Litterärt och kulturellt kapital respektive Fin och ful kultur. Det är passande: Engdahl uppbär rollen som etablerad författare och är kanske den som förknippas mest med finkultur och kulturellt kapital. En uppfattning som givetvis cementeras för varje gång han nämns i sådana sammanhang. Jag tänker mig att författaren själv är en av de aktörer som formar en författares roll, andra kan vara förlag, akademiska institutioner och massmedia.

Jag hade aldrig läst någon bok av Engdahl när jag satte mig med Cigaretten efteråt. Min bild av honom var formad av samtidens bild. Jag har tänkt mig Engdahl som en arrogant elitist och intellektuell. Det är därmed också svårt att veta om han alltid haft samma manér men intrycket av Cigaretten efteråt är snarare att han försöker riva ned än befästa gängse uppfattningar.

Det första tonsättande stycket handlar om misstag, att framgången uteblir: ”Medan man som ung grämde sig förfärligt över misstagen, börjar man längre fram i livet att tvivla på föremålen för sina strävanden, och ser i dårskapen och felstegen spåren av en säkrare instinkt, som om den varit starkare och tagit sig klarare uttryck skulle ha gett livet en intressantare riktning.” (Cigaretten efteråt s.5)

Den bild jag haft av Engdahl raseras bit för bit. Den pretentiösa elitisten förbluffar och avväpnar med sin banalitet, vilket antagligen också är syftet. Han ger intryck av att lida av bilden av sig själv som ärkepretto: i sin betraktelse över Berlins kaféer är han alldeles obesvärad, neutral, på det enklaste stället, det som saknar ambitionen att vara något annat än ett försäljningsställe för färdigbredda mackor. På det förnäma alternativet går det inte alls; där uppförs legenden om Berlinkafét och Engdahl skriver ”Ser jag mig själv ta en kopp kaffe, snarare än att jag gör det?” (s.104) – Engdahl flyr ur den djävulska fälla som egenbilden utgör.

Den intellektuelle pekar ut de intellektuellas roll i historiens i föga smickrande drag: deras roll är (inte var) att ge ondskan ett system.

Teser som pekar ut megalomanin som en kraftkälla för män inom litteraturen pekar på en förklaring: Är han en megaloman? Kanske det, men han måste vara det för att kunna skriva bra. Det är för mycket att kalla det ödmjukhet, men ger ändå en förklaring till karaktärsdrag som många upplever som inte alltför smickrande.

På samma sätt förhåller det sig med många av Engdahls tvärsäkra yttranden. Sagda var för sig och tagna ur sitt sammanhang kan de låta drastiska och radikala, men med det i bakhuvudet att han säger sig tycka en sak på morgonen, en annan på fastande mage och en tredje på kvällen gör att udden tas ur hans yttranden. Likaså är det med hur de är formulerade: hans skriver aforismer och problematiserar samtiden genren: ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.” (s.46) Att dra uppmärksamhet till sin egen formuleringskonst pekar på ett stort självförtroende som skribent, det uppmanar läsaren att granska det skrivna kritiskt och pekar på en av motsättningarna i presentationen av boken. När den kom ut framstod det ibland (i recensioner) som om Engdahl suttit på kafé i Berlin och mest skrivit ned vad som fallit honom in. Att han har vägt varje ord på guldvåg borde vara uppenbart för alla och envar, vilken han även säger i sin reflektion över Bruno K. Öijer.

Det säger väl något om min syn på Engdahl, men när han talar om Rousseau tänker jag mig att han talar om sig själv, så när han skriver att ”när någon är så otrevlig (…) betyder det att han tvingar omgivningen att syssla med honom, ta hänsyn till honom, prata om honom.” (s.131) är det en förklaring till hans självsäkra yttranden (av någon anledning kommer jag också att tänka på Jan Myrdal …).

Jag känner inte till Horace Engdahls persona och författarskap tillräckligt väl för att kunna bedöma om han med Cigaretten efteråt försöker omforma sin författarroll, men min bild av en arrogant elitist har i alla fall förändrats, säkert är i varje fall att han högst medvetet ger intryck av att ha förändrats. Frågan är om han kan ta sig ur det där Berlinkafét?

Cigaretten efteråt finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON, Bokia och säkert en hel hoper ställen till.

Post scriptum: Frank W Lorenzen

Jag läser Bodil Malmstens Så gör jag och hon citerar Goethe: Man märker ansträngningen och blir beklämd.

Det är ett bra citat. Talande. Det är min åsikt tills jag läser den malmstenska omskrivningen: Märker man mödan är det inte litteratur.

Hon inleder meningen med tre ord som börjar på samma bokstav. Anfäkta och anamma! Ansträngd allitteration!

Beroende på intresse, läsvana, om man själv skriver och en del andra saker så är man förr eller senare dömd att märka ansträngningen. Man ser knepen. Där man inte märker dem är det kanske för att det är den lika konstruerade journalistprosan som slinker ner lika lätt som vatten. Återstår tre val: att blunda, att leva i ständig beklämdhet eller uppskatta ansträngningen.

Är förresten inte frånvaron av ansträngning mer beklämmande?

Vad är nackdelen med att ansträngningen märks? Det bryter illusionen. Det är inte trovärdigt. Så är det verkligen, och det är ett problem om man vill bli insugen i en prosavärld. Om man intresserar sig för stilen, metafiktionen, för leken med orden och gränsen mellan fakta och fiktion, då är det inget problem.

Att bryta illusionen är lätt. Jag anar att läsande och skrivande är ett djupt onaturlig tillstånd för människan.

Här hade det varit passande att skriva någon om samtidsprosans misär men det finns annat att skriva om. I läsandet är det få saker som roar mig så mycket som den bastardgenren som finns mellan fakta och fiktion. Jorge Luis Borges skrev om Pierre Menard, som skrev Don Quixote på nytt, Georges Perec skrev en akademisk text om hur sopraner reagerar på tomatkastning, Pär Thörn gör stor litteratur av inventeringar. Om Frank W Lorenzens förra text på svenska skrev jag att den "har gett mig en oemotståndlig lust att skriva osaklig sakprosa."

Tjusigt värre!

Post scriptum av Frank W Lorenzen, utgiven av Trombone förlag, är en en text som anstränger sig.

Det är årets första riktigt soliga vårdag när jag sätter mig för att skriva. Vid huset mittemot står en grupp svartklädda män utanför en port. När jag tittar närmare på gruppen ser jag att det bara är två personer. Jag misstog de klara svarta skuggorna mot det ljusa teglet för två män till.

Post scriptum består av en novell, Under namnet, tre "meningar" (ännu kortare kortprosa med än mindre dramaturgi: snarare betraktelser) och ett efterord av Jonas Rasmussen, som också översatt från danska.

Under namnet börjar som en tredje-personsnovell men byter snabbt till andra-person då huvudpersonen, en till det yttre tämligen ordinär medelålders man, talar till sin publik. Duet anar någon i spegeln bakom sig, han är förföljd av sig själv.

Vad som följer är huvudpersonens jakt på en undflyende person som han inte vet vem det är eller varför han jagar.

Novellen är svårsmält på ett intrikat sätt. Jag sugs in i texten i ena stycket för att spottas ut i nästa. Det står mer om frånvaro än om närvaro.

"Efter bara tre kvarter i en riktning som inte alls känns slumpvis, genom en stad som inte låtsas låta känna igen sig, ser du dig omkring efter någonting som inte visar sig vara ett café. På de få stolar där ingen sitter, hänger antingen en tröja eller en väska över ryggstödet, för att markera att de är upptagna."

Främlingar kommer fram och säger märkliga saker, Ynglingen ser ut att ha åldrats. Någon säger något till duet, tror han, egentligen läste de bara högt från ett papper. Lorenzen skapar en osäker läsning, vilket tidvis är påfrestande, men också ger en hunger efter mer. Jag uppskattar speciellt bildspråket med hänvisningen till havet: huvudperson är på land och går i medlut, för att ta ett exempel. Tidvis är dialogen uppställd som i ett drama, tempus förändras utan att jag förstår riktigt varför. Mannen som huvudpersonen letar efter heter Jon W Hartmann och en liten pojke heter Jonas. Jag kommer att tänka på Milo i Pusher: Franke, du fuckar meg!

I början av novellen såg huvudpersonen i sin spegel, senare dyker Hans Schpegel upp ... Det finns en finstämd humor i texten. Men det är framförallt en bråkig, bastardtext som får en att fråga vad man egentligen har läst, varför det är skrivet och i vilken mån historien skrivs av läsaren och lever vidare i densamma. Slutet knyter ihop texten, på ett sätt som så här i efterhand känns självklart, trots det missade jag det med hästlängder.

Men framförallt lämnar slutet en mycket angenäm känsla efter sig. Vilket är imponerande för något som tidvis kändes svårsmält, eller kanske är det tvärtom. Att nöje ibland kräver ansträngning och möda, både av läsare och skrivare.

Post scriptum går att köpa på Bokus men är billigare direkt från förlaget. Enligt Bokus har de kunder som köpt den också köpt samtliga Fifty shades-böcker.

Ärlighet och kritik

I helgens bokbloggsjerka är frågan:

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Först tänkte jag att det var en märklig fråga: den som är oärlig svarar väl kanske inte det i alla fall? Men det finns en del intressant att säga tycker jag.

Tidvis har jag letat efter en ton i mina recensioner/omdömen, och precis som alla andra har jag väl en åsikt om hur en bra recension ser ut. Jag gillar till exempel vad John Updike har att säga om litteraturkritik.

John Updike

Jag är ärlig när jag skriver, men jag uttrycker mig på ett helt annat sätt än om jag diskuterar en bok med en kompis, då är jag inte fjärran från att säga "Den är aptrist!" eller "Det är en skitbok för idioter."

När jag skriver är jag mycket noggrannare med att förklara varför jag tycker som jag gör: motivera min åsikt i texten. Sedan anstränger jag mig för att försöka se författarens intention, och utifrån det hellre fria än fälla: jag må kanske inte sympatisera med alla val författaren har gjort, men jag försöker förstå varför de är gjorda. Jag vet inte, jag kanske är ovanligt snäll, men det kan ha sin bakgrund i att jag mest diskuterar text som är "work-in-progress": halvfärdiga manus, oavslutade texter.

När jag skriver skönlitteratur påverkas jag inte så mycket av vad jag läser, men när det kommer till recensioner och textanalys är det en annan sak. Här är mina texter kortare, texten påverkas i större grad av vad jag läser. Jag läste Olof Lagercrantz råd om att inte använda direkta citat och tänkte att det var jag ju tvungen att göra på ren trots, det var barnsligt tänkt och när analysen var skriven märkte jag att jag hade följt Lagercrantz råd. I den så kallade recensionen av Alain Robbe-Grillet hade jag redan från början bestämt mig för att följa hans stil, fast anlägga en humoristisk ton. När jag skrev om Bodil Malmsten blandade jag ”liv och skrift” och skrev allmänna tankar om annat och blandade in verkligheten på ett annat sätt än normalt, det blev mer som en anteckning i en dagbok eller logg än en normal recension.

Visst har jag vissa uppfattningar om hur en bra recension ser ut, men allt som oftast grips jag av texten, och det kanske inte är så dåligt det heller.

Och här är några av mina seriösare omdömen och analyser:

Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva

Alain Robbe-Grillet: Åverkan på en bok

Edith Södergran: Triumf att finnas till

Fingret - Simon Jensen

Recension ur veckans Arbetaren:

Fingret

Om Simon Jensen är arbetslös borde Svenska Akademin erbjuda honom ett arbete med att skapa nya ord, förhoppningsvis skulle han avböja erbjudandet. En av styrkorna i Simon Jensens Fingret, en diktsamling utgiven av Trombone förra året, är hans lekar med ord: han tar två existerande ord och sätter samman till ett tredje. Orden är ofta både träffande och roliga (Alfahanne, Hare; Alfahare – skygg, snabbspringande ledare). Förhoppningen om att han skulle tacka nej till ett eventuellt jobberbjudande ligger i att Jensens nyspråk inte syftar till att förmörka eller begränsa språket utan tvärtom utveckla nya ord och dra fram ljusskygga företeelser ur mörkret. Ett av mina favoritord är flaskel: floskel som framkommer efter att ha druckit (starkt) innehåll ur en flaska.
Men samlingen innehåller inte bara uppslagsord utan de varvas med mer renodlade dikter. Jensens lyrik har kallats punkpoesi, och det är en ganska träffande benämning, tidvis lutar det kanske åt samhällskritisk könsrockspoesi: och det är bra. Det är roligt, skitigt, elakt och ibland groteskt:

När alla barnen sover
går Åsa-Nazi runt och dubbelkollar
att ingen tjuvkikar, att samtliga är drömlösa.
Det är viktigt att landets ungdom
inte ser verkligheten,
säger Majoren.


Men det är inte bara skoj och kuk, utan det finns en mycket allvarlig inramning. En känsla av instängdhet, av vilja att bryta sig ut men att inte finna några möjliga flyktvägar. Det gör att Jensen träffar desto hårdare. Jag skrattar sällan när jag läser poesi, och det är skönt att för en gångs skull kunna göra det och hade Jensen varit mindre skicklig hade kanske skrattet dolt allvaret, eller fastnat i halsen, men på något vis klarar han sig från de fallgroparna: något i texterna skapar identifikation, en känsla av att vi är i den här skiten tillsammans och det är piss och vi är kronofucked, men vi skrattar åt det och kan kanske ta oss ut tillsammans. Eller så har bara Jensen lyckats tända det hoppet i min hjärna, kanske med den där ensamma Faktaboxen med texten:

Örnar är fria djur.

De har vingar. 

De kan flyga.

Högt som fan.

 När jag läser om Majoren kommer jag för övrigt att tänka på hans namne i Stephen Kings The Running Man. Och det är ju en läskig association till Kings kanske mest samhällskritiska bok.

Henrik Johansson

 Och här köper du boken på:

Adlibris  Bokus