Varulvsbögar mördar Sverigedemokrater: Han åt mitt hjärta

Jag har alltså läst, och läst om, Han åt mitt hjärta (Pluribus) av Viktor Algren (hans blogg) och det här är väl en sådan där recension jag inte borde skriva. Jag läste nämligen manuset innan det blev bok och känner författaren. Det påverkar naturligtvis, men förhoppningsvis inte så mycket. Jag läste och recenserade även Algrens debut: Bollkastaren.

Nåväl, det blir ingen noggrann dissektion, utan jag kommer fokusera på vissa detaljer.
Bokens huvudperson, Viktor, är bibliotekarie i Malmö och fast i någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd när han blir smittad av en varulv. Den äldre varulven Henry, en av bokens stora behållningar, tar Viktor under sina käftars beskydd och lär upp honom. Att följa Viktors förvandling är fascinerade och här använder Algren sig mycket av luktsinnet (något fler författare borde ta efter!).

"”Gud är död”, hörde jag Henry säga någonstans långt borta medan jag kröp ihop på golvet. Så framför mina förfärade ögon började mina händer förändras. Det knäppte och knakade olycksbådande när fingrarna blev längre, grövre, hårigare. Naglarna växte, blev tjockare, kröktes till klor. Jag kunde inte se mitt ansikte men det kändes som om någon slet i huden med glödande tänger. Min kropp drogs ihop och sträcktes ut som om någon ond kraft spelade mig som ett dragspel. Jag gnydde och morrade av smärta. Min kropp knakade när kotor knäcktes."

Att vara varulv är att dräpa i besinningslöst raseri och de två kumpanerna (som snart delar såväl säng som förbannelse) låter sig inspireras av bl a RAF och Carlos Marighella när de bildar en slags stadsgerilla. Det går inte bra så värst länge, utan snart befinner de sig på flykt. De låter sin blodtörst drabba ovanligt sviniga högerfolk.

Algren skriver bra, och han skriver distanserat. Han åt mitt hjärta är inget för den som vill sugas in i texten. "Författarens illusion" bryts ständigt av vackra formuleringar, listiga liknelser och referenser till samhälle och litteratur - men utan att för den sakens skull bli ironiskt. Speciellt de intertextuella anspelningarna står som spön i backen. Det är Trollkarlen från Oz, Josef K, Jean Genet, Dante, Harry Potter och Grottekvarnen, för att nämna ett urval. Det är en litterär text som rör sig i samklang med andra texter. Algren klarar också av den svåra konsten att göra bra liknelser. Smaka på några stycken:

"Jag skymtade bara ansiktet, ett ansikte allvarligt som cancer, runt men med starka drag."

"Jag fick plats längst bak bredvid en kvinna som såg så erbarmligt trött ut att påsarna under hennes ögon hade egna påsar."

Ibland tycker jag dock att vissa grepp haltar. Det är en jag-berättelse som kommer i efterhand, det gör att texten ibland blir för distanserad till sig själv. Berättaren reflekterar i efterhand istället för att berätta vad som händer i nuet. Jag tänker på bitar som: 

"Henry gjorde en konstpaus. Såhär i efterhand undrar jag fortfarande om han hade planerat det innan. Om han hade tänkt på exakt hur många tysta sekunder han kunde hålla spänning innan han effektfullt lutade sig fram och med låg röst yttrade orden som fick min själ att ta en kallsup. Han sa:

”Du är smittad.”"

För mig som läsare försvinner effekten där. En konstpaus är ett svårt stycke i skriven text. Hur skriver man ut tystnad?

Men ändå, och för att sammanfatta: varulvar i Malmö som bildar stadsgerilla - idén är suverän. Det gör inte saken sämre att det är så välskrivet.
Ett sista litet guldkorn på vägen:

"Kapitalismen rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter."


Och hur får man tag på boken?
Antingen köper man den på Adlibris eller Bokus.
Eller så gör man ett synnerligen klokt val och tecknar en prenumeration på Arbetaren och får därmed läsa den som sommarföljetong (då kan man dessutom få min egen Av kött och blod som premie).

Recension: Bollkastaren

Efterhand som jag började skriva skönlitteratur började jag också läsa mer och mer. Nu blir det ungefär en bok i veckan. Den enda riktiga recensionen jag skrivit är denna, som jag författade till Arbetaren Zenit:


Bollkastaren av Viktor Algren
Förlag: Pluribus

I förlaget Pluribus första skönlitterära utgivning Bollkastaren av Viktor Algren är det roligt och oförutsägbart. Som läsare följer man hur huvudpersonen Julius jobbar på ett tivoli; han knullar, fikar, super och självömkar. Jag trodde att detta skulle vara en arbetarroman av mer klassiskt snitt och blev i början förvånad över orealistiska inslag.

Julius och hans kompisar är unga och aktiva eller sympatisörer till den utomparlamentariska vänstern i Malmö/Lund-området och lokaler som Glassfabriken och India Däck dyker upp.

Algrens beskrivning av det slitsamma och osäkra arbetet på tivolit känns träffande för arbetsplatser där fasta anställningar lyser med sin frånvaro och djungelns lag gäller. Man försöker kapa åt sig så mycket som möjligt och konflikten med arbetsgivaren har en stor del i romanen.

Men det är ändå en bihistoria: romanen handlar huvudsakligen om Julius och hans kaotiska kärleks- och sexliv. Man kan läsa det som en kritik mot, eller en ambivalens inför, både fasta och fria förhållanden. Jag är imponerad över att sexscener klaras utan att det varken blir porrigt, ansträngt eller humoristiskt.

Bitvis finns det en övertydlighet i texten, som jag har svårt för men den bidrar till en ironisk och galghumoristisk ton som jag antar att författaren söker. Bokens styrka är beskrivningen av Julius och hans kompisgäng.

I kontrast till den levande och trovärdiga beskrivningen av dem blir gestaltningen av bokens antagonister ganska platt, vilket i och för sig är förståeligt, chefer som man hatar har en tendens att bli enkelspåriga. Det är mitt intryck – att boken till stor del har tillkommit under långa och mördande tråkiga arbetspass. Tristess är fantasins moder. Jag känner igen mig i de vansinniga vindlar hjärnan börjar röra sig i när man jobbat 12–14 timmar.

Jag kan rekommendera ett köp av denna aktivistiska ungdomsroman om kärlek, arbete och klasskamp.

Kom hos t ex Adlibris eller Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, bollkastaren, pluribus, viktor algren