Socialsvängen - Aino Trosell

Aino Trosell – Socialsvängen

Aino Trosell föddes 1949 och är bördig från Malung. 1978 debuterade hon med Socialsvängen. Med tanke på att bokens huvudperson, Elisabeth, kommer från Härjedalen och vid bokens inledningen jobbar som socialarbetare i Göteborg är det lätt att dra parallellen till Ainos eget liv – hon kommer från Dalarna och har också jobbat inom socialsvängen i Göteborg. I essän Författarmyten skriver hon att det som håller henne kvar i skrivandet är:

Oändligheten av berättelser i gränstrakterna mellan fantasi och äkta liv.

Jag säger inte att boken är självbiografisk, men helt säkert har hon hämtat material från sitt eget liv (var annars?...). Anledningen till att jag ens tar upp det är att jag ser det som tidstypiskt för den tidens arbetarlitteratur. Facklitteratur som Gruva (Sara Lidman) och Asbestarbetarna berättar (Mary Andersson) trängdes med realistiskt prosa som Rapport från en skurhink (Maja Ekelöf) och på sätt och vis kanske man kan se Socialsvängen som ett slags ”faktion” – en blandning av fiktion och facklitteratur.

Men det är också uppenbart att realismen ibland är upphöjd eller berikad. Aino Trosell talar med ett cykliskt bildspråk när hon låter boken börja och sluta med scener om hur det ser ut på Masthuggstorget, det torg därvid Socialbyrån ligger. Vid bokens inledning river kommunalarbetare i brandgula skyddsvästar upp asfalten och vid bokens slut är asfalten tillbaka (och torget återbördat till sina egentliga invånare – Masthuggets a-lag). Cirkeln är sluten, den ursprungliga ordningen råder åter, men a-laget har fått en ny medlem, en rörmontör som går sjukskriven för nerverna. Allt är inte exakt som tidigare. Elisabeth är ”tillbaka vid sin läst”: tillbaka i sin klass (ett ämne jag ska återkomma till).

Så här i återblick kan jag kalla Elisabeth för bokens huvudperson, men halvvägs in i boken är det inte så självklart, ett tag funderar jag på om den snarare faller in i kategorin ”kollektivroman” med föregångare som Människor kring en bro (Josef Kjellgren) och till viss del Det druckna kvarteret (Rudolf Värnlund), eller om det möjligen är att betrakta som en novellsamling sammansatt av skickligt utskurna scener ur livet på och kring en socialbyrå. Att arbetsplatsen eller yrket skulle vara huvudpersonen. Men Elisabeth återkommer och hennes liv och relationer blir bokens röda tråd.

Det är kring hennes personlig kamp, mot sitt eget samvete och mot institutionens välmenade stelbenthet, mot omgivningens och hennes egna krav på klassresa, som boken kretsar. Det i huvudsak genom hennes ögon och huvud problemen med välfärdsstaten tas upp (för övrigt ett tema som Trosell delar med Salomonsson och Fridell). För att använda Per-Albin Hanssons ord är det tydligt att det goda samhället inte är uppnått:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Även om kampen på många sätt är individuell, privat och personlig är den gestalterad så att man förstår att den inte för den sakens skull är unik för Elisabeth – generationer av ”radikala” eller ”välmenande” socialarbetare före och efter henne har förmodligen brottats med samma frågor – att den vård man erbjuder inte löser de problem som klienterna har, att trots att hjälpen är en rättighet man har är det djupt förnedrande att sitta på kontoret inför vad som i praktiken är en makthavare och vända ut och in på sitt liv och redovisa varje kvitto. Den dubbla förnedringen i att både vara utslagen och offentligt erkänna samma faktum.

Man kan säga att bokens klimax samtidigt innebär en vändpunkt i Elisabeths dubbla klassresa: hon har utbildat sig och kommit upp sig, men det visade sig vara ohållbart, därför vänder hon åter. Det gör Trosell snyggt och symboliskt genom att låta Elisabets återvända både språkligt och geografiskt. Hon reser tillbaka till sina föräldrar i Härjedalen och börjar där åter tala dialekt (vilket hon inte gjort tidigare i boken). Här är hennes återkomst till föräldrahemmet:

• E hä någen da? Elisabeth flämtade till. Så mindes hon henne inte. Inte så stor och kraftfull. Den ena näven höll ihop koftan medan hon med den andra som skärm spejade ut i mörkret. Hon var inte rädd. Trygg och bredbent stod hon med det gråsprängda håret som en gloria över huvudet. Katten sköt fram mot matmodern och hon jagade bort den.
• Iväg med dej. Spring och sök råtter, sjasade hon och petade med foten ner katten från bron. E hä någen da? Försökte hon igen.
• Det är bara jag mamma. Stadstonfallet klingade främmande i den härjedalska natten. Elisabeth kom dröjande fram ur mörkret.

I dialogen arbetar Trosell med flera olika kontraster, dels språket naturligtvis – mamman talar dialekt vilket inte dottern gör (det är värt att notera att man i Göteborg inte heller talar utpräglad göteborgska), det skapar en kontrast mellan landsbygd och stad, dels har den hemvändande dottern uppenbart fått sin bild av modern förändrad – hon ser henne nu som stor och kraftfull och orädd (underförstått inte som liten och svag och rädd). Håret som en gloria gör att hon framstår som en räddare eller en ängel, modern står i ljuset och dottern kommer fram ur mörkret.

De kapitel som utspelar sig i Härjedalen gör också att verket i slutändan blir mer optimistiskt. Det som tidigare har setts som att det inte är värt något – hembygden och dess folk visar sig ha ett betydligt mer fungerande ”socialarbete” än statens institutionaliserade. Som av en ren slump och kontrast genom systerns arbete (hon som det aldrig handlade om). Det är till och med så att det inte bara handlar om ”socialarbete” utan om en organisering av de som är direkt berörda. Allt sköts genom en livaktig pensionärsförening som intressant nog är informell och inkluderande (man behöver inte vara pensionär för att delta). Det är här man kan se något slags alternativ till den socialhjälp som har blivit en byråkratiserad välgörenhet som mal ner såväl välmenade socialarbetare som socialbidragstagare.

Om bokens klimax är resan till föräldrahemmet, så föregås det av middagen hos chefen. Elisabeth kommer för sent och möts av dryghet.

Stämningen är spänd från första början. De roller och maktrelationer som existerar på arbetsplatsen bryts inte upp bara för att man nu är där på ”fritiden”. Elisabeths osäkerhet förstärks av den klassmässigt främmande miljön och det gör henne blyg och förlägen. Hon jämför chefens villa med föräldrahemmet, jämför möbler och tavlor: reproduktioner mot äkta, vanligt mot ovanligt. De bjuds in att sitta i matsalen (inte köket). Elisabeths psykologiserar sin egen osäkerhet inför överflödet och gruppen med att individualisera sitt ”problem” och kalla det för ”social fobi”. Till slut har bägare runnit över och hon utbrister:

• Försök leva era egna liv istället för andras. Ge fan i att rota efter snaskigheter som den värsta sensationspress … Hennes ord var som spottloskor mot de sidentapetserade väggarna.

Socialsvängen är en klasskildring: arbetarlitteratur. Den handlar dels om arbete, dels om att komma från en landsbygd och arbetarklassbakgrund och försöka göra en klassresa men inte ”lyckas” för att man helt enkelt inte klarar att passa in i en förljugen värld.

Trosell aktualiserar klass delvis genom att de värderingar som Elisabeth har skiljer sig från de med en trygg medelklasstillvaro, dels genom kroppsspråk och dialekt.

Socialsvängen på Adlibris och Bokus.

Aino Trosells hemsida och facebookgrupp.