Favoritstygging i litteraturen

Det har varit lite si och så med mitt deltagande i bokbloggsjerkorna. Jag har haft mycket med ungarna och utgivningen av min debutroman, men nu är jag på banan igen (nåja, i alla fall för den här veckan).

Dagens fråga är:

Vilken ”bad guy/girl” tycker du bäst om och varför?

I vuxenkategorin väljer jag Heathcliff i Svindlande höjder (Wuthering Heights). Han är en slags "kärleksskurk" som är skoningslös och långsint i sin kärlek till Cathy.
Heathcliff är ett hittebarn med mörkare drag (bokstavligen), i honom har Emily Brontë bakat in aspekter av klass och etnicitet också och hans hämnd är på sätt och vis en klassresa. Namnet är också intressant. De är ute på heden hela boken (Heath på engelska) och Heathcliff är verkligen en klippa bland de andra vinddrivna viljorna. Och precis som på svenska kan det relateras till hedendom: Heathen betyder hedning, och Heathcliff är på något vis djävulen inkarnerad.

Sedan tycker jag Mårran är en fascinerande skapelse också. Är hon ond? Eller är det bara hennes natur. Hon söker värme och gemenskap men skrämmer alla som kommer i närheten och fryser marken där hon går. Mårran kräver väl ingen vidare presentation.

Varulvsbögar mördar Sverigedemokrater: Han åt mitt hjärta

Jag har alltså läst, och läst om, Han åt mitt hjärta (Pluribus) av Viktor Algren (hans blogg) och det här är väl en sådan där recension jag inte borde skriva. Jag läste nämligen manuset innan det blev bok och känner författaren. Det påverkar naturligtvis, men förhoppningsvis inte så mycket. Jag läste och recenserade även Algrens debut: Bollkastaren.

Nåväl, det blir ingen noggrann dissektion, utan jag kommer fokusera på vissa detaljer.
Bokens huvudperson, Viktor, är bibliotekarie i Malmö och fast i någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd när han blir smittad av en varulv. Den äldre varulven Henry, en av bokens stora behållningar, tar Viktor under sina käftars beskydd och lär upp honom. Att följa Viktors förvandling är fascinerade och här använder Algren sig mycket av luktsinnet (något fler författare borde ta efter!).

"”Gud är död”, hörde jag Henry säga någonstans långt borta medan jag kröp ihop på golvet. Så framför mina förfärade ögon började mina händer förändras. Det knäppte och knakade olycksbådande när fingrarna blev längre, grövre, hårigare. Naglarna växte, blev tjockare, kröktes till klor. Jag kunde inte se mitt ansikte men det kändes som om någon slet i huden med glödande tänger. Min kropp drogs ihop och sträcktes ut som om någon ond kraft spelade mig som ett dragspel. Jag gnydde och morrade av smärta. Min kropp knakade när kotor knäcktes."

Att vara varulv är att dräpa i besinningslöst raseri och de två kumpanerna (som snart delar såväl säng som förbannelse) låter sig inspireras av bl a RAF och Carlos Marighella när de bildar en slags stadsgerilla. Det går inte bra så värst länge, utan snart befinner de sig på flykt. De låter sin blodtörst drabba ovanligt sviniga högerfolk.

Algren skriver bra, och han skriver distanserat. Han åt mitt hjärta är inget för den som vill sugas in i texten. "Författarens illusion" bryts ständigt av vackra formuleringar, listiga liknelser och referenser till samhälle och litteratur - men utan att för den sakens skull bli ironiskt. Speciellt de intertextuella anspelningarna står som spön i backen. Det är Trollkarlen från Oz, Josef K, Jean Genet, Dante, Harry Potter och Grottekvarnen, för att nämna ett urval. Det är en litterär text som rör sig i samklang med andra texter. Algren klarar också av den svåra konsten att göra bra liknelser. Smaka på några stycken:

"Jag skymtade bara ansiktet, ett ansikte allvarligt som cancer, runt men med starka drag."

"Jag fick plats längst bak bredvid en kvinna som såg så erbarmligt trött ut att påsarna under hennes ögon hade egna påsar."

Ibland tycker jag dock att vissa grepp haltar. Det är en jag-berättelse som kommer i efterhand, det gör att texten ibland blir för distanserad till sig själv. Berättaren reflekterar i efterhand istället för att berätta vad som händer i nuet. Jag tänker på bitar som: 

"Henry gjorde en konstpaus. Såhär i efterhand undrar jag fortfarande om han hade planerat det innan. Om han hade tänkt på exakt hur många tysta sekunder han kunde hålla spänning innan han effektfullt lutade sig fram och med låg röst yttrade orden som fick min själ att ta en kallsup. Han sa:

”Du är smittad.”"

För mig som läsare försvinner effekten där. En konstpaus är ett svårt stycke i skriven text. Hur skriver man ut tystnad?

Men ändå, och för att sammanfatta: varulvar i Malmö som bildar stadsgerilla - idén är suverän. Det gör inte saken sämre att det är så välskrivet.
Ett sista litet guldkorn på vägen:

"Kapitalismen rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter."


Och hur får man tag på boken?
Antingen köper man den på Adlibris eller Bokus.
Eller så gör man ett synnerligen klokt val och tecknar en prenumeration på Arbetaren och får därmed läsa den som sommarföljetong (då kan man dessutom få min egen Av kött och blod som premie).

Recensioner av Av kött och blod

Jag lockas att skriva att mottagandet var det förväntade, men det hade varit att vara efterklok. Det kanske låter negativt, men jag trodde inte recensenterna skulle vara så positiva.

Som blivande författare brukar man få rådet att skriva den historia man vill och tror på. Det är väl mest en plattityd, men jag måste erkänna att efter recensionerna inser jag i alla fall att det viktigaste för mig var konflikterna på arbetsplatsen. Hade någon sågat min beskrivning av restaurangarbete eller dagens arbetsklimat hade jag blivit rätt sur. Tur då att det inte blev så. På något sätt kanske jag har en facklitteraturådra, men det förvånar mig att alla köper min fiktiva sanning (om arbetsmarknaden och konflikterna på jobbet) med hull och hår.

SOL-biblioteket i Lund först i landet.

Jag har samlat de recensioner som trillat in hittills (och kommer uppdatera med fler). Men tro för allt i världen inte recensenterna utan läs boken själv ...

På ett community vid namn Catahya skriver Pia Lindestrand att jag har skrivit en "mycket stilsäker debut" och följer upp med en aspekt av bokens köttgolem som ingen annan tagit upp: "Det finns en djup symbolik här också naturligtvis, för kökspersonalens chefer verkar en golem, en robot vara den perfekta arbetskraften; tanketomma varelser som gör det de blir tillsagda, som kan hålla ett hisnande högt tempo när det behövs för att så, om det inte kommer tillräckligt med gäster, helst upphöra att existera temporärt."

Författarskolestudenten Chriss The Ninja Pirate avslutar med "Sammanfattningsvis, om man är intresserad av att ta del av kritik mot samhället, och dagens arbetsklimat, tycker jag att Av kött och blod är en utmärkt bok att bita tänderna i."

Som många andra tar C.R.M. Nilsson upp att presentationen som deckare var lite missvisande, hon menar att det är en arbetarroman "och som sådan tycker jag den är ganska lysande."
Nilsson tar också upp en aspekt av det kollektivromana: "Konflikten på den här arbetsplatsen skulle vara väldigt tacksamt att använda som fallbeskrivning vid studiet av gruppsykologiska processer. Om jag satte mig ned för att analysera skulle jag kunna peka på ett antal processer som ligger och sjuder under ytan och också hur de egentligen skulle kunna undvika att saker och ting blir värre."

Bernur menar att "Johanssons stil irrar men behåller skärpan: den rör sig över köksvärlden och darrar aldrig eller faller för frestelsen att bli dogmatisk. Intryck summeras, människor presenteras – många människor, kanske för många, då det inte riktigt finns tydliga huvudpersoner att följa."

Kanske är det eviga tvivel, men jag tänkte mig att boken var ganska tråkig. Bokdamen håller inte med:
"Jag fångades av boken från första stund. Den är lättläst och spännande. Det är många intressanta karaktärer och jag ville veta hur det skulle gå för dem.  

Av kött och blod är en realistisk skildring som sticker ut och det ganska rejält."

Västmanländskan uppskattade också karaktärerna och gladde mig med att droppa en favoritreplik:
"Den bufflige diskaren Terje som vinner i längden. Jag ler varje gång han presenterar sig med orden: "Jag är 58 år gammal och väger 112 kilo. Jag är nykter alkoholist och bög. Några frågor på det?". Raka rör :)"
Hon blir tyvärr småirriterad av alla förlupna och felplacerade anföringstecken, och det skär även i mina ögon.

Boktanken tycker att boken är en snackis men kommer med ett väldigt kontroversiellt påstående, hon antyder nämligen att böcker inte nödvändigtvis blir bättre av zombies. Där tror jag litteraturvetenskapen är ense: de allra flesta böcker blir bättre med zombies. Hon skriver:
"den här boken är ruggigt bra och klarar sig utmärkt utan Frankensteins monster, zombies eller mördande kockar."

Jag hade gått och hoppats på att någon skulle gilla matlagningsscenerna och kände en viss frustration tills Mia Eggimans recension kom. Hon skriver: "Man blir lite hungrig när man läser också för det beskrivs vad som tillagas, ljuvliga rätter. (Blir det kokbok nästa eller?)"
En annan sak som glädjer mig är att hon tar exempel från sitt eget arbetsliv:
"Henrik skriver om ett Sverige av idag, där klyftan mellan rik och fattig blir större och där alltid ekonomi går före kvalitet. Demitria får lämna sin son på ett skitigt dagis på grund av att städningen läggs ut på entreprenad. Det är en skrämmande bild men tyvärr sann, jag kan bara flika in mina egna erfarenheter; När jag började som fritidspedagog för 27 år sedan hade vi 15 barn på två heltider+ ett ekonomibiträde på 4 timmar och lokal i ett radhus (typ 5 rum och kök). Idag har vi 37 barn på två heltider i lokaler som motsvarar en liten trerummare."

På Vargnatts bokhylla finns en väldigt engagerad läsare, kul som fan. Så här låter det:
"Man får alltså följa de som jobbar på restaurangen Tempi Moderni, de som jobbar i köket, servitriserna, cheferna. Och där finns det folk jag börjar avsky, folk jag verkligen tycker om och konflikter som drar in mig ganska ordentligt känslomässigt. Jag blir nästan lika frustrerad och arg som personerna i boken blir.
Och det är för mig ett bra betyg på en bok, att den kan dra in mig som läsare så pass mycket."

Bokslukaren Carro är inte bara bokbloggare utan jobbar också på storkök (med mer sympatiska chefer än på Tempi Moderni - tacka gud för det) och skriver en del om romanpersonalens försvar:
"Men kökspersonalen tar saken i egna händer och fortsätter att laga mat på det sätt som gästerna vill ha den, beställer arbetskläder utan att fråga cheferna om lov, skiter i budgeten eftersom det är omöjligt att kunna leva upp till de krav som ledningen kräver. Detta på ett sätt så ledningen inte märker något förrän fakturan på kläderna kommer. Ledningen vill veta vem som är ansvarig för beställningen, men alla nekar."

Lena ger boken en fyra (av fem) i betyg och blev positivt överraskad över att de "små" konflikterna på jobbet kan vara så intressanta:
"Man kanske kan tro att en bok med en handling som denna kunde vara lite torr och tråkig. Men det tyckte i alla fall inte jag. Det märks att författaren är insatt i hur denna bransch fungerar. Han gör berättelsen så intressant så jag kunde inte släppa boken ifrån mig. Gillar både hur han beskriver karaktärerna och arbetsplatsen."

I Röda Malmö (och hos Svensson) skriver Gay Glans om boken som den del av en frambrytande arbetarlitteratur och att "Henrik Johanssons roman stannar inte bara vid att vara lovvärd, han lyckas med konsttycket att förena absurditeter, humor och allvar med arbetarlitteratur så att det blir trovärdigt."
I den väldigt fina recension vill jag dock flagga för spoilervarning. Den går in i handlingen och upplösningen ganska detaljerat.

Även Vänsterns Studentförbund - Lund tar upp genre: "Av kött och blod är en intressant och genreöverskridande berättelse, som närmast är en kombination av arbetsplatsskildring och deckare. Henrik Johansson lyckas kombinera det mest spännande från både dessa genrers olika former av berättande, och skapar något i grunden eget." och gör även en koppling till en av mina svenska förebilder (inte i stil, men väl i genrebrott):
Denna samhällsskildring bör ses i ljuset av Äta Sova Dö (2012) och John Ajvide Lindqvist romaner där en högst politisk realism sätts i kontrast mot vampyrer och zombies. Av kött och blod bör även placeras in i en lång tradition av klassisk arbetarlitteratur, samtidigt som den på ett befriande sätt bryter med denna genre. När vi sett dessa politiska poänger får vi dock inte glömma att Av kött och blod också är spännande läsning. Det är en dramatisk page turner som är svår att lägga ifrån sig och där läsaren verkligen fattar tycke för karaktärerna."

Det var det hela. Avslutningsvis lite boktips.
För den som vill höra fler berättelser från arbetsplatser (jag har bidragit med en del av historierna) rekommenderar jag Hopsnackat (som även blivit teater och kommer gå att se Helsingborg och Höganäs i höst).

En annan restaurangklassiker är Down and out in London and Paris av George Orwell (ja, författaren till Djurfarmen och 1984). Atlantis gav ut den på nytt förra året. Adlibris. På engelska finns den helt gratis (pdf).

Läs också Jenny Wrangborgs restaurangpoesi i Kallskänken.

Stål, Silvia Avallone

I Stål presenterar Silvia Avallone en mörk, men samtidigt hoppfull, bild av samtidens Italien (och Europa). Det stora stålverket som dominerat orten håller på att läggas ner, bit för plågsam bit. Befriande nog är målas inte nedläggningen i nostalgiska färger: arbetet är en plåga som bryter ner och förstör männen och de familjer de lever i. Amfetamin under och efter arbetstiden gör att de unga männen står ut. De ser inga kollektiva lösningar.

Fast nu hamnade jag ur spår. Bokens huvudpersoner är de trettonåriga flickorna Francesca och Anna, samt i mindre utsträckning deras familjer. Flickornas vänskap, kärlek och splittring står i fokus, speciellt i bokens första halva, som också är den bästa. Barnens vänskap kompliceras av deras begynnande sexuella intresse: Francescas för Anna och Annas för äldre killars.

Över havet syns Elba, som en utopi, en dröm, dit man önskar sig men aldrig kommer. Det är mörkt, men mörkret lyses upp av den levnadsglädje och styrka som en del av karaktärerna har. De önskar sig bort, men lever samtidigt i nuet och är man de snyggaste tjejerna, som har varandra. i högstadiet springer man glad över stranden, trots det underliggande våldet, trots de mörka framtidsutsikterna.

I tjejernas kraft och råa levnadsvilja kommer jag att tänka på Moa Martinson, om Avallone än inte kommer upp i den nivån. Men på ett område har Avallone något att lära ut till alla som skriver skönlitteratur: hon är fantastiskt bra på att visa vem karaktärerna är i deras fysiska handlingar – hur de dansar framför spegeln, springer över stranden, åker rullskridskor eller kör grävskopa.

På det stora hela är det en mycket välskriven och läsvärd debut, en slags blandning mellan ungdomsbok och arbetarroman, där Avallone låter oss betrakta genom värld och sina karaktärer med skärpan och styrkan hos en stjärnkikare. Första halvan är bättre än den andra, men har man väl kommit så långt släpper man inte boken.

Finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

CDON
Bokia

Cigaretten efteråt: Horace Engdahl

En anmärkning: det här är ingen traditionell recension. Texten skrevs till en hemtenta i kursen Den moderna litteraturen (Lunds universitet) och behandlar snarare Horaces författarroll än Cigaretten efteråt. Till detta var jag nödd och tvungen: själv tycker jag, i allmänhet, att texten är intressantare än författaren.

För övrigt ryktas det att min debutroman, Av kött och blod, likt Horace har hittat vägen till Gyldene Freden. Dock inte genom Svenska Akademien, utan för att en av servitriserna har läst den och kände igen allt.

I Ann Steiners Litteraturen i mediesamhället nämns Horace Engdahl i två kapitel: Litterärt och kulturellt kapital respektive Fin och ful kultur. Det är passande: Engdahl uppbär rollen som etablerad författare och är kanske den som förknippas mest med finkultur och kulturellt kapital. En uppfattning som givetvis cementeras för varje gång han nämns i sådana sammanhang. Jag tänker mig att författaren själv är en av de aktörer som formar en författares roll, andra kan vara förlag, akademiska institutioner och massmedia.

Jag hade aldrig läst någon bok av Engdahl när jag satte mig med Cigaretten efteråt. Min bild av honom var formad av samtidens bild. Jag har tänkt mig Engdahl som en arrogant elitist och intellektuell. Det är därmed också svårt att veta om han alltid haft samma manér men intrycket av Cigaretten efteråt är snarare att han försöker riva ned än befästa gängse uppfattningar.

Det första tonsättande stycket handlar om misstag, att framgången uteblir: ”Medan man som ung grämde sig förfärligt över misstagen, börjar man längre fram i livet att tvivla på föremålen för sina strävanden, och ser i dårskapen och felstegen spåren av en säkrare instinkt, som om den varit starkare och tagit sig klarare uttryck skulle ha gett livet en intressantare riktning.” (Cigaretten efteråt s.5)

Den bild jag haft av Engdahl raseras bit för bit. Den pretentiösa elitisten förbluffar och avväpnar med sin banalitet, vilket antagligen också är syftet. Han ger intryck av att lida av bilden av sig själv som ärkepretto: i sin betraktelse över Berlins kaféer är han alldeles obesvärad, neutral, på det enklaste stället, det som saknar ambitionen att vara något annat än ett försäljningsställe för färdigbredda mackor. På det förnäma alternativet går det inte alls; där uppförs legenden om Berlinkafét och Engdahl skriver ”Ser jag mig själv ta en kopp kaffe, snarare än att jag gör det?” (s.104) – Engdahl flyr ur den djävulska fälla som egenbilden utgör.

Den intellektuelle pekar ut de intellektuellas roll i historiens i föga smickrande drag: deras roll är (inte var) att ge ondskan ett system.

Teser som pekar ut megalomanin som en kraftkälla för män inom litteraturen pekar på en förklaring: Är han en megaloman? Kanske det, men han måste vara det för att kunna skriva bra. Det är för mycket att kalla det ödmjukhet, men ger ändå en förklaring till karaktärsdrag som många upplever som inte alltför smickrande.

På samma sätt förhåller det sig med många av Engdahls tvärsäkra yttranden. Sagda var för sig och tagna ur sitt sammanhang kan de låta drastiska och radikala, men med det i bakhuvudet att han säger sig tycka en sak på morgonen, en annan på fastande mage och en tredje på kvällen gör att udden tas ur hans yttranden. Likaså är det med hur de är formulerade: hans skriver aforismer och problematiserar samtiden genren: ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.” (s.46) Att dra uppmärksamhet till sin egen formuleringskonst pekar på ett stort självförtroende som skribent, det uppmanar läsaren att granska det skrivna kritiskt och pekar på en av motsättningarna i presentationen av boken. När den kom ut framstod det ibland (i recensioner) som om Engdahl suttit på kafé i Berlin och mest skrivit ned vad som fallit honom in. Att han har vägt varje ord på guldvåg borde vara uppenbart för alla och envar, vilken han även säger i sin reflektion över Bruno K. Öijer.

Det säger väl något om min syn på Engdahl, men när han talar om Rousseau tänker jag mig att han talar om sig själv, så när han skriver att ”när någon är så otrevlig (…) betyder det att han tvingar omgivningen att syssla med honom, ta hänsyn till honom, prata om honom.” (s.131) är det en förklaring till hans självsäkra yttranden (av någon anledning kommer jag också att tänka på Jan Myrdal …).

Jag känner inte till Horace Engdahls persona och författarskap tillräckligt väl för att kunna bedöma om han med Cigaretten efteråt försöker omforma sin författarroll, men min bild av en arrogant elitist har i alla fall förändrats, säkert är i varje fall att han högst medvetet ger intryck av att ha förändrats. Frågan är om han kan ta sig ur det där Berlinkafét?

Cigaretten efteråt finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON, Bokia och säkert en hel hoper ställen till.

Antikvanti 5 år

Malmös minsta antikvariat öppnar än en gång dörren och bjuder på födelsedagskalas.


Lördag 8 juni.
Preliminärt program (fler punkter kommer):

12.30 En från Kämpa tillsammans! presenterar boken Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse.

13.00 Henrik Johansson presenterar sin debutroman Av kött och blod.

13.30 Petra Mölstad presenterar sin debut Införsel.

Sabinha Lagoun läser.

15.30 The Hyberg Family. Family duo playing & singing American folk music, with or without overdrive.

Antikvanti ligger på Hantverkaregatan 20 i Malmö (bredvid St Knuts torg).

Pigskin and Chaos Warriors

Once upon a time I spent a lot of time playing a board game called Blood Bowl. One creature in the game is called a Flesh Golem - and thus making it one of the many pieces of my new novel (Av kött och blod - By Meat and Blood).

The piece I publish today is a short story that take place on the blood bowl pitch. I am fully aware of that the translation is a pure amateur work.

Here is the original text (in swedish).

But nevertheless and with my warmest regards to the blood bowl community:

Pigskin and Chaos Warriors

Henrik Johansson

When I got out on the square in front of the stadium all the smells hit me: the crowd, horse shit, cooking odors, candied hazelnuts. For the first time in my life I did not go to the big entrance, but to the backside of the stadium. I was sweating and had a stomach ache. I pushed my way through the crowd and for once I gave a coin to a beggar. One of my last one, actually. Perhaps it could give me luck.
A man stood outside the player entrance. He looked as if he was waiting. I walked up to him and looked around. He was probably not the one who would meet me. I was expecting someone with nicer clothes.
"Grimel Gozca?"
"Sorry, I do not know, or yeah, that's me. Grimel. Are you the owner?"
"Coach. My name is Anselm."
Anselm spoke and asked. Did I knew that I would stand on the line of scrimmage? As a rookie I did not get paid until I was a accepted, was I aware of that? Scouts from several bigger teams sat in the audience, a good opportunity to show off, he said. I could borrow armour, but did I own boots? Good, good. Rokosa? Well, he would play. Anselm himself had played, of course, but not anymore. Twenty-four games in the crimson jersey, yes, more than most. A stinking zombie bastard took a large bite off his thigh. That was it. The zombie ate the meat in front of his face. Had not the healer been there he would have bled to death.
"Hey, guys! Here's the rookie! Be nice. He is a good guy."
"But what the hell ... we have two on the injured list."
"Goddamn it, guys. I got one here. That's it. Get in there."

I looked around. The smell of locker rooms ... Men who laced up their greaves. Laughed and joked. Greaves of iron. Not the heavy bronze shit at home. This was the pros. A man stood in front of me. He looked. There he was, sure it was him? Yes, it must be him. Without the helmet, chest plate and the jersey he was ... still big. Did he even have teeth? His nose was broken. His face looked like horse leather.
"Hey, I'm t..."
"You are Rokosa. The team captain. I've seen you, I mean, I've seen you from the stands. Many times."
"Then you know that on the pitch, you obey me. If I tell you to mark a fucking troll, so what do you do?"
"Do they have a troll? The opposing team, today?"
"No."
Rokosa sat down and continued lacing his boots.
"They have a minotaur."

"Out of the way, asparagus. You are sitting on my place."
I moved over. Slowly. I could see who it was. Benusch: the blitzer, The Hammer, the arrogant fuckin' diva ... Let someone else take the hit and took credit. The worst kind.

Anselm entered the locker room. Stood at the blackboard and slammed two helmets together with a bang.
"Okay guys! Listen up! This is it. We are facing some of heavy shit today: they are fielding seven beastmen, three Chaos Warriors and a Minotaur. Expect t..."
"How do we stop the Minotaur?" said Benusch. "It's the first time we encounter one of those."
"What kind of bloody question is that? We play our own game. We always do."
Anselm hit the slate with his palm, the dust of the chalk whirled and he pointed at Benusch.
"I don't care if you have to crawl over the line with both legs broken and the pigskin in your mouth. You will get there. The answer to your question is – don't give a shit about the critter! We play to win, not to beat the shit out of these mutants, not to survive – we play to win the game!"
None of us said anything. I checked if my leg greaves were fixed properly. They were stained with dried blood. I tried to rub away the stains.
"Yes, they are bigger, meaner and stronger – but we have better speed, we have a better passing game, we're smarter." Anselm pointed at his temple. "Use the whole pitch, we will not win a bloodbath in the middle, that's their game. Once we got the ball, go for a quick touchdown. When it's their turn – high pressure: go for the ball, all the time. Do not back home, keep the pressure on the ball. Keep your heads up and your eyes open: if you don't know what to do – look for me or Rokosa. Okay, that's all. Get out."
In the corridor somebody began to run and I joined in, somebody struck up a roar at the gate when we rushed out on to the field.
I screamed on the top of my lungs. Roared away all the nervousness, all the fear, I roared for the will to win, for the hatred of the bastards on the other side.
The response from the audience hit us like a wave, it was deafening. They chanted:
"Kill! Kill! Kill!"

I warmed up, jumped like a crazy and was jabbing the air. On the other side of the midline were the opponents. A beast bared his teeth at me. The Warriors laughed and urged for us to get closer. In the middle stood the referee, a Warrior and Rokosa. A coin into the air. The referee caught it and pointed in our direction. Good. Rokosa stood watching our opponents set up. Turned and walked into the circle, which was waiting for him.
"Five men in front, you grind the three goats as hard as you can. The rest of you: Set up broad, but not right in front of the line, a few steps back. I will take care of the ball. We must have them in our half of the field before we go for a breakthrough. I will not throw before someone is through. As we go forward, anyone who can runs for it, those who can't break through must, have to mark a man each."
"No quick touchdown?"
Rokosa shook his head. Looked around. Put his iron-clad head forward. The team pressed together and lay arms over each others backs. Struck up a howl.

On the way up to the line Benusch took hold of my helmet cage and pulled me towards him, grined and told me to hold the beast on the right while he mangled him.
"If you bail out I will get you instead."

The beast that stood opposite me was hair, muscles and iron. Clotted blood and mud hung in the fur. He growled. Sniffed and tossed his head. One of his horns was broken off. The mouth looked slit up. He rolled his eyes and stomped his hooves. Showed his teeth. I wondered if it was his first match. Did he tried to join the team?
The referee whistled. With a kick a chaos warrior sent the ball far down on our side. I threw myself at the beastman. Grasped his arm. Benusch took hold of his horns. Drove a brutal knee into his stomach. The beast lifted from the ground and fell backwards. Screamed. He was down. Benusch stomped him in the mouth.
The ground shook. I saw someone in the corner of my eye. Dodged. The Warrior's elbow hit my shoulder. He threw me down. The air was beaten out of my lungs.
I lay still. Rolled me away and staggered up. A beast was on its way toward Rokosa and the ball. I slide tackled him from behind and he fell. Turned on his back and kicked me in the head. The helmet rang like a bell, but took the hit. My nose was burning. The taste of blood in my mouth. Noise in my ears.
Came up to my knees. Anselm pointed forward and I saw that he screamed, but I heard nothing. The crowd yelled louder. I have to show what I can. My only chance. A hand on my shoulder. Benusch pulled me up. Come on, asparagus, he shouted. He ran with his hand on my back. Pushing me forward. Forcing me to raise the speed. Pushed me into a Warrior. Shoulder first, he smashed into a beast and shoved him aside. He was through. The Warrior turned and aimed at him. I threw myself at the Warrior's knee. His spiked glove hits my back plate. I was hanging on. I was hanging on. I was ...

A sharp, pungent odor. A hand slapped my face. I sat on the bench. The healer shoved his smelling salts at my nose again, but I pushed away his hand.
"How many fingers can you see?"
"I have to go out ... on the pitch."
"Sit down. Anyway, the game has begun. Sit the hell down!"
"What happened?"
"Benusch scored, Rokosa threw the pass." said Anselm.
"I held onto a ... a Warrior."
"It's as good as scoring. Everyone's needed." he said and slapped me in the back. It hurt. Neck pain. I took off the helmet and looked down into it. The lining was bloody. I touched my head. The hand was red, but not so much. The helmet cage was buckled. It was dripping blood from my nose down on the shirt. Above my head the crowd screamed and threw stones and rotten fruit.
"Don't you have anything stronger than smelling salts?"
"Tilt your head back, I will plug the tap."
The healer shoved pieces of fabric in my nostrils. It hurt.
"Do you have Taleria or something? Give me that powder you can be refreshed by, so I can go out and play. "
The healer took out a glass jar with snow-white powder and looked at Anselm. He shook his head and said it was too expensive.
"We're a man short without me."
Anselm watched the game.
With the Minotaur in the lead the chaos team pressed us downfields. They protected the ball carrier with a wall of meat and pressed forward. A bout with the strong neck and the bull horns knocked over one of our line guys. The Minotaur took the next man and threw him away. We couldn't resist. Anselm was shouting out orders. No one heard him. In the final seconds, they broke through our defense and sprinted across the line. Anselm cursed and pounded his fist into the ground. An equalizer and the bastards would start the second half with the ball. And now we were two men short.
The guys came to the half-time rest looking on the ground.
"Okay," said Anselm, "if they are smart, they will go slow, protect the ball, extend their numerical superiority and put the second goal in the final seconds. You know what you have to do. High pressure, go for the ball, take chances, sacrifice yourselves."
"The new guy? Is he playing?" said Rokosa and nodded in my direction.
"No."
Extend their numerical superiority said the Coach. Well, I knew well enough what that meant. That's one way to say it. I tried to move my legs. They seemed okay. The back was not okay, maybe a crack in a rib, or even worse: a scapular. I could hardly move my neck. My arms were sore, but had full movement.

The referee whistled and the Chaos ran out with light, confident steps.
Anselm gave his final instructions before he sent the men out.
My brain exploded. A violent shock went through me. Like getting a bucket of ice cold water over your head. Pulled air into the lungs. I had slipped down a hand in the jar and took a pinch of powder. When the last man ran onto the field, I had snorted the powder up the nose. Now I took-off and ran like a madman and heard Anselm swearing at me. He started walking after me but the assistant referee prevented him from going onto the field and pointed to the bench.
I looked at him. He laughed and shook his head. We play to win.
I ran to my place on the line and pushed down the helmet. Opposite the Minotaur, I would stand. The great creature stomped into the ground, sniffed with his nostrils and bellowing with suppressed rage. He could barely contain himself.
Someone clapped hands behind my back.
It was Rokosa.

The end.