Jerka 19-22 vabruari

Den uppmärksamme läsare ser det lilla skämtet i titeln (ouch, vad jag känner mig torr ibland) och så har det varit den senaste veckan. Vab - vård av barn. Det har inte varit så produktivt, jag har dock börjat på en ny dikt:

Vabruari är den grymmaste månaden, den driver
maten ur den lösa magen, blandar
feber och huvudvärk, kliar
ömma hudar med utslag.

Men nu var det bokbloggsjerka som gällde och Annika frågar:
 "hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Många frågor på en gång. Och jag har ingen traditionell bokblogg, det är mer än blandning av vem jag är och vad jag sysslar med: jag skriver själv, läser och lär ut skrivande. Bloggen använder jag dels som ett slags öppet arkiv: jag publicerar (bl a recensioner) mig på rätt många olika ställen och här samlar jag allt, recensioner av mina egna verk, tankar om allt möjligt, skrivtips mm.

Jag tänker på mina läsare i egenskap av författare också, här ska till exempel finnas information om min pinfärska bok (som kom från tryckeriet i veckan, omslaget syns här nedan).

Jag försöker lägga upp något nytt varje vecka för att det ska vara lönt att komma hit. Jag svarar inte på alla kommentarer, men är det någon som har en fråga eller för ett resonemang brukar jag svara. Är det en bloggare som kommenterat brukar jag besöka bloggen. Jag anstränger mig inte jättemycket för att få nya läsare. Bloggen är mer till för dem som letar efter mig. Men brukar i alla fall länka till mina inlägg på twitter och facebook.

Det var väl allt!

Boken är här

Igår kom Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse till förlaget och nu är en låda på väg till mig. Det är en samling med noveller och dikter.
Det är kul!

Det har också dykt upp ett första omdöme som är skrivet av litteraturprofessorn Magnus Nilsson:
 "De allra flesta av dessa texter är både festliga och tankeväckande, och några är rent av utmärkta. Allra bäst blir det när Johansson kombinerar språklig lekfullhet (av den typ som man idag annars bara hittar hos versmakare som Victor Estby) med politisk skärpa (som inte är lika sällsynt hos de andra arbetarförfattarna). Ta exempelvis dikten om mjölbaggen som blev bagare. Här apostroferas såväl Kafkas ”Förvandlingen” som Viktor Rydbergs ”Tomten”, samtidigt som det faktiskt också sägs någonting om modernt lönearbete. Även flera av de mer traditionellt realistiska novellerna är riktigt bra. Bland annat är jag väldigt förtjust i strejkskildringen ”Icke-beskedet”, där Johansson talar i ett så dämpat tonläge att läsaren tvingas att skärpa hörseln, och därmed ges möjlighet att uppfatta nya dimensioner av det skildrade förloppet."
/hela recensionen kommer att publiceras i nästa nummer av Klass.

Releasefesten blir 12 mars, klockan 18.00 på Poeten på hörnet i Malmö.
Adress: Södra Förstadsgatan 65 B, 214 20 Malmö. 


Förlaget hälsar:

Boken går att beställas från och med nu. 130 sek (inkl. porto) för snar leverans.

Vill ni stödja författaren så passa på att beställa den från oss, vi delar 50/50 mellan förlag och författare från första exemplaret.

Gör så här:
Swisha summan till nummer 0735449210, skriv er adress.
Eller:
Sätt in summan på PG: 70 44 79-5, lämna er adress i meddelandefältet.

Frågor? Tveka inte att maila: rastlosforlag@gmail.com

Här kan man läsa mer om hur boken blev till.

Vad är arbete och klass?

Vi ska ha en skrivcirkel i Malmö om klass och arbete. Frågan om vad arbete och klass är dök upp. Och det är ju skitbra. Läs gärna också Att skriva om klass - där jag tar upp några tankar bakom skrivandet och skrivövningar.

I mitt svar fokuserar jag på skrivandet. Hur skriva om arbete och klass?
För mig är inte det centrala vilket ämne eller vilken genre jag skriver i: det kan vara fantasy eller realism eller dikt eller whatever. Det viktiga är att människorna inte är ensamma öar som seglar runt i ett hav, utan att de existerar i relation till andra, till samhället. Det personliga är politiskt. Det vill säga att de problem mina olika karaktärer har ofta är kopplat till deras position i samhället (vilket inte bara är beroende av klass).

Vad är klass?

Här är en gammal definition, men jag ska gå in mer detaljerat på de olika delarna:

”Klasser är stora grupper av människor som skiljer sig från varandra pga vilka platser de har i produktionen, deras förhållande till produktionsmedlen, deras roll i arbetets organiserande, och (som en konsekvens av detta) hur stor del av samhällets rikedom de får och hur de får det.”

Jag skriver mest skönlitteratur och är inget vidare på att förklara det här på annat sätt, så svaret får också bli hur jag skriver om klass och arbete. Jag använder mina egna texter som exempel. Här är en grundläggande klassindelning i skönlitterär form. Det är inledningen till en text ur min kommande bok:

”Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Handlaren gav mig bröd.

Handlaren sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Handlaren sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Handlaren sa: Gå till banken.

Jag gick till banken.

Jag sa: Ge mig pengar.

Banken sa: Varför?

Jag sa: Så jag kan köpa bröd.

Banken sa: Du får ta ett lån.

Och banken gav mig pengar.

Jag var hungrig och gick till handlaren.

Jag sa: Ge mig bröd.

Han gav mig bröd.

Han sa: Ge mig pengar.

Och jag gav honom pengar.

Banken kom till mig och sa: Ge mig pengar.

Jag sa: Varför?

Banken sa: Fråga inte varför, bara ge mig pengar.

Jag sa: Jag har inga pengar.

Banken sa: Skaffa ett arbete.”

Textens jag är arbetarklass (eller kanske rent av arbetarklassEN). Hen har ingen butik och inga pengar. För att få pengar (för att överleva) måste hen arbeta.

Handlaren är mellanskikt/medelklassen. Är tvungen att arbeta, men äger sin egen butik, organiserar arbetet själv, det är dock tydligt att det är banken som bestämmer i slutändan.

Banken är egentligen ingen person. Snarare överklassen som helhet eller kapitalismen.

Jaget lånar pengar. Istället för att först arbeta ihop pengar och sedan äta bröd måste jaget låna. ”Säkerheten” för lånet är jagets arbetskraft. Hen betalar alltså brödet med sitt framtida arbete, sina framtida inkomster (vilket t ex väldigt många studenter gör).

För att sammanfatta jaget med definitionen där uppe: jaget äger inte produktionsmedlen, organiserar inte arbetet, kommer i framtiden sannolikt inte varken äga eller bestämma något heller, delen i samhällets rikedom är liten.

Platsen i produktionen är inte ”bara” en fråga om klass. Den som inte har arbetstillstånd är förpassad utanför den vita, legala arbetsmarknaden. Det är inte enbart en fråga om medborgarskap utan också en klassposition.

När jag säger ”skriv om arbete” så räknar jag ”arbete” som det folk gör på dagarna. Förskolan är mina barns arbete, mitt är idag att skriva, tidigare var det restaurangjobb och bageri. Arbeta är det vi gör för att överleva, och det går att räkna in hushållsarbete här också, men själv skriver jag mest om arbetet utanför hemmet.

Här är dock ett exempel där hemmet även är arbetsplatsen. En dikt, Moder känd, som tar sin utgångspunkt i kvinnor ur min släkthistoria.

Ur Moder känd

”Pigan Gustava Johansdotter 1835-02-03.

Den obevekliga, återkommande mjölkningen, juvret strängt

som senare fabriksvisslan i Vänersborgs skofabrik.

Husbondens kor kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.

Ingenting ägde man.”

Pigan Gustava måste gå upp kvart över fyra på morgonen för att mjölka.

Men den vita piskan, som Ivar Lo döpte mjölkningen till, är inte bara Gustavas problem, det är något hon delar med andra pigor (och bönder utan ”anställda”, men jag skiter i dem nu). Hon måste inte gå upp för att hon är Gustava, utan för att hon är piga. Hon äger inte produktionsmedlen (korna), hon organiserar inte arbetet (hon utför det), hennes plats i produktionen är längst ner (hon kan bara välja mellan att lyda och dra), hennes del av vinsten är liten, och förmodligen får hon den mest i form av boende och mat. Hennes vardag och morgon är bestämd av två saker: att hon är kvinna och att hon är arbetarklass. Diktens ”Ingenting ägde man”, syftar på fysiska ägodelar, produktionsmedel och bostad, men hon har sin arbetskraft och det är den hon säljer varje morgon. Hennes barnbarnsbarn kommer senare jobba på Vänersborgs skofabrik. Det är därför den är med i dikten, men det är en annan historia (delvis: arbetare ärver arbetet, kapitalister ärver kapital).

Gustavas problem med mjölkningen är inte hennes individuella problem, och även om en klassresa hade tagit henne ur situationen hade det inte förändrat något för hennes medsystrar.

För min del gör köns- och klassperspektivet stor skillnad här. Jag tar bort det för att se vad som händer:

”Den obevekliga, återkommande mjölkningen,

juvret strängt.

Korna kallar kvart över fyra på morgonen:

den vita piskan.”

Här är arbetet fortfarande hårt, men vad som saknas är vem som utför det, hur arbetet är organiserat, och, kanske ännu viktigare, vem som tjänar på slitet.

Det kanske verkar egofixerat att analysera mina egna texter, men med dem känner jag att jag kan tolka dem hur vulgärmarxistiskt jag vill utan att göra någon annan sur.

Fråga gärna om något är oklart, eller spåna gärna vidare.

Mitt varumärke är en katastrof

”I mitt fall är det jag själv som är mitt varumärke.”

Orden är Emelie Schepps. Jag känner ett fysiskt obehag av dem. De sätter sig i magen. Inte så mycket för att jag tycker synd om henne. Snarare över sakernas tillstånd. Jag vill argumentera emot, men egentligen har hon väl rätt. På sätt och vis. En bok är en vara. Som då säljs på sitt varumärke: författaren. Eller? Jag vet inte. Kanske är det berättelsen som är varumärket, språket, ämnet, eller vad som är just den bokens starkaste kort. Jag vill ändå att de ska separeras: människor är människor, varumärken är varumärken. Samtidigt har jag inget problem med att säga att min arbetskraft är en vara. Men arbetet säljer man inte hela dagen. Jag tänker på Breivik. Hur han raderade alla fula bilder på sig själv och tog sina varumärkesporträtt klädd i sin hemsnickrade uniform. Han visste hur han ville framstå.

”Varumärket kan skadas om den man möter ger ett dåligt intryck, klär sig fel, eller inte alls är tillmötesgående.”

Måste jag sluta använda min urtvättade ”Satan anländer i Moskva”-t-shirt?

Kanske beror obehaget på mig själv: jag vet att framgång föder framgång. Säljer man många böcker kommer lätt fortsätta sälja många böcker: och då ska man vårda sitt varumärke. Inte lägga ut fula bilder, tänka på vad man säger, le mot kameran, skaka hand och dricka vin med rätt personer. Författaren som lever och andas framgång. Jag har ju sett alla författarporträtt med storleende vinnare. Och även om skriva är det jag helst av allt vill göra har jag svårt att förmå mig till att skönmåla. Ett varumärke som skulle gynna mig skulle med resonemanget, jag är mitt varumärke, innebära en livslögn. Samma sak gäller tusentals andra frilansare och ensamföretagare. Men livslögnen lockar. Jag har enskild firma och har beställt ett kontokort. Jag kan vifta med kortet och säga: ”Jag tar det på firman!” Tanken är lockande och jag skäms över lockelsen. Kortviftande skulle nämligen ge intrycket av att mitt skrivande är en stor ekonomisk framgång. Vilket är fel. Jag tjänade mer pengar både som bagare och som kock. Jag kan naturligtvis säga att ”jag är inte mitt varumärke”, men vi bestämmer inte själva våra roller i det här samhället. Det är bara en liberal myt.

Längre in i intervjun inser jag att mitt varumärke är en katastrof, vilket helt logiskt betyder att jag är en katastrof. Den första boken var en roman med ett visst stuk, den andra kommer snart och är helt annorlunda: noveller istället för roman, ingen koppling mellan omslagen, två olika förlag.

Vad ska jag göra åt det? Jag tar en kopp kaffe till och funderar. Den finns ändå något djupt behagligt med att skjuta sig i foten. Jag trivs inte i en värld där människor är varumärken, och det är jag inte ensam om. Det kanske kan bli något: de missanpassades gemenskap.

Det här var min senaste krönika i Arbetaren.

Fem favoritkaraktärer

I helgens bokbloggsjerka ber Annika och lista:
Topp 5 fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv).

Det var inte en helt lätt fråga för mig. Det finns många karaktärer som jag skulle vilja känna bättre, och många som jag inte skulle vilja lära känna alls, men som bästisar?

Men efter lite betänketid:

Idgie och Ruth i boken (och filmen) Stekta gröna tomater:
Egentligen är det Idgie som är den allra coolaste och varmaste vännen, men Ruth är bra också, så hon får halka med. Nu är det väl inte så enkelt som att Ruth och Idgie är vänner, snarare både ett par och bästa vänner. Feel good är i vanliga fall inte min kopp te, men jag gillar Stekta gröna tomater skarpt!

Nummer tre får bli Joseph Porta i Sven Hassels krigsböcker. Han kanske inte är den trofastaste vännen, men är en överlevare med glimten i ögat som alltid landar på fötterna. Någon att hålla sig till när det blåser hårt. Porta längst till vänster.

Jag gillar arbetarlitteratur och skriver det själv också, och några av mina favoritböcker är Väinö Linnas finska torpartrilogi Här under polstjärnan. En stor anledning är den envetna, ömma och stridbara Akseli Koskela. Be like Akseli! Men där struntar jag i bild.

Sist och till storleken minst väljer jag Pippi Långstrump! Bamse hade väl varit en liknande möjlighet, men ärligt talat verkar Pippi lite roligare att hänga med.

Och ikväll ska jag dricka champagne, för nu är min bok hos tryckeriet.

Varje dag är en vårdskandal - Sebastian Lönnlöv

Pengarna kommer först – de äldre i andra hand

Reportage. Sebastian Lönnlöv, Varje dag är en vårdskandal, Bonniers 2016.

Sebastian Lönnlöv har jobbat 600 timmar inom äldreomsorgen. Sina begränsade erfarenheter kompletterar han med artiklar och anbud inför upphandlingar. Bortom de stora, synliga skandalerna finns en kontinuerlig vanvård, eller ”icke-vård”. Man gör det absolut nödvändiga. De äldres behov hamnar i andra hand. Pengarna kommer först. Boken utgörs till stor del av korta, alldagliga berättelser. En fråga som väcks är: Hur mycket kan man kräva av underbetald och överarbetad personal som saknar inflytande? Personalen gör sitt bästa men räcker inte till. Ilskan riktas sällan mot de som bestämmer, vilket inte är konstigt, då de ju knappt syns till. Det är lättare att bli arg på en arbetskamrat än en budget.
Jag tror att det är en motsättning många inom vård och omsorg måste leva med. Så när han skriver ”jag skäms över all intimtvätt jag utfört utan att faktiskt ha förstått hur (det) ska utföras” tänker jag att den som anställde dig borde skämmas, du borde bli arg. Men min sak är att bedöma hans bok, inte hans känslor. Och det är en viktig bok han har skrivit.

Jag har recenserat boken för Mål & Medel.

Varje dag är en vårdskandal finns bland annat på Adlibris och Bokus.

Att skriva om klass

Skrivövningar om arbete och klass – hur och varför

Uppdatering:
Frågan "Vad är klass och arbete" dök upp, jag försöker vara på den här.

Vi ska ha en skrivcirkel med tema arbete och klass. Orten är Malmö och intresset har varit stort. Många är intresserade men kan inte komma, eller bor någon annanstans.

Därför skriver jag en artikel med ett par skrivövningar. Även om de går att göra hemma är utbyte med andra som skriver roligt. Så gör dem helst tillsammans med andra eller dela texter efteråt och diskutera dem. Jag som skriver heter Henrik Johansson, jag skriver själv arbetarlitteratur (och annat) och är utbildad skrivpedagog.

Varför skriva om klass?

I april talade jag inför kommunalare som jobbar i storkök i Malmö. Jag har jobbat i storkök och min roman utspelar sig i ett restaurangkök. Jag avslutade med att kokerskorna fick göra en skrivövning. Att skriva om sitt jobb ger en vana att formulera sig om sina arbetsvillkor, sin lön, sina chefer och arbetskamrater. Och att skriva kan göra att man växer. Man får möjlighet att skriva ner diffusa känslor och funderingar. Läser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intressen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen kan bryta mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.

Därmed inte sagt att målet är att texterna ska bli ”ett vapen i klasskampen”. Litteratur ska kunna finnas på sina egna villkor, utan att vara det minsta nyttig för någon. Det ser jag också som ett slags protest: allt annat i samhället är så inriktat på framgång, nytta och mål. Att skriva för att det är kul är ett mål i sig.

Övningarna är främst till för att få igång skrivandet. De ska vara till hjälp, inte något som måste följas slaviskt. Skriver ni i grupp så kan ni antingen läsa upp eller berätta om vad ni skrivit, om alla är bekväma med det.

Första dagen

Skriv fem minuter om någons första dag på ett nytt jobb eller i en annan ny situation. Perspektivet behöver inte vara ”den nyas”.

När kommunalarna gjorde den här övningen frågade någon om de fick skriva om sin första dag i Sverige. Det går jättebra, och blev fantastiska berättelser. En första dag i ett nytt land är för övrigt också ofta en ny situation när det gäller klass. En annan hade svårt att komma ihåg sina första dagar men mindes varenda anställningsintervju hon hade varit på och skrev om det istället.

Den här sortens scener skriver jag ofta själv. Några exempel är novellerna Majonnäshoran och Kvastens första dag på jobbet.

En erfarenhet av klass

Skriv fem minuter om en situation där det blir uppenbart att karaktärerna har olika klassbakgrund eller position. Alternativt olika mycket makt. Med olika position menar jag också inom samma klass: två kockar tillhör bägge arbetarklassen, men om en är tillsvidareanställd och den andra timanställd har de olika positioner inom klassen.

Exempel:

”Jag hade naturligtvis träffat människor från olika klasser, med olika mycket pengar. Vi åkte ibland på utlandssemester, medan många grannbarn inte gjorde det. Men en speciell krock var på gymnasiet. Jag jobbade på McDonalds på helgerna och en kille från en rik kranskommun frågade vad jag skulle göra till helgen. Jag berättade om jobbet. Han frågade varför. Jag svarade helt enkelt att jag behövde pengarna. Han frågade då: ”Men får du inte pengar från din pappa?” Alltså, att han kom från en rikare familj var väl en sak, men att han ens behövde ställa frågan om varför någon jobbade på McDonalds på helgen. Det var bara för mycket. Då fattade jag vilka olika världar vi levde i.”

Konflikt

Skrivtid fem minuter. För min del är konflikt den bärande delen i en berättelse. Om alla är överens hela tiden blir det väldigt trist. En konflikt kan vara ett gräl, en löneförhandling, ett personalmöte med olika viljor, att inte bli insläppt på krogen eller nästan vad som helst. Skriv om en konflikt som gäller klass och/eller arbete.

Exempel:

”När chefen kom med blanketterna för medarbetarundersökningen såg jag att Rosie mörknade. Rosie sa att vi fyllde i samma undersökning förra året och då var 80 % missnöjda med lönen och bemanningen, men inget hade hänt sedan dess. Vad var egentligen poängen med att vi skulle fylla i den igen? Osv.”

Avslutande ord

Med de här tre övningarna tror jag att deltagarna har fått en grund för hur de kan tänka och formulera sig kring klass och arbete, helst tillsammans med andra. Det är bara att fortsätta och söka mer information själv. Jag tipsar gärna.

Jag älskar att skriva om de här sakerna, men det som driver mig är också att jag inte är nöjd med det här samhället och arbetslivet. Den finske författaren Väinö Linna skrev en bok om andra världskriget, Okänd soldat, som de höga militära kretsarna inte alls var nöjda med. De tyckte att Linnas bok var omoralisk, ofosterländsk och demoraliserande. Linna själv ansåg att en sann krigsskildring också var en protest mot krig. Jag tror det är så: att en riktig skildring av till exempel arbete, könsförtyck och klassamhälle är en protest mot detsamma.