Gunnlaug Ormstungas saga

Eftersom bloggens hittills populäraste inlägg är analysen av Edith Södergrans Triumf att finnas till tänkte jag göra studenter i litteraturvetenskap ännu lyckligare och fortsätta lägga upp en del gamla tentaanalyser. Denna gång kommer turen till Gunnlaug:

Att födas som örn och dö som örnföda

Om människans handlingar är bestämda redan innan hon föds, kan man då tala om en punkt, under levnaden, utan återvändo, ett klimax? I islänningasagorna är handlingen bestämd av ödet. Att söka efter klimax i brytpunkten mellan fri vilja, öde och intriguppbyggnad: det har jag tagit som min utgångspunkt.

Torstein hette en man. Han var son till Egil, som var son till Skallagrim, son till Kvällulv herse i Norge. Torsteins moder hette Asgerd och var dotter till Björn.¹ (s.263)

I det första stycket av Gunnlaug Ormstungas saga presenteras tretton personer (dock inte Gunnlaug). Många läsare lockas nog att hoppa över de långa raderna av namn: men det är att göra sig själv en otjänst, för den uppmärksamma läsaren har mycket att hämta.

I namnen och släktleden finns en del av expositionen fördold. Namnen berättar indirekt om familjens rykte och rikedom samt deras bedrifter. Namnen säger vem som är frände med vem, en fråga på liv och död när karaktärer kommer att bli dräpta: det berättar om vilka som har anledning till blodshämnd och vem som kan utkräva arv och bot.²

”Vem hoppas du få din dotter gift med”, frågade Gunnlaug, ”om du inte vill gifta henne med en son till Illuge svarte? Var här i Borgarfjord finns det någon, som är mer ansedd än han?” (s.274)

Det är fadern, släkten, som argumentet, inte den tilltänkte maken.

Ett intrikat problem är att Gunnlaug själv tar god tid på sig att dyka upp. Man kan säga att konflikten presenteras innan expositionen är färdig, å andra sidan är Gunnlaug redan introducerad genom att verket bär hans namn (och skvallrar om ett karaktärsdrag: Ormstunga – en vass och elak tunga, förmodligen en skald).

Handlingen i islänningasagorna framstår som ödesbestämd och oberoende av karaktärernas handlingar, därför kan karaktärerna sägas hamna i andra hand. Konflikten (och klimax, i allegorisk form) är självklar när Torstein (vars namn inleder verket) drömmer om två örnar som slåss om en svan, bägge två dör och en falk flyger iväg med svanen. En man tolkar drömmen: svanen är Torsteins blivande dotter och örnarna är två män som skall kämpa om henne men bägge skall dö. Torstein säger sig inte tro på drömtolkningen men visar genom handling att han tar den på allvar: han beordrar hustrun att lämna flickan att dö.

Att mannens tolkning är riktig förstärks av sagans lakoniska avsked:

och på sommaren for denne sin väg. Och är därmed ute ur sagan. (s.266)

Torsteins dotter, Helga den fagra, räddas av sin mor och får komma tillbaka till hemmet då Torstein får se den då sex år gamla flickan. I och med att flickan överlever kan klimax sägas uppträda också här: hon är svanen.

Konflikten stegras när Gunnlaugs karaktär beskrivs: han är ärelysten, egensinnig och oböjlig, en man som tänker få sin vilja igenom och inte lyder någon.

I tonåren lever Gunnlaug ett år hos Torstein och tycke uppstår mellan Gunnlaug och Helga; de kommer vilja gifta sig men hinder måste naturligtvis uppstå och Hravn kommer in i bilden: stor och stark, ser bra ut och är god skald. Hravn och Gunnlaug har ännu inte träffats men med drömmen i bakhuvudet framstår de som framtida rivaler.

Gunnlaug får Helga som löfteskvinna med det kravet att de skall gifta sig inom tre år. Hravn och Gunnlaug reser var för sig ut i världen och vinner ära och ryktbarhet.

De två träffas hos Konung Olaf svenske och konkurrerar i skaldekonst, de skiljs åt som ovänner och det kan ses som historiens klimax – det finns ingen återvändo utan kommer sluta med blodspillan. En nedåtgående spiral av olycklig kärlek och dråp.

Hravn återvänder till Island och friar till Helga, han får veta att Gunnlaug har sommaren på sig att komma tillbaka.

Helga och Hravn blir gifta, ett giftermål hon inte önskar, hon älskar Gunnlaug. Gunnlaugs försök att komma till Island i tid för att stoppa giftermålet kan vara ett alternativt klimax.

Varken Helga, Hravn eller Gunnlaug är nöjda. Hravn trodde att Helga skulle beveka sig men det gör hon inte. Han ser ingen annan utväg än att döda Gunnlaug och Gunnlaug ser ingen annan utväg än att döda Hravn. De söker strid med varandra men det tar ett tag innan kampen blir av.

Gunnlaug skaldar om Helga och kallar henne ”den svanfagra” (s.299) – på det sättet påminns läsaren om drömmen om örnarna och svanen och allt pekar på att konflikten inte kan avslutas på annat sätt än att Hravn och Gunnlaug dör. Det är precis vad som händer: i två sällskap stöter Hravn och Gunnlaug ihop i ett slag som resulterar i deras och alla följeslagares död (vägvisare finns kvar som kan berätta om händelsen).

I berättelsens sista stycke berättas om den man som kom att gifta sig med Helga, hon älskar honom föga då hon inte kan glömma Gunnlaug, Helga dör medan hon ser på en kappa som Gunnlaug givit henne. Det är berättelsens dénouement.

Efter att drömmen har tolkats i sagans inledning vet man i stora drag hur berättelsen kommer sluta. Det gör att det är svårt att peka ut klimax: för redan där kan man säga att ingen återvändo finns, handlingen är bestämd av ödet. Att Gunnlaug är en av örnarna är givet utifrån titeln, men att Hravn är den andra örnen är inte helt säkert förrän han och Gunnlaug möts, därför valde jag att tolka deras möte och den efterföljande fiendeskapen som klimax.

En bredare, mer symboliskt och sensmoralisk, tolkning av verket kan vara att man inte kan undkomma sitt öde. Torstein försökte men misslyckades. Andra skäl till olyckan är att Gunnlaug är egensinnig och inte lyder goda råd från föräldrar och släkt. Gunnlaug och Helga väljer kärlekens väg i en tid då giftermål var ett ensidigt ekonomiskt kontrakt. Och det slutar inte lyckligt för någon.

1Isländska sagor 3 (1979), övers. Hjalmar Alving. Gidlunds, Avesta 1979.

2Njals saga (1935), övers. Hjalmar Alving. Delfinböckerna, Stockholm 1965. Efterskrift av Peter Hallberg s. 284.

Länk: Sagan i originaltext på Icelandic Saga Database.

Bonjour, yxskaft!

Veckans krönika i Arbetaren:

Igår fick jag besked om att tidskriften fikssion vill publicera en av mina dikter. Det förvånade mig. De frågade efter mitt kontonummer för att kunna skicka arvode. Det förvånade mig än mer. Jag hade inte väntat mig att få betalt.

Vill man bli rik skall man inte skriva skönlitteratur, vilket också betyder att det är lättast att skriva skönlitteratur om man är rik. Under bokmässan pratade jag med en del tidskrifter. En av dem betalar för recensioner och artiklar men inte för noveller och dikter. Den här tidningen, Arbetaren, ger noll kronor för tidigare publicerat material och lite mer för opublicerat. Det är inget ovanligt. Men så har det inte alltid varit.

Arbetarförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsson försörjde sig på att skriva noveller till tidningar, det gav mer klirr än recensioner och artiklar. Utan den möjligheten hade det kanske inte blivit några romaner och inget författarskap. Det har alltså skett en devalvering av skönlitteraturen.

Vad beror det på? Ingen aning. Men det gör att det idag är svårare att kombinera traditionellt arbete, familjeliv och skrivande. Pröva själv att jobba heltid, vara småbarnsförälder och skriva när det finns tid över. Jag hade aldrig klarat det. Och frågan är större än mellan författare och redaktioner. Allt fler förlag vill att författaren skall bidra till finansieringen till sin egen bok. De vill inte ta den ekonomiska risken. Det här skapar en litteratur av de välbeställda för de välbeställda.

Kan då inte kulturtomtarna organisera sig fackligt och kräva mer betalt? Jo, och det görs väl också. Många vill att staten ska skjuta till mer pengar. Vore jag staten skulle jag inte ge mig pengar för att skriva det jag skriver. Det vore idiotiskt. Staten skickade mig istället till AF Kultur och det enda jobbet på anslagstavlan var som Paradmedarbetare på Disneyland i Paris. Bonjour, yxskaft!

Jag tror inte på politisk eller facklig kamp för just kulturarbetare. Jag tror inte på kulturarbetare som en grupp med separata intressen.

Eller såhär: en politisk och facklig kamp måste ta ett större grepp än gruppen kulturarbetare. Vi behöver ett samhälle där det finns mer tid att gå till biblioteket, att måla, att läsa, att skriva och gå på konsert och spela musik och tusen andra saker. För att realisera det behövs inte mer pengar till ”kulturen” – det behövs en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och det behövs ett välfärdssamhälle där det inte kostar skjortan att bli sjuk (vilket naturligtvis går utmärkt ihop med arbetstidsförkortning då personalen idag sliter ut sig).

I slutändan vill jag kunna ägna mig åt bakning på förmiddagen, matlagning på eftermiddagen och skrivande på kvällen utan att för den sakens skull vara varken bagare, kock eller författare.

P.s. Alice Munro hyllas. Jag säger inte emot. Men mitt blygsamma förslag till de hyllande tidningarna är också att 1) publicera noveller och dikter och 2) betala ordentligt.

Rödsvart Bokmässa 2013

RÖDSVART BOKMÄSSA 2013

Göteborgs Bok och Biblioteksmässa går som vanligt av stapeln den sista helgen i september. Det är dyrt, trångt och man riskerar att springa in i riktiga ärke-reaktionärer som Per Schlingmann (eller Per Gessle!). Ett elände med andra ord. Bättre blir det hos Syndikalistiskt Forum! Plats: Övre Husargatan 27, 413 14 Göteborg Vi öppnar som vanligt 16:00 varje dag, fast med spännande happenings istället för det sedvanliga ljuget. Mat, dryck och kamrater. Välkomna!

ONSDAG 25/9 KL.19 I SAMARBETE MED Göteborgs LS av SAC HENRIK JOHANSSON Författaren och kocken Henrik Johansson debuterade i år med kollektivromanen 'Av kött och blod'. I boken samsas arbetsplatskamp med skräck och mord. Henrik pratar om arbetsklimatet i restaurangbranschen, de dagliga konflikterna och om att skriva om arbetet och klass. Boken är utgiven på Federativs Förlag. ”Av kött och blod är en märklig hybrid av klassisk arbetarroman och modern deckare med inslag av skräckroman. Jag har aldrig läst något liknande. [...] Utan att bli tråkig lyckas Johansson väva in samtliga problem på en arbetsmarknad som är flexibel för arbetsgivarna och förödande för personalen.” – Anneli Jordahl i Arbetet Henrik står dessutom på den "stora" bokmässan: Fredag 14.30 Monter B03:51 (LO-tidningen/Arbetet) TORSDAG 26/9 KL.19 EDDA MANGA Edda Manga, författare, idéhistoriker och debattör kommer till Syndikalistiskt Forum och talar om en bok som borde översättas till svenska: Beatriz Preciados 'Kontrasexuellt manifest'. Det blir en presentation av hennes tankar och en kritisk läsning av texten i fråga. FREDAG 27/9 KL.19 I SAMARBETE MED Allt åt alla Göteborg REBECKA BOHLIN Rebecka Bohlin är instruktör i feministiskt självförsvar, journalist och författare till boken 'De osynliga', i vilken hon intervjuat arbetare, forskare och fackföreningsaktivister i flera länder i Europa, beskriver utvecklingen för arbetarna med sämst villkor, diskuterar varför klyftorna ökar - och vad vi kan göra åt det! (utkom på Atlas 2012) Nu senast aktuell med 'Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet!' (tillsammans med Sara Berg, Ordfront 2013). "I denna bok riktar jag och Sara Berg strålkastaren mot kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Vi går igenom forskning och statistik, belyser rättigheter och visar på hur strategier från feministiskt självförsvar kan användas för att sätta gränser på arbetsplatsen. Med konkreta exempel ur kvinnors jobbvardag ger vi förslag på allt ifrån hur du tacklar härskartekniker och hanterar prestationskrav till hur du förbereder dig inför lönesamtalet." - http://rebeckabohlin.com/

DAG #1 FB
DAG #2 FB
DAG #3 FB

Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk - intervju i Syndikalisten

”Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk”

Möt Henrik Johansson, kock och arbetarförfattare, aktuell med romanen Av kött och blod.

Din roman släpptes i maj. Hur känns det idag?

Det känns bra. Mottagandet har varit positivt. Jag var inte säker på att boken skulle gå hem hos deckarläsare men det verkar den ha gjort trots att det finns en viss bråkighet i genrebeteckningen. Det roligaste är när folk säger att det inte var vad de förväntade sig, men gillade det.

Det skrivs många litterära skildringar av arbetsplatser just nu. Vad tror du att det beror på?

Egentligen är jag förvånad att det inte skrivs fler, arbetsplatser är så bra litterära miljöer, samtidigt tror jag att det ökade intresset för arbetarlitteraturen beror på de ökade klassklyftorna. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Dagens arbetarlitteratur är sällan nostalgisk. Många som skriver idag har aldrig varit en del av en stabil arbetsmarknad. Själv började jag jobba 1992 precis efter krisen och har aldrig upplevt någon folkhemsk guldålder att blicka tillbaka mot.

Kan litteraturen förändra samhället?

Litteraturen kan ha en utopisk dimension. Den visar möjligheten av en annan värld, andra sätt att leva. Läsandet kan innebära en vilja att förstå andra människor. Litteraturen kan vara garderobsdörren till andra världar.

Är det relevant att tala om hur ditt skrivande påverkats av att du jobbat som kock?

Egentligen har det större relevans att jag inte började som kock. Jag började jobba i brödfabrik när jag var tjugosju. Hade jag inte gjort det hade jag inte haft så mycket att jämföra med. På fabriken fanns en sammanhållning och rutiner för öppna stora konflikter, även om rutinerna inte alltid funkade. Man var inte lika utsatt. När det blev strul med lönen gick jag till fackgubben. När det var strul med arbetsmiljön gick jag till skyddsombudet. Så har det inte varit i köken. Jag tror att det märks i boken att jag jobbat fysiskt, i miljöbeskrivningarna. Man svettas och skriker, man bränner sig och skär sig, köket är en specifik plats att vara på. 

Har du några tips till den som vill skriva om arbete?

Skriv hela tiden. För dagbok. Det blir ett stöd till minnet och ger en vana att skriva. Försök förstå vad som händer på arbetsplatsen, se bortom flosklerna, gör det inte för enkelt. Att vara arbetare i ett kapitalistiskt samhälle är komplext och innebär ofta motstridiga tankar och känslor.

Henriks boktips:

Ackord, Sture Källberg

Fabriksmänniskan, Erik Johansson

Kallskänken, Jenny Wrangborg

allt av Folke Fridell

Rapport från en skurhink, Maja Ekelöf

Förra veckans krönika i Arbetaren:

Det kan inte fortsätta så här

Juli: För första gången i mitt liv är jag på ett bibliotek och berättar om min debutroman Av kött och blod (2011 års följetong i Arbetaren). Publiken är mestadels äldre, mestadels kvinnor. Platsen är Limhamn, en av Malmös mer välmående stadsdelar. När jag berättar om machokockar som tycker det är ”husmodersaktigt” att använda ugnsvantar vrider sig tanterna av skratt. Ja, se karlar…

Under frågestunden inser jag att jag varit alltför självcentrerad. Jag har pratat om mig själv och mitt skrivande. Frågorna handlar om mygel, ­arbetsvillkor, machokockar, stress och under­bemanning. Publiken nickar igenkännande åt mina ord och sina egna berättelser. Vi pratar om arbete. Vi pratar om nedskärningar i vården. Den onda spiral där underbemanning och arbetslöshet är två sidor av samma mynt. Chefer som hetsar upp tempot och skär ned på bemanningen samtidigt som, och på grund av, att folk går ­arbetslösa och varje anställd är lätt att ersätta.

”Det kan inte fortsätta så här”. Hon är lärare och har precis sagt upp sig och blivit ersatt av personal som inte kan lika mycket. Hon berättar om att tiden för planering skärs ned till ett minimun, nej – lägre än ett minimun. Planeringstiden är för snål. Man måste antingen slarva eller jobba gratis för att ”klara” det arbete man är satt att sköta, och ofta brinner för att sköta. Tills man inte orkar längre och går in i väggen eller säger upp sig, för att ersättas med en ny våg av självmordskandidater.
Väl hemma slår det mig: om lärare säger upp sig, om sjuksköterskor går in i väggen: hur desperat är då inte situationen för eleverna, för patienterna?

I fredags, mitt i lunchen, gick hundratals ­demonstranter till Region Skånes tält på Malmöfestivalen och sade till politikerna att nu är det nog med nedskärningar. Det kan inte fortsätta så här. Rörelsen som försvarar sjukvården i Skåne imponerar. För första gången på länge känns det som att vårdpersonal och patienter, nuvarande som framtida, samarbetar stort. Jag var en av demonstranterna, Vårdförbundet backade ur. De kunde inte stödja kravet på att regionstyrelsens ordförande, moderaten Pia Kinhult, måste avgå. Vi fick ballonger och släppte upp dem på given signal. 640 ballonger. En ballong för varje saknad kollega. Antalet anställda på Skånes universitetssjukhus har minskat med 640 sedan anställningsstoppet infördes i augusti 2012. Det är en galen siffra. 640 på ett år. Jag blir helt matt av att tänka på det.
Det finns en tung, desperat krismedvetenhet över att välfärden håller på att monteras ned, att ”arbetslinjen” innebär att tumskruvarna dras åt än hårdare på arbetsplatserna och för de arbetslösa.

Allt fler människor förstår att ”Det kan inte fortsätta så här” – nu måste vi omsätta de orden i handling.

Bilden snodd från Röda Malmö

Boklådan: Kocken som blev författare

Jag blev intervjuad av Kent Werne på Boklådan. Boklådan är ett nyhetsbrev om litteratur. Prenumerera här.

Kocken som blev författare Henrik Johansson drömde inte om att bli författare. Behovet att berätta trängde sig på under åren som kock i en tuff retaurangbransch. 2010 började han skriva krönikor, och nu har han debuterat med romanen Av kött och blod (Federativs). Anneli Jordahl har kallat boken ”en märklig hybrid av klassisk arbetarroman och modern deckare med inslag av skräckroman". Var det så du ville skriva den? – Ja, det var det, även om arbetsplatsskildringen tog större plats än jag tänkte i början. Du skildrar ett hårt arbetsliv, en vinstjakt som drabbar personalen. – Jag förvånades över de dåliga arbetsvillkoren. Man kör mycket med timanställningar, har för lite personal och det är ofta stressigt. Efter en arbetsdag har man ofta ont i kroppen. Av kött och blod är en kollektivroman... – Just det. Restaurangen är skådeplatsen och jag växlar mellan olika personer. Jag har inspirerats av författare med en mångstämmig berättarteknik, som Dostojevskij och Linna. Du låter en ”köttgolem” gå loss. Förklara! – I judisk mytologi byggdes en golem av lera för att försvara gettona mot pogromer – en varelse utan egen vilja, som en robot. Och i restaurangbranschen känns det nästan mer troligt att arbetarna bygger en golem än att det utbryter en vild strejk. Du har fått ett bra mottagande... – Det är väldigt roligt. Men jag kommer inte att suga på karamellen så länge, jag vill gå vidare. Nu skriver jag på något jag kallar ”En hjältes död”, som delvis utspelar sig på ett bageri. Recension av Av kött och blod

Byt till dig ett ex av min roman

Att byta böcker är trevligt. Därför har jag placerat ett exemplar av Av kött och blod i Bokboden i Folkets Park i Malmö.

Bokboden är helt enkelt en bod där man kan byta till sig böcker, eller sitta och läsa en stund.

Vad jag bytte till mig?

Dikter av Anna Maria Lenngren, illustrerad med akvareller av Fritz von Dardel och med förord av Bo Bergman (Malmö, 1955).

Skriv gärna en rad om du plockar upp boken och berätta vad du lämnade!

P.s. Vill också uppmana andra författare, antikvariat, förlag och läsare att lämna böcker.