En lag för oss, en lag för dem

Genom en före detta arbetskamrat hade jag fått tips på ett jobb och stod utanför chefens kontor. Han var inte inne. Trots att vi hade kommit överens om en intervju och jag fick komma tillbaks dagen efter. Surt. Hade det varit jag som hade glömt intervjun hade jag aldrig fått jobbet. Det finns en lag för oss, en lag för dem.

Inom delar av företagsvärlden finns en världsfrånvänd offermentalitet, ivrigt understöd av höger- och mittendebattörer. Det är synd om företagen: de kämpar och kämpar och försöker rädda världen och landet från fattigdom och misär samtidigt som de åderlåts av skatter och får utstå krypskytte från facken. Det är en bild som delvis har fastnat inom arbetarrörelsen och vänstern, men handen på hjärtat: det är lögn och förbannad dikt.
Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att ändra arbetsuppgifterna, och för den anställde är det bara att bita ihop. Arbetsgivaren har rätt att anställa och sparka folk, mer och mer godtyckligt.

Det är med den bakgrunden jag läser att Arbetsförmedlingen har kommit fram till att deltagarna inom Fas 3 är nöjda. I den maktrelation som finns på dagens arbetsmarknad är det riskabelt för arbetare att vara ärliga. Kritiska deltagare i Fas 3 har bestraffats med avstängning och utebliven ersättning.

Som anställd och som arbetslös har fyllt i enkäter av det här slaget. Mina svar har aldrig präglats av tillit och ärlighet av den orsaken att arbetet är en maktrelation där vi ständigt måste kämpa mot ledningen, för bättre arbetsmiljö och högre lön. På min förra arbetsplats fylldes enkäten i ”anonymt” på chefens dator och skickades till huvudkontoret. Det är möjligt att det var helt anonymt, men eftersom ingen litade på ledningen fyllde de i med det i åtanke, bittert medvetna om hur man straffades med sämre arbetstider och städuppgifter om man stack ut hakan. På en arbetsmarknadsåtgärd fyllde vi i ganska ärligt, när vi kommit överens om att själva samla in enkäterna så vi kunde lita på att de var anonyma. Kritiken blev skoningslös.

Den bästa enkäten var på ett storkök – vi diskuterade först hur vi skulle göra, så få anställda som vi var skulle vi ange kön och ålderskategori, något som effektivt hade brutit upp anonymiteten, och framförallt kom vi fram till att det inte hjälpte i alla fall – kritiken från tidigare enkäter hade ignorerats. Till slut frågade vi chefen vad hon som skulle hända om vi vägrade fylla i, hon svarade att hon inte kunde göra någonting. Vi slängde pappren.

Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt bloggtips om bokbloggar

Jag och Arbetaren

Jag har inte uppdaterat så mycket på sistone och anledningen till det är att jag jobbar som ett hjon med romanen "Brf Framsteget" (mitt examensarbete på Författarskolan i Lund), jag räknar med att ha ett första utkast om några veckor.

Vid nyår så lades tidningen Arbetaren Zenit ner, vilket bland annat innebar att Arbetaren gjordes om (tja, man kan väl nästan säga att de slogs ihop). De har en ny hemsida, kolla in den.
Arbetaren är nu än mer läsvärd, då man bland annat tagit bort den menlösa tv-tablån och ersatt mer riktigt material.

För min egen del innebär det att jag inte skriver krönikor på temat Arbetsliv var fjärde vecka, utan skriver krönikor på fritt tema var åttonde vecka istället. Det passar mig bra. Krönikeskrivande tar inte så mycket tid, men det bryter upp min skönlitterära arbetsprocess, sinkar den, så att säga.

Nå, det om det. För övrigt har Förbundet Arbetarsolidaritet lagt upp en av mina krönikor på sin hemsida (tidigare opublicerad på nätet).

Nästa bloggpost kommer förmodligen handla om japansk arbetarlitteratur.

Georges Perec: Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island

Under december läste jag tre kortare verk av Georges Perec: Tingen, Löneförhöjningen och Ellis Island. Många av Perecs verk präglas av hans experimentlusta, han använde sig ofta av tvingande begränsningar (som att skriva en roman helt utan bokstaven ”e”).

Perec är i allmänhet läsvärd och rolig och jag rekommenderar honom varmt, och kommer själv fortsätta läsa honom. Löneförhöjningen handlar helt enkelt om en person som kräver löneförhöjning och hur det går till utifrån ett strikt återkommande och upprepande mönster. Den fullständiga titeln är Löneförhöjningen eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.
Ett litet exempel på verket:

1
Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2
Antingen är han inne eller också är han inte inne.
3
Om han är...
4
Fem mot ett att han inte är det!
5
Rätt!
6
Du inväntar hans återkomst i korridoren.

Den är ganska roande och har en vis kafkaesk byråkratisk humor, men är också ganska tjatig. Utgiven på det utmärkta förlaget Ràmus.

Tingen var Perecs debutroman och utgiven av Modernista. En utmärkt liten bok som kom ut på franska 1965. Genom kärleksparet Jérome och Sylvie följer vi deras ytliga jakt på, ja, framförallt ting. Boken är på samma gång en kritik av varusamhällets och konsumism som en analys av ting och ett förtingligat samhälle. Samtidigt lider den lite av att vara snart 50 år på nacken, i många fall är det en kritik vi idag känner ganska väl. Men det är väl spenderade 90 minuter att ta sig igenom den.
Återigen ett litet exempel på Perecs vackra prosa:

De skulle ha velat vara rika. De trodde att de skulle ha klarat av att vara det. De skulle ha vetat hur man klär sig, betraktar, ler som rika människor. De skulle ha uppträtt med nödvändig takt, diskretion. De skulle inte ha tänkt på sin förmögenhet, skulle ha förstått att inte skryta med den. De skulle inte ha skrutit med den. De skulle ha utstrålat den. De skulle ha njutit intensivt. De skulle ha älskat att promenera, flanera, välja, värdera. De skulle ha älskat att leva. Deras liv skulle ha varit ett konstnärligt uttryck.

Perecs föräldrar var polska judar som flyttade till Paris och dog under andra världskriget. Perec (som föddes 1936) blev med andra ord tidigt föräldralös. Den rotlöshet som jag antar att det ledde till framkommer stark i denna presentations tredje verk: Ellis Island (även den utgiven av Modernista). Ellis Island är lite annorlunda än de andra böcker. Den är personligare. Hans litterära experiment och humor är roande, men de skapar också en viss distans, en distans som saknas i Ellis Island och gör den till ett starkare verk. Den är oerhört bra. Ellis Island (Eller ”Tårarnas ö” som den kallades på många språk) är ön dit Europas många emigranter var tvungna att passera, nålsögat där man blev insläppt eller återsänd, mellan åren 1892 till 1924. Under de åren passerade närmare 16 miljoner människor Ellis Island.
Själv har jag sysslat en del med släktforskning de senaste månaderna, och dikterna i Ellis Island blir något av en kollektiv släktforskning för de som sökte lyckan i den nya världen. Den visar på svårigheter på att beskriva bortom den torra statistiken och fakta, att undersöka det som inte längre finns.
Och återigen ett exempel:

hur ska det beskrivas?

hur ska det berättas?

hur ska det betraktas?

under den officiella statistikens torrhet
under det betryggande mumlet från historier som berättas
tusen gånger
av guider i sina scouthattar
under den officiella förevisningen av vardagliga ting
som blivit museiföremål, sällsynta lämningar, historiska saker,
dyrbara bilder

under det konstlade lugnet i dessa fotografier fixerade

en gång för alla i sin bedrägliga

svartvita tydlighet

hur kan man känna igen denna plats?

hur kan man rekonstruera den?

hur kan man avläsa spåren?

hur kan man komma bortom?
komma bakom?
inte bara stanna vid vad man ges att se?
inte bara se vad man visste i förväg
att man skulle få se?

Hur kan man gripa det som inte visas fram, det som inte
fotograferats, arkiverats, restaurerats eller visas upp?

Hur återfinner man det som var platt, banalt, vardagligt, det
som var vanligt och hände hela tiden?


Ja, det var allt för denna gång, nu ska jag ha en liten Perec-paus och läsa annat ett tag. Jag lämnar nog Frankrike och beger mig österut. Och så ska jag naturligtvis jobba på min roman.

Skrivtips 2: ta av byxorna

Mitt första skrivtips var att ta på byxorna och mitt andra är att ta av dem igen. Jag pratar om arbetsbyxorna: skriver man skönlitteratur jobbar man hemifrån och är på så vis alltid på arbetsplatsen. Man kan lätt fastna i att aldrig ta sig riktigt ledigt. Det är ett misstag: ta dig ledigt och ta av arbetsbyxorna, ta på mysbyxorna. Man mår helt enkelt inte bra av att ständigt ha pressen på sig att skriva, fundera ut nästa scen, planera inför nästa verk eller läsa för att få inspiration.

Jag brukar själv försöka ta ledigt på helgerna. Förmodligen kommer jag inte få något gjort i alla fall och då slipper jag känna den stressen. Gör jag ändå något får det vara bonus.

Dagens bonustips: läs Att skriva – en hantverkares memoarer av Stephen King.

Kvastens första dag på jobbet

Vi satt på mjölsäckarna. Jobbade och pratade samtidigt, om man förstod att se det. Vi satt där och hade blicken åt var sitt håll, på varsin ugn.

Bildskärmarna visade vad som pågick vid de kritiska punkterna på bandet. Vi lyssnade inte på larmet från maskinerna, men reagerade när något oregelbundet klacketi-klack hördes. Vid inskjuten gick saftblandare igång om en brödform fastnade. Han hade jobbat där i femton år när han berättade för mig att hans första dag på jobbet också hade kunnat bli hans sista. Kvasten var då några och tjugo – knappt torr bakom öronen som han sa själv. En kompis jobbade på bageriet och de behövde mer folk. Mer än så var det inte. Precis som för mig med andra ord.

Han frågade mig vad jag hade lärt mig min första dag. Jag ryckte på axlarna till svar. Inte mycket, tänkte jag. Vad fan lär man sig första dagen egentligen? Han hade lärt sig en hel del. En hel del … sa han och började berätta.

Kvasten var mest i vägen, som man är som ny, gubbarna skickade in honom att sopa i svalen. Han blev förvånad när han kom in: över hur stort rummet var och mycket bröd det fanns där inne. Ett enda långt löpande band som ringlade sig som en serpentinväg från taket och ner mot golvet för att till slut ringla sig ner en våning till packen. Han började sopa upp mjöl och brödsmulor. Böjde sig för att krypa in under bandet och sopade i mitten av svalen också.

Men han var oförsiktig och lyckades köra upp kvastskaftet i bandet. Vid det här läget i berättelsen stod Kvasten upp och gestikulerade vilt när han visade hur han hade sopat och hur kvasten fastnat och ryckts ur hans händer. Han såg den flyga iväg med bandet och fastna i ställningen. Bandet stannade. Nödlarmet hade gått. Men bröden fortsatte komma från ugnen i samma hastighet. Ugnen stannade inte. Då skulle brödet bli bränt.

Limporna föll ner i en rasande hastighet och Kvasten hade inte annat att göra än att springa till de gamla bagarna och be dem hjälpa till. Alla rusade dit.

När kvasten hade slitits loss och bandet rörde sig igen låg det tre- fyrahundra limpor på golvet. Bagarna skällde ut Kvasten för att vara en klantig jävel. Han tänkte mest på hur mycket brödet han hade förstört kostade och vad han skulle hitta för jobb nu. Då dök chefen upp. Han såg ut som gammal bakfylla.

”Vad har hänt här?”, frågade han.

Ingen svarade. Kvasten stod lika stum som de andra.

”Nå, vad har hänt? Varför ser det ut så här och vem i hela helvetet har haft ner allt det här brödet i backen?”
”Vi vet inte.”

”Ingen aning faktiskt.”

”Bandet måste ha stannat och då trillade brödet ner. Inte mycket mer med det.”

Chefen grymtade till och gick. Gubbarna skrockade lite och sedan gick alla tillbaks till arbetet. Efterhand lärde sig Kvasten jobbet. I början lade han formar, precis som jag. Efter det blev han ugnsskötare och nu skötte han två ugnar och lärde upp mig på dem. Kunskap går i arv.

”Man håller ihop. Det lärde jag mig första dagen på jobbet. Det var väl mest det.”, sa Kvasten.

Novellen publicerades för första gången i den numera avsomnade Arbetaren Zenit, därefter i antologierna Landet som sprängdes och Fri höjd och arton andra noveller.

Skrivtips 1: ta på byxorna

Efter en del tankeverksamhet kom jag fram till att de dagar jag lämnade på dagis kom jag igång med skrivandet mycket snabbare. Jag tror det beror på att jag dessa dagar tvingades ta på mig ett par seriösa byxor (ja, även något på överkroppen).

De dagar jag inte lämnade hände det att jag tog på mig ett par oseriösa mjukisbyxor, morgonrock eller … ja, resten lämnar jag till läsarens fantasi.

Att äta frukost och komma i kläderna gjorde på något vis att jag verkligen startade dagen och kom igång med skrivandet.

Så mitt första skrivtips är att ta på ett par byxor, eller annat plagg som du sammankopplar med arbete. Förhoppningsvis kommer jag skriva mer tips, dessa kommer då också att ha etiketten ”Skrivtips”.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivtips, författande, skrivande, litteratur

Tuberkulos till sköterskan, befordran till chefen

Veckans krönika i Arbetaren

Igår tog jag ut en form ur ugnen. Kycklingvingarna hade varit inne för länge och jag slet tag i en kökshandduk för att ta ut formen med. Det gjorde ont, jag brände mig. Handduken var fuktig och trådsliten. Inte så att jag fick uppsöka sjukhus eller tappade formen, men i alla fall.

På en arbetsplats fick vi tilldelat oss ett par tunna bomullshandskar i veckan. Eller som ledningen kallade dem: ”Skyddshandskar”. Problemet var att de inte räckte. De slets snabbt, blev indränkta i smörjfett och vatten och var inte till mycket skydd. Ett fåtal av oss köpte egna handskar, de flesta tjatade eller snodde på oss extra par. Någon av förmännen såg mellan fingrarna med ”stölderna” medan andra höll hårt i nyckeln till förrådet.

En sjuksköterska på infektionskliniken i Kristianstad insjuknade i februari 2009 i tuberkulos sedan hon smittats av en patient. Anledningen är fastställd av tingsrätten – hon hade använt ett engångsmunskydd flera gånger. Varför hade hon gjort det? Visste hon inte bättre? Jo, verksamhetschefen, Staffan Banke, hade gett instruktioner om att engångsskydden skulle användas flera gånger. Av besparingsskäl får man anta. Han ansåg att de inte hade förlorat sin skyddsfunktion, det antagandet var helt felaktigt, vilket fastställdes av tingsrätten.

Tingsrätten fastställde att sjuksköterskan fick tuberkulos för att hon använt ett begagnat skydd och frikände därefter verksamhetschefen. De fastställde skulden och frikände. De motiverade frikännandet med att det var vanligt att göra så på sjukhuset. Det var rutin.

Och just när jag skrivit de här raderna blir jag lite extra hatisk.

Situationen är kafkaesk: man får inte ordentliga skydd, skadar sig, och de ansvariga blir frikända för att ja, så är det överallt – vi har inte bara företagsledningen mot oss utan hela jävla rättssystemet också. I en sådant här läge kan man tvingas stjäla utrustningen för att slippa brännsår eller tuberkulos. Snor man blir man dömd för stöld och blir av med jobbet, skadas man blir de ansvariga frikända (och hur som helst är man skadad). För att fritt citera arbetarpoeten Stig Sjödin: den osynliga nåden att få välja där val ej fanns.

Kräv ordentlig skyddsutrustning – det finns inget annat val. Sätt den kraft bakom kravet som behövs. Stjäl om det behövs.

Hur gick det för verksamhetschefen då? Jo, Staffan Banke blev befordrad från Infektionskliniken och är idag Chefsläkare på Centralsjukhuset i Kristianstad. Gratulerar!

Som skribent är det svårt att vara satirisk, när verkligheten är en parodi på sig själv.

Henrik Johansson skriver krönikor om arbetsliv och tänker spendera den mörka årstiden med släktforskning.

Uppdatering:

Domen är överklagad och kommer därmed tas upp av hovrätten. Läs mer hos LO-tidningen eller Kristianstadsbladet.