Vad är arbetarlitteratur?
När jag själv började skriva skönlitterärt för snart två år sedan var min tanke att jag inte skulle skriva arbetarlitteratur – trots att jag hade jobbat som kock de senaste tio åren och till stor del tänkte placera handlingen i ett restaurangkök, med köksslavarnas kollektiv som huvudperson. Anledning var att jag kopplade ihop Arbetarlitteratur med ett grått, socialrealistiskt innehåll utan större fokus på handlingen, som snarare var beskrivande än berättande. ”Finns det med ett mord, så är det väl inte arbetarlitteratur”, tänkte jag. Och jag tänkte ha med ett mord, minst.
När jag senare började en skrivarutbildning läste mina kurskamrater en del av texten och resonerade därefter, utan minsta tvekan eller resonemang, om den som just arbetarlitteratur. Hur jag än hade tänkt var det tydligt hur de läste och uppfattade det skrivna. Läsandet satte dessutom igång en diskussion där folk berättade om sina arbeten och sin klassbakgrund: någon var statarbarn, någon annan jobbade inom hemtjänsten. Mottagandet förändrade min egen definition då jag insåg att det jag skrivit var litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen. Det vore förmätet att låtsas att jag hade skrivit en kriminalroman om läsarna unisont och självsäkert ansåg sig ha läst en arbetarskildring.
Efterhand som jag läst fler arbetarförfattare, tagit del av föreläsningar och kurslitteratur såg jag även andra likheter. Jag hade uppfattat arbetarlitteraturen som en ganska snäv och stel form, men kom att inse att, åtminstone historiskt sett, dess företrädare utmanat rådande stilistiska och språkliga normer. Att både läsande och skrivandet inom arbetarrörelsen till stor del varit en kollektiv process var också intressant. Den tidiga arbetardiktningen var ofta skriven under pseudonym eller utan synlig författarnamn. Här vill jag dra en parallell till nutida bloggare som skriver om sina arbetsplatser. Mitt eget skrivande har präglats av att jag ofta undvikit tydliga huvudkaraktärer och istället försökt lyfta fram en mängd olika personer och på det sättet berätta ett kollektivets historia. Att se människor i förhållande till strukturer och låta deras handlingar och tyckande till stor del vara format av deras del och plats i relation till andra människor med lika mycket, mindre eller mer makt: en chef kanske inte är ond som en del av psykologiskt förklaring utan agerar som den gör med utgångspunkt i sina arbetsuppgifter och kravet på profit. Vidare att inte dölja, snarare omhulda, att man lånar från andra författare och inte, i första hand, sträva efter att uttrycka sig svårt och otillgängligt utan snarare lätt – på det stora hela en mer kollektiv inriktning än individualistiskt. Det är tillsammans vi är starka och kan förändra någonting, typ.
Min tidigare syn på arbetarlitteratur präglades också av en viss tvekan inför vissa storsäljare inom den sentida arbetarlitteraturen: jag tänker främst på Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg – jag vill förtydliga att min tvekan inte har att göra med deras litterära kvalitéer (jag tycker mycket bra om bägge två) utan att jag, som mångårig kock och bagare, hade svårt att känna igen mig i dem och se det som arbetarlitteratur av den anledningen att jag tänkte mig att den formen av litteratur skulle vara skriven av arbetare ( i bemärkelsen människor med rätt ordentliga erfarenheter av arbetaryrken) och inte av relativt välutbildade och välavlönade människor som Alakoski och Linderborg. Det var tveklöst barndomsskildringar där huvudpersonerna hade det tufft, men jag såg det snarare som att de tillhörde en utslagen del av klassen som jag inte kände igen mig i. Jag har själv en trygg barndom utan alkoholism och till och med utlandsresor, gubevars! Jag tyckte också det var ganska typiskt att det som lyftes fram inte var människor som faktiskt var arbetare som klassposition utan endast som klassbakgrund. Alltså inget om hur det är att arbeta utan om hur det är att växa upp med slitna och alkoholiserade föräldrar. Jag ville hellre läsa historier om gemenskap och solidaritet än missbruk och misär, men det sålde väl inte lika bra.
Så för att sammanfatta det här lite osammanhängande pladdret så har min syn på vad som är arbetarlitteratur förändrats från en uppfattning om en ganska stel, miserabel, deprimerande och socialrealistiskt litteratur, främst skriven av människor med arbetarklassbakgrund eller erfarenheter av arbetaryrken till en mer positiv syn på litteratur som tar upp erfarenheter eller har klassfokus som inte får utrymme i den ”vanliga” litteraturen och att det kanske smidigaste sättet att definiera arbetarlitteratur är att säga att det är det som betraktas som arbetarlitteratur av läsarna.
Dock: i ett mål som gällde obscenitet på film sade en domare i USA:s högsta domstol att han inte tänkte definiera pornografi men att han visste vad det var när han såg det. Det är lockande att använda en liknande definition när det gäller arbetarlitteratur – jag kan inte definiera det men känner igen det när jag ser det. Problemet med en sådan definition är dock att den är väldigt luddigt (om det är ett problem …). Jag menar att det som idag kanske inte betraktas som arbetarlitteratur kanske gör det om tjugo år, och som tidigare betraktades som arbetarlitteratur kanske inte gör det idag. Idag är (enligt min mening) arbetarrörelsen svag, vissa säger att den är död eller döende, och i det läget drar sig antagligen författare för att kalla sig arbetarförfattare, arbetare ser sig själva som medelklass och man har svårt att se ”klass” i litteraturen även när den finns där. Andra förklaringsmodeller är de dominerande i samhället. Innebär det att arbetarlitteraturen är död eller döende? Naturligtvis inte, även om arbetarrörelsen är på nedgång så existerar arbetarklassen och människor kommer skriva om klass så länge vi har ett klassamhälle.
Henrik Johansson
