Hundarna
som dödar män
av Takiji Kobayashi
 |
| Likvaka över Takiji Kobayashi |
På höger sida, som
en billig tavla av berget Fuji, står berget Tokachi stolt framför
den blåa himlen. Här är det högland, och på vänster sida, som
om det vore ett skrynkligt, rynkigt lakan, kan man se långt ut över
den bergiga regionen. En linje slingrar sig genom botten av en av
dessa rynkor, och stiger stegvis åt det här hållet. Det är
järnvägen från Kushiro. Tokachifloden är också synlig. Floden
ser ut som ett snöre ett barn har lekt med. Ändå, på en del
ställen, glänste den som en låga. Det var mitt på dagen, mitt i
sommaren. Det kändes som om
det när som helst kunde slå ut flammor i den skoningslösa hettan
från den brännande solen. Arbetarna som brutit sig fram genom
högplatån vacklade fram, dränkta i svett som om de just klivit ur
en bastu. Deras irrande ögon var röda och skumma, som rutten sill
från Stilla havet.
En av förmännen
började springa.
En annan följde
honom.
Nästan hundra
arbetare kom omedelbart i rörelse. ”Han sticker!”
”Vad fan gör du?
Din dumma jävel!”
Förmännen kokade
över. Någon fick en smäll mitt i ansiktet. Smack! Man kunde höra
ljudet av kött som träffades av slag.
Nu kom chefen
ridande. Efter att ha gett pistoler till två eller tre av förmännen
så beordrade han dem att omedelbart förfölja rymlingen.
”Vilken dum grej
att göra.”
Vem var det? Han
kommer fångas in direkt. Och hunden kommer bli glad igen!
På järnvägen
nedanför verkade ett passagerartåg, litet som en leksak, vara på
väg åt det här hållet. Man kunde höra motorns ansträngda
flämtande. Då och då släppte det ifrån sig virvlande plymer av
vit rök, som andedräkt en kall morgon.
Den kvällen, som
alla andra kvällar, följde förmännen dem noga medan de återvände
från arbetet. Solen gick ner bakom deras ryggar och skapade långa
skuggfigurer med spadar och hackor. När de hade gått runt berget
och anlänt till sina bostäder kunde de höra hästar komma
galopperade bakifrån. Han har åkt fast, tänkte alla, när de
stannade och såg tillbaka. Det var Genkichi.
Genkichi hade ett
rep fastbundet kring sin dyblöta kropp. Repets ände var fäst vid
en häst som en av förmännen red. När hästen ökade farten (det
gick redan fort) ramlade rymlingen och släpades genom gruset på
bergsvägen. Hans skjorta var söndersliten och det rann blod från
hans panna och kinder. Det smutsblandade blodet var mörkt som
skymningen.
Alla förblev tysta
och började gå igen.
(Genkichi var i
dåligt skick och han hade ofta sagt att, oavsett vad, så ville han
se sin mor i Aomori åtminstone en gång till innan han dog. Han var
23 år. Efteråt fick alla reda på att Genkichi hade grabbat tagit i
en planka och hoppat i Tokachifloden, som var vild och lerig på
grund av regnet två dagar tidigare.)
 |
| Tokachi |
Efter middagen
sammankallade förmännen alla arbetare till bakgården.
Det kommer hända
igen!
”Jag vill
verkligen inte gå …” verkade alla säga.
Chefen och
förmännen var på bakgården. Genkichi, fortfarande bunden, låg
med ansiktet nedåt i mitten av gården. Chefen strök handen över
hundens rygg och sa med hög röst:
Ӏr alla
samlade?”
Förmannen sa till
arbetarna: ”Det är väl alla?”, och sedan till chefen: ”Ja,
det är alla.”
”Okej, då sätter
vi igång. Allihopa, vad tror ni kommer hända nu!”
Chefen kavlade upp
ärmarna och gav Genkichi en spark. ”Upp mig dig!”
Rymlingen reste sig
på ostadiga ben.
”Jaså, så du
kan stå upp?” sa chefen och slog plötsligt till Genkichi i
ansiktet. Rymlingen raglade som en skådespelare på en scen. Hans
huvud hängde tungt mot bröstet. Han spottade. Blod började rinna
från hans mun. Han spottade blod två eller tre gånger.
”Se på mig, ditt
svin!”
Chefen slet upp
hans skjorta och blottade hans bröstkorg. Och sedan signalerade han
till förmännen: ”Det är dags!” En av dem lossnade på
Genkichis rep. Då vände förmannen Tosahunden mot Genkichi, dess
längd lika lång som en fullvuxens mans höjd. Hunden morrade från
djupet av sin kraftiga kropp.
”Buss på!” sa
han.
Förmannen släppte
Tosahunden.
Tosan visade
tänderna, sträckte fram sina framtassar och reste sin bakdel …
Genkichis kropp skakade men han kunde inte röra fötterna. För ett
ögonblick blev det helt tyst. Man kunde inte ens höra ett andetag.
Med ett rytande
flög Tosan på honom. Genkichi skrek och viftade vilt med händerna.
Han famlade som en blind. Med ett enda hopp flög hunden på Genkichi
och sänkte tänderna i honom. De två brottades och vred sig runt
två eller tre gånger på marken. Hunden släppte. Den var blodig
runt munnen. Hunden skakade av sig jord och grus och gick två eller
tre varv runt chefen. Genkichi låg kvar på marken, det ryckte i
hans kropp innan han vacklade upp. Utan ett ljud hoppade Tosan
återigen på honom. Genkichi slungades mot muren som omringade
bakgården. Den hade attackerat igen! Genkichi vände sig åter mot
hunden, vilade ryggen mot väggen och började ställa sig upp. Det
blodiga ansikte som såg tillbaka på dem var oigenkännligt. De
kunde se blodet flyta från hans käke, ner för hans hals, hela
vägen ner till hans nakna överkropp, som höjdes och sänktes av
flämtande andetag. När han väl stod upp, torkade Genkichi av
ansiktet med armen och verkade försöka se var hunden var. Precis i
det ögonblick när Genkichi skrek, som om han spottade ur sig något
oförståeligt, då röt hunden i triumf.
”Jag är rädd!
Mamma!” skrek Genkichi.
Han vände sig om
och försökte klättra upp för väggen som en katt. Hunden högg
honom bakifrån och låste sina käkar i honom.
Den kvällen bar två
arbetare Genkichis kropp till berget, de följdes av en förman. Där
grävde de ett hål och begravde honom. Tokachi syntes ännu
tydligare i månljuset än vad hon hade gjort under eftermiddagen.
Spaden kastade ned jorden i hålet, och träffade kistan med ett
kusligt ljud.
På vägen
tillbaka, precis när förmannen gick iväg för att pissa, sa en
kamrat till en annan: Ӏrligt talat, en vacker dag kommer jag
garanterat slå ihjäl den där jävla hunden …”
Översättarens
efterord
Den japanska
arbetarförfattaren Takiji Kobayashi skrev ”Hundarna som dödar
män” 1928. Benjamin Robert Burton översatte den till engelska
2014 och jag har översatt den från engelskan. Det här är den
första texten av Kobayashi som är översatt till svenska. Novellen
utspelar sig på Hokkaido vilket kanske inte säger så mycket för
en svensk läsare. Men Hokkaido var Japans första koloni och i det
här skedet av världshistorien så expanderade Japan kraftigt vilket
till slut ledde till att de först angrep Kina och sedan USA. Med det
i bakhuvudet blir novellen också en berättelse om en blodig
kolonisation och en påtvingad industrialisering. Om underkastelse.
Där relationen mellan arbetarna och cheferna blir som mellan Japans
elit och Hokkaidos ursprungsbefolkning, men också för den delen:
som mellan Japans heliga berg Fuji och ”den billiga tavlan”, det
stolta Tokachi.
”Hundarna som
dödar män” är en våldsam, blodig historia och det kan vara
svårt att tro att Kobayashi var en obotlig optimist med stark tro på
att världen går att förändra. Hans hopp stod till att människor,
arbetare, blev medvetna och därefter gick till gemensam handling,
organiserade sig. Det var ett hopp han var noga med att skriva in i
sina texter. Och även i ”Hundarna …” kan den uppmärksamme
läsaren finna det fröet:
”På vägen
tillbaka, precis när förmannen gick iväg för att pissa, sa en
kamrat till en annan”.
Mordet på
rymlingen Genkichi leder till att arbetarna ser varandra som
kamrater, och för Kobayashi är det där hoppet ligger för
mänskligheten i stort också: att vi blir kamrater för varandra,
att vi organiserar oss.
Men novellens
författare drabbades också av samma öde som Genkichi. Takiji
Kobayashi torterades till döds av polisen, endast 29 år gammal. Men
hans verk har levt vidare, hans främsta roman, Kani kōsen
(ung. Krabbfartyget) blev oväntat en bestseller 2008, och fick på
det viset många unga arbetare med osäkra anställningar att fråga
sig vad som är fel med klassamhället, och vad man kan göra åt
det.
/Henrik Johansson
